Kampen mot ondskan

Högmässa i Stensjökyrkan
Tredje i Fastan 2008
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 18:26-29, 36-39
Epistel Joh upp 3:14-19
Evangelium Mark 9:14-32
<<Föregående  >>Nästa 

Beredelsetal
I dagens GT text berättas det om profeten Elias stora triumf när han tävlar mot de avgudadyrkande Baalsprofeterna: Det var en märklig tävling som jag inte ska föregripa här för ni får höra berättelsen om en liten stund. Det jag däremot ska göra är att jag ska problematisera det lyckliga slutet. Så här lyckligt slutar nämligen GT-texten: Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: "Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.

Men om vi inte stannar läsningen där utan fortsätter en vers till, så låter det så här: Men Elia sade: "Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!" När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishon­bäcken och avliva dem där.
De profeter som hade förlorat tävlingen blev alltså avrättade! Fast vi vill ju inte störas i vår svartvita bild av hur verkligheten är. Vi vill inte påminnas om hur grymma hjältarna är, lika lite som vi vill påminnas om fiendernas godhet. Samma svartvita dramaturgi möter vi dagligen i kvälls­tidningarnas ständiga strävan att göra hjältarna till hjältar och skurkarna till skurkar. Det är ju inte den gråa nyanserade sanningen som säljer lösnummer utan förenklingar med bara två färger: svart och vitt!

Men jag är rädd att vi själva alltför ofta fungerar på samma sätt. När vi möter människor så har vi redan gjort upp bestämda roller åt dem och i den kolossala mängd information som varje möte rymmer så finns det nästan alltid tillräckligt mycket för att kunna välja ut de fragment som förstärker den verklighet jag redan hade konstruerat. På det sättet förblir vännerna vänner och fienderna förblir fiender, världen blir igenkännlig, bilderna består och verkligheten låter sig tämjas till något helt annan än vad den är!

Låt oss nu i vår syndabekännelse bekänna vår oförmåga att se nyanser, när det gäller andra men också när det gäller oss själva: vi är inte fullt så usla som vi ibland känner oss och inte heller så perfekta som vi då och då intalar oss. Men det enda viktiga är vad vi kan bli och det är något storartat, nämligen förlåtna syndare, så låt oss då be och bekänna…

Predikan
För 22 år sedan predikade jag i en kyrka på Hisingen just den här söndagen. Det var ett dygn efter det att Olof Palme hade blivit mördad i Stockholm och söndagens tema ”Jesus och ondskan” kändes fasansfullt aktuellt. Den där helgen för 22 år sen har ju i efterhand angetts som något slags vänd­punkt i Sveriges moderna historia. Plötsligt var vi en del av det kusliga som brukade hända därute och som vi kunde läsa om i tidningarna och se bilder från i TV. Visst hade fasansfulla saker hänt i Sverige också före den 28 februari 1986 – det var inte ens första gången en statschef mördades inom landets gränser – men ändå var det som att något förändrades den där helgen för 22 år sen. Ondskan kom till byn på något sätt – det var inte ens säkert att det var någon galen utlänning som var mördaren, det talades t o m om konspirationer inom landets egen polismakt. Vi vaknade upp ur vår egen Bullerbyidyll och befann oss vara en del av en mycket kyligare värld, en värld där också svenska statsministrar måste ha livvakt och skottsäkra limousiner. En värld av självmordsbombare, etniska rensningar, nynazism, människo­handel, skolmassakrer och statsministermord!

Det är lätt att söka yttre orsaker till att Bullerbyn är så förvandlad – man kan peka på att det gamla klassamhället återuppstått med växande inkomstskillnader, man kan peka på flyktingströmmar som innebär att det i snart sagt varje land finns massor av människor som bär på psykiska trauman från egna krigsupplevelser, man kan lyfta fram den orättvisa världsekonomin och mycket annat

 Sådär skulle man kunna hålla på och sådär ska man också hålla på att söka yttre politiska och sociala faktorer till det förändrade samhällsklimatet i Sverige. Men det räcker inte! Graden av fientlig infiltration är nämligen ännu värre, fienden har nått ännu längre in bakom våra linjer. Han har inte bara passerat våra geografiska gränser utan han har nått ända in i våra hjärtan!

Ondskan har inte bara kommit till Bullerbyn i form av någon otäck luffare med svarta, buskiga ögonbryn. Nej, ondskan har hela tiden bott i Norr­gården, Mellangården och Sörgården. Ondskan heter nämligen Lisa, Lasse, Bosse, Olle, Britta, Anna och lilla Kerstin. Ondskan är en del av oss, vi har den alla inom oss – den är en del av vår identitet. En del vi helst inte vill se och erkänna, en del vi skulle vilja vara utan och en del vi också ofta tycker oss vara utan. Medan vi har så lätt för att se flisan i alla andras ögon så kan vi leva ett helt liv utan att ens märka den bjälke vi har i vårt eget öga. Ondskan har nämligen den märkliga egenheten att den är lättare att upptäcka på avstånd än på nära håll – ju närmare desto osynligare!

I dagens evangelium driver Jesus ut en ond ande ur en pojke som verkar ha epilepsi. Demontänkandet är ju ljusår ifrån vårt sätt att uppfatta verk­ligheten och det är lätt att bara avvisa en sådan här berättelse som ut­tryck för gammal vidskepelse. När det gäller Bibelns berättelser om demon­utdrivning så är det ju faktiskt så att också en 2000-talskristen skulle kunna beskriva såväl fysisk som psykisk sjukdom som demonbesättelse. Som kristna tror vi ju inte att det är Gud som sänder sjukdom utan att allt ont kommer från Satan. Att tala om demoner och besatthet kan alltså vara att betrakta sjukdomen ur ett annat perspektiv än det medicinska. Ur ett teologiskt perspektiv kan det också idag vara fullt möjligt att beskriva sjukdom som att patienten är besatt av en demon. Demonen är då helt enkelt en bild för Djävulens ständiga angrepp på Guds goda skapelse.

Men vad kan vi då lära av dagens berättelse om Jesus och den epileptiske pojken? Jo, vi kan lära vikten av att inte identifiera en människa med hennes sjukdom. När Jesus med sin tids bild av sjukdomar beskriver sjukdomen som en ond ande inuti pojken så isolerar han det sjuka från det friska. Och jag tror att t ex många människor med cancersjukdom på något sätt känner igen sig i den beskrivningen – sjukdomen som något främmande, en inträngling – något som inte är jag!

På det sättet kan vi alltså objektifiera sjukdomen, särskilja den så att den går att bekämpa utan att bekämpa den människa som är sjuk. Ett liknande behov av att särskilja sak och person kan vara nyttigt också när vi talar om mänsklig ondska. När människor gör onda saker så vill jag beskriva det som att den destruktiva handlingen uppstår när den onda makt vi kallar Sa­tan får kontakt med den del i varje människa som bär hans signatur. De­mo­nen frigör det latenta mörker som alla vi barn i Bullerbyn går och bär på.

Med varje ond handling vi hör om eller läser om så är det därför så att vi måste kunna säga att det kunde ha varit jag som var gärningsmannen – också jag bär denna onda potential inom mig och om bara förhållandena hade varit tillräckligt olyckliga så hade det kunnat vara jag som var gärningsmannen. När det gäller ondskan i världen handlar det därför inte om dom och vi, dom onda och dom goda. Nej, det handlar om vi alla, en enda mänsklighet med mer eller mindre trasiga människor på ena sidan, och så han, Satan, på andra sidan. Det här är inte en verklighet, men det är en bild av verkligheten – en bild som dessutom behöver kompletteras. Det dagens evangelium berättar är nämligen att vi människor inte är ensamma på vår planhalva. Gud själv står på vår sida och därför är Satan på sikt maktlös. Segern är redan vunnen, men den var dyrköpt – den kostade Guds egen son livet
AMEN