Ett nådens år

Högmässa i Stensjökyrkan
Första söndagen i advent,
tredje årg 2019
Stefan Risenfors

<<Föregående   Nästa>>

Texter

GT-text Sakarja 9:9-10
Epistel Upp 5:1-5
Evangelium Matt 21:1-9

Predikan

Ett hål i språket! Gud är ett hål i språket! Ja, så sa 1400-talsfilosofen Nicolaus Cusanus som var både biskop, kardinal och vetenskapsman och som presenterades på en temakväll här i tisdags. Och egentligen är det väl självklart att vårt språk inte kan räcka till för att beskriva Gud. Det finns ju helt enkelt inga jordiska kategorier som kan göra Gud rättvisa och de enda kategorier vi har tillgång till är våra jordiska begrepp och föreställningar. T o m när vi försöker beskriva företeelser som svarta hål i rymden, som jag hörde en forskare göra på radio i veckan, så är det bara våra futtiga jordiska kategorier vi har tillgång till. Och då blir allt gissningar och mer eller mindre trovärdiga fantasier. Och ännu mycket mer när vi ger oss på att beskriva himmelens och jordens skapare – varken ord eller tanke räcker till! Eller för att använda en liknelse: att beskriva Gud vore som att du skulle beskriva Mölndal utan att någonsin ha varit på planeten Jorden tidigare. Som att du fördes hit med förbundna ögon från en rymdfarkost och placerades i Stensjökyrkan på precis den plats där du sitter och det enda du hade tillgång till vore det lilla du ser genom gluggen ovanför altaret! Du fick inte vända dig om utan bara stirra på den där gluggen om du ens ser den från din plats och så skulle du ge en beskrivning av Mölndal. Ungefär så är det att försöka beskriva Gud

Och då blir det ju som Cusanus säger – ett hål i språket! Och precis så var det för varje präst och förkunnare fram till för 2000 år sedan. Då var det bara den där gluggen de hade tillgång till. Vissa profeter lyckades komma rätt nära gluggen och se lite mer än andra men det var ändå bara en bråkdel av detta oändliga vi kallar Gud. Men så hände något. Något så stort att en stor del av världen har firat det på alla upptänkliga sätt minst en gång om året. Ja, vi firar det t o m så rejält att vi måste ta sats i fyra veckor för att riktigt kunna ta in vad som en gång hände där i Betlehem

Det som hände var ju att Gud tog sig igenom den där gluggen från andra hållet. Gud dök upp här på jorden i gestalt av en liten judisk pojke som fick namnet Jesus och det är han som idag rider in i Jerusalem på en åsna. Ja, det vill säga att den där åsneritten ägde rum för 2000 år sedan men varje år försöker vi leva oss in i den minst två gånger – den förebådar nämligen årets två största högtider. Vi hör om åsnan både på Palmsöndagen före Påsk och idag inför Jul.

Gud är ett hål i språket, sa han den gamle kardinalen Cusanus men både han och jag är medvetna om att det dök upp någon i det hålet och det förändrar hela bilden. Vi kan fortsätta att förundras över det där hålet genom att ställa oss under stjärnhimlen en kristallklar vinternatt, men vi kan också komma hit till kyrkan och varje söndag höra nya berättelser om denne Jesus som totalt förändrar förutsättningarna när det gäller vår kunskap om Gud.

I torsdags deltog jag i ett panelsamtal i Sveriges första moské – Nasir­moskén i Högsbo. Vi var tre representanter från judendom, ahamdiyya-islam och kristendom och vi skulle tala om våra förväntningar på Messias. Den judiske representanten deklarerade som förväntat att han fortfarande väntade på Messias. Imamen menade att Messias hade kommit på 1800-talet i form av den man som grundade Ahmadiyya-rörelsen inom islam. Och jag identifierade Messias med Jesus som kom redan för 2000 år sedan. Och då återstår ju frågan: Vem ska man tro på? Ja, i mötet med andra religioner kan vi ställa oss tillsammans med dem inför den där gluggen i väggen – vi kan tillsammans förundras över den Gud som verkligen är ett hål i språket, och vi kan tillsammans be den trosbekännelse som alla religioner delar: Gud är större! Större än allt vi kan föreställa oss! Och har man väl gjort det så är det inte bara möjligt utan en moralisk plikt att i ömsesidig respekt leva sida vid sida i ett parallellt utforskande av Guds vilja. Och för min del går jag då till Jesus för där möter jag den klaraste bilden av Gud.

Men man kan närma sig Jesus på olika sätt. Man kan komma som en obducent som med granskande blick undersöker lämningarna efter gamla avsomnade religiösa föreställningar. Man kan komma som en kulturturist som lite förstrött strosar omkring i kyrkobyggnader och bibeltexter. Men man kan också komma som en hjälpsökande, som de som stod utefter vägen i evangeliet och ropade Hosianna! Hosianna betyder nämligen: Kom och hjälp! Och jag tror att den hjälpsökande har störst chans att få möta den levande Jesus, den Jesus som också kallas Kristus och Messias.

Tänk dig att du är staden som Jesus rider in i, du är Jerusalem. Jerusalem var på den här tiden en befäst stad omgärdad av höga massiva murar. På det sättet liknar Jerusalem dig och mig, för också vi är muromgärdade. Vi har välmotiverade försvarsmurar mot allt från fake news till påstådda rea­erbjudanden på Black Friday, försvarsmurar mot allt från profeterande politiker till profiterande försäljare. Vi är befogat misstänksamma för vi har blivit lurade ett antal gånger. När Jesus närmar sig dina stadsmurar är du därför på din vakt, du har låst alla stadsportarna. Men kanske finns det murpartier som har rasat i dina försvarsmurar, kanske finns det glipor i den där muren där en ensam man på en liten åsna möjligen kan slinka in? Jag tänker då inte främst att du kanske börjar gråta av rörelse när du hör skira barnaröster sjunga advents­sånger. Nej, jag tänker på en annan sorts öpp­ningar i dina murar. Jag tänker på dina och mina livssår. Jag tänker på allt det där som inte blev som vi hade tänkt oss, det där som det gör ont att tänka tillbaka på. Och jag tänker på den där ekande tomhetskänslan som man kan uppleva när man tangerar botten i den där skalan av upplevd meningsfullhet i tillvaron.

Där, framförallt där, tror jag Jesus vill rida in på sin lånade åsna. Det kan rent av vara så att de där blödande öppningarna är den enda farbara vägen för honom ända in i ditt hjärta. Så släpp in honom, inte för Guds skull utan för din egen skull! För det är först när han är innanför dina murar som han kan åstadkomma det läkande som han utlovart i en annan av den här söndagens texter:

                      Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

AMEN