23:e eft, Tref. 2008    NÄSTA>
Högmässa med minimusikal i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Beredelsetal
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Herrens Bön ingår i dagens evangelium och i Herrens bön ingår de där orden om förlåtelse: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Förutsättningen för att få Guds förlåtelse anger vi själva till att vi först har förlåtit dem som står i skuld till oss. 

I den gamla översättningen av Fader Vår var det en liten aning mildare: Och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.  Såsom ock vi förlåta är ju en gammaldags form för Såsom också vi förlåter … alltså presens, nutid. Då kunde man ju komma undan med en förhoppning om att man fr o m nu ska kunna förlåta sina medmänniskor! Men nu, med imperfekt, dåtid, i den nya översättningen så duger det inte längre med förhoppningar: liksom vi har förlåtit

 Så låt oss då se tillbaks på den gångna veckan – vill vi att Gud ska mäta oss med det mått som vi har mätt andra människor? Vill vi bli behandlade så som vi har behandlat andra?

 Nej, en rättvis Gud skulle betrakta oss som skyldiga så vårt enda hopp är att Gud inte är rättvis utan låter nåd gå före rätt. Precis som vi sjunger i en av dagens psalmer: Gud måste vara orättvis – det är vårt enda hopp till sist! Så låt oss i förtröstan på en orättvis Gud nu be och bekänna…

GT-text Hos 11:8-9
Hur skall jag kunna prisge dig, Efraim, och låta dig fara, Israel? Inte kan jag prisge dig som Adma och låta det gå dig som Seboim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte låta dig känna min vredes glöd, jag skall inte vidare fördärva Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa. Helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma.

 Epistel 1 Thess 5:13-15
Håll fred med varandra. Vi uppmanar er bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

Evangelium Matt 6:9-15
Jesus sade: "Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser."

 Predikan

Intro: Nu ska körerna ge oss ett exempel på förlåtelse…
Pojkkören, Flickkören och Barnkören spelar minimusikal på temat ”Den förlorade sonen” – hemmavarande sonen är ej med.

Pappan i berättelsen vi hörde klarade av att förlåta och det kanske vi kan förstå – de flesta föräldrar är ju i stånd till att förlåta sina barn nästan vad som helst. Men tänk om det inte hade varit sonen som kom hem! Tänk om det istället hade varit en ångerfull suparkompis till sonen som plötsligt stod där utanför dörren och ville be om förlåtelse för att han hade slagit ihjäl sonen under ett fyllegräl. Hade pappan kunnat förlåta honom? Då hade det inte handlat om bortslösade pengar utan om ett förlorat människoliv!

Eller om det hade varit en 50 årig jägare från trakten av Gällivare som efter avtjänat straff plötsligt stod där på trappan till Carolin Stenvalls åldrade föräldrar (Visa Powerpointbild från gårdagens GP – notis om mordet på Carolin Stenvall)   ”En familjemedlem har bragts om livet och vi försöker förlika oss med den tanken” – så skriver föräldrarna i ett brev till media där de vädjar om att få vara i fred. Kommer de någonsin att lyckas förlika sig med den tanken? Ja, det är svårt att tro. Kommer de någonsin att kunna förlåta sin dotters mördare? Det verkar omöjligt men i brevet till tidningarna finns det åtminstone ett hoppingivande tecken – de ber nämligen pressen att visa hänsyn också till mördarens familj.

 I Sverige är den sortens omöjliga förlåtelseuppdrag lyckligtvis sällsynta men låt oss ändå göra tankeexperimentet att det var du som var drabbad och att gärningsmannen faktiskt kom och bad om förlåtelse för vad han hade gjort mot ditt barn. Skulle du förlåta? Skulle du säga: ”Jag förlåter dig”, och vad skulle i så fall de tre orden betyda? De hade knappast betytt att du skulle ha räknat gärningen som ogjord, de hade knappast be­tytt att du någonsin skulle kunna glömma vad brottslingen gjort dig och din familj. Nej, dina ord hade i bästa fall inneburit att du tillkännagav en ärlig och uppriktig vilja att göra vad du kan för att försöka för­låta.

Men låt oss föra resonemanget lite närmare vår verklighet – det finns ju andra kränkningar som kan vara svåra att förlåta – otrohet, misshandel, mobbning o.s.v.

I vårt språk har vi bara ett ord för förlåtelse, och därför saknar vi förmåga att uttrycka den ofantliga skillnaden mellan Guds förlåtelse, den vi ber om i syndabekännelsen och i Herrens Bön å ena sidan, och den mellanmänskliga förlåtelsen å andra sidan. Faran är att vi här låter språket få makt över tanken, så att vi tror att dessa båda förlåtelser är samma sak. För trots att vi ber ”... liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”, så är det inte samma sak när vi förlåter som när Gud förlåter. Guds förlåtelse är total medan vår bara är ett försök i den gudomliga riktningen. Om det inte handlar om bagateller utan om sådant som verkligen har sårat oss på djupet, så borde vi kanske därför helt överge frasen ”Jag förlåter dig” för att i stället säga: ”Jag vill försöka förlåta!”. Då inser kanske också den som ber om förlåtelse att förlåtelse inte är en lättvindighet utan en tung och smärtsam väg att vandra för båda parter.

Men om han inte ber om förlåtelse...? En förutsättning för att kunna ge och få förlåtelse är att båda parter erkänner skulden. Utan skuld ingen förlåtelse! Här hamnar vi i det avkristnade samhällets stora trauma - den sublimerade skulden. Sedan tron på en gudomlig Försonare avskaffats orkar männi­skor inte längre erkänna existensen av skuld. Möjligen kan vi erkänna skulden med litet s, den lilla vardagliga skulden som kan gottgöras eller som man kan ha överseende med. Men Skulden med stort S, den Skuld en förälder kan känna efter att ha svikit sitt barn i en barndom som aldrig kan gö­ras ogjord, den Skuld en son eller dotter kan känna gentemot en död förälder... Skulden utan åter­vändo - den kan inte erkännas av den som förnekar existensen av en Försonare. När man inte längre har ett uthärdbart svar på frågan om Skulden, så väljer man istället att förtränga den, hålla den ifrån sig eller helt förneka den. Och nog är vårt avkristnade svenska 2000-talssamhälle inpyrt av subli­merad Skuld, alltså Skuld som existerar och får konsekvenser men aldrig får nämnas vid sitt rätta namn.

Eller: förlåtelse är ett sällsynt äpple som växer högst upp i ett högt träd. Att säga ”jag förlåter” är att påbörja klättringen utan att veta hur långt man orkar klättra. Så låt oss då övergå till att säga: ”jag vill försöka förlåta”. Och så låta verkligheten få känna igen sig i våra ord. Att sedan Gud är suverän och kan skänka även den uslaste klättrare förmågan att förlåta, det gör ju bara Gud större och verkligheten mer uthärdbar. Förlåtelsen som fallfrukt alltså.

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan