Att växa i tro

Familjegudstjänst i Stensjökyrkan samt friluftsgudstjänst i Kvarnbyn
5:e i Påsktiden 2005 
Stefan Risenfors
Evangelietext Joh 17:9-17
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Att växa i tro är rubriken för den här söndagen och vi ska koncentrera oss på det för oss osynliga växandet – det lilla fröet som gror i marken. I natt var det minst en minusgrad här i östra Mölndal. Då händer inte så mycket i det lilla fröet under jord. Nej, då väntar fröet – väntar på värme, för utan värme går det inte att gro, går det inte att växa! Utan värme skulle ingenting växa – livet behöver värme för att utvecklas.

Ett litet frö kan ge upphov till ett jättestort träd – allt som ska bli det stora trädet finns redan i det lilla fröet – där finns programmeringen för vilken sorts träd det ska bli, om det ska bära barr eller löv och vilken sorts löv det ska bära... allt finns programmerat i det lilla fröet. I min hand håller jag nu ett litet minneskort som rymmer 32 miljoner datatecken och det finns lika små minneskort som rymmer flera miljarder tecken. Det har tagit mänsklig¬heten tusentals år att skapa sådana här minneskort och ändå är de ingenting mot det lilla fröet, fast de liknar varandra på så sätt att de båda rymmer en ofattbar mängd information men skillnaden är att medan minneskortet rymmer död information så rymmer fröet levande anlag.

Vi människor är som frön i jorden. Liksom frön så bär vi på fantastiska anlag och liksom frön så behöver vi ett slags värme för att anlagen ska kunna slå ut i blom. Den sorts värme som människor behöver kallas kärlek och lika lite som ett frö kan utvecklas utan värme kan en människa bli människa utan kärlek! Från början får vi människor oftast all den kärlek vi behöver – ett nyfött barn är inte svårt att älska. För föräldrar är det t.o.m. självklart att kunna älska också ett barn som skriker på nätterna och inte lyder. Hur vi än betedde oss som riktigt små barn så fick de flesta av oss all den kärlek vi behövde av våra föräldrar. Men när vi växer upp blir det värre, det blir inte lika ombonat som i barnvagnen, det blir kyligare. Gradvis blir kärleken villkorad – du får kärlek men bara om du är snäll. Så ser ofta kärleken ut från kamrater och från vuxenvärlden. Ibland räcker det inte ens att vara snäll – från somliga får du ändå ingen kärlek. Om du dessutom klär dig på fel sätt, inte gör som alla andra eller inte tycker som alla andra så kan det bli så att du utsätts för rena köldchocker och hur ska människofröet då kunna utvecklas?

Och dom som utsätter mig för de där köldchockerna de gör ju det bara för att de själva fått för lite villkorslös kärlek. de har inte fått värme och därför har de ingen värme att ge vidare och på det sättet kan hela grupper kyla ner varandra och få varandra att sluta utvecklas, sluta gro.

Du bär alltså på en hel massa anlag och gåvor som bara kan älskas fram i dagsljuset, utan kärlek kommer de att ligga kvar som outvecklade frön långt nere i din inre mylla. Om du inte får den kärlek du behöver för att utvecklas så beror det sannolikt på två samverkande faktorer och båda dessa kan ha sin grund i barndomen.

För det första kan det vara så att din omgivning inte fått tillräckligt mycket villkorslös kärlek i barndomen – människorna runt omkring dig kan inte ge dig någonting som de inte först fått ta emot. Deras förråd kan vara tomma och hur ska dom då kunna ge dig den kärlek du behöver? Det enda du kan göra i det läget är att försöka fylla de där förråden åt dem – att helt enkelt ge dem kärlek också när de inte förtjänar det!

Den andra samverkande faktorn som kan göra att du får för lite kärlek för att kunna gro och utvecklas, det kan vara att du helt enkelt inte kan ta emot kärlek. Också det kan vara skador från barndomen – om all kärlek du mötte var snål och villkorad, om du tidigt tvingades gömma dig bakom en hård sköld för att överleva alla angrepp så kan det skölden ha vuxit ihop runt omkring dig och blivit till ett skal. En hopvuxen sköld skapar köld – det skyddande skalet växer sig allt tjockare och därinnanför sitter en liten rädd människa och fryser. Det räcker inte att mobbarna och förtryckarna är borta, det räcker inte att kölden där ute ersatts av kärlek för kärleken förmår inte tränga igenom det djupfrysta tjocka skalet. <på>Om en människa på det sättet förlorat förmågan att ta emot kärlek så finns det bara en lösning – en värmechock. En lång utdragen värmechock är det som behövs för att smälta ner det där iskalla skalet. Men den heta, trofasta och fullkomligt osjälviska kärleken äger ingen människa. Den äger bara Gud och det är den som Påsken berättar om. Men vi människor kan få vara kanaler för den kärleken – kärleken som förmår smälta allt det frusna, kärlekschocken som kan öppna en människa för all den kärlek som världen faktiskt är full av.