Livets bröd

Högmässa i Stensjökyrkan

Midfastosöndagen  2015

Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal 
Livets bröd är temat för den här söndagen och när Bibeln talar om bröd så handlar det ofta om reskost. 
Precis som i psalmen vi sjöng där vi identifierade oss som ett vandringsfolk och ett vandringsfolk behöver bröd för att orka gå. Reskosten framför andra för en kristen är nattvarden och på något sätt ger oss nattvarden hela den andliga kostcirkeln – 
Behöver du tröst så får du tröst i HHN. 
Behöver du förlåtelse så får du förlåtelse i HHN. 
Behöver du kraft, hopp och mod så kan du också få det genom HHN.
I syndabekännelsen öppnar vi våra knutna händer och sträcker dem mot Gud med bön om att få just det vi saknar allra mest. Låt oss bekänna…

Predikan
När vi i onsdags samlades i gudstjänstgruppen för att tala om den här söndagen så kom vi in på temat mirakel. För det är ju ett mirakel som Jesus utför i den berättelse vi just hörde. Vi pratade om hur olika det är i olika delar av kyrkan när det gäller förväntan på mirakel. Ser vi på den kyrkliga geografin inom Sverige så kan man nog konstatera att vi i Svenska kyrkan hör till ena ytterligheten – fastän vi var och varannan söndag i kyrkan lyssnar till berättelser om mirakel så är det som att vi ändå inte räknar med dem i våra egna liv.

Visst finns det svenskkyrkliga kristna som verkligen lever ett liv där mirakler hör till det man faktiskt förväntar sig men min gissning är att de ändå är en minoritet, inte bara bland församlingens 7000 medlemmar, utan också en minoritet inom den grupp som brukar besöka våra kyrkor regelbundet. Och jag tror att förväntan på mirakel kan vara betydligt större i en del andra samfund i vårt land.  

Om man sedan går utanför Sveriges gränser och betraktar vilka egenheter som vi svenskar verkar ha i jämförelse med andra folk så blir det hela ännu mer extremt.

Låt mig presentera en karta som förmodligen en del av er har sett förut i olika sammanhang. Det är en världskarta över värderingar och den grundar sig på intervjuundersökningar i 61 länder som utförs av ett globalt nätverk av vetenskapsmän.

Ni ser kartan på bilden bakom mig och ni hittar Sverige i en extrem position längst upp till höger. Det betyder att vi är extrema om man ser till två egenskaper.

Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverk­ligande. 
Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där reli­giösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och se­kulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.  

Ju längre ner du ligger på kartan desto mer traditionella värderingar har du alltså och ju högre du ligger desto mer rationellt är ditt tänkande. Och ju längre till vänster du ligger desto mer handlar ditt liv om överlevnadsfrågor och ju längre till höger du ligger desto mer handlar ditt liv om individuellt självförverkligan­de.

När det gäller Sveriges position så kan vi lite slarvigt säga att vi näst efter Japan är det mest sekulariserade landet i världen och samtidigt representerar vi den absolut mest individua­listiska kulturen i världen!

Ni kan få den här kartan vid utgången efter gudstjänsten. Varför då, undrar ni? Jo, för att jag vill att vi alla ska förstå att vi svenskar inte är riktigt normala i världssamfundet. Eller annorlunda uttryckt: det vi tycker är normalt är extremt i de flesta utlänningars ögon! Om ni tänker flytta utomlands kan ni också se var nånstans ni kan räkna med att få uppleva den allra största kulturchocken!  

Jag tar upp den här kulturella världskartan eftersom jag tror att vår syn på mirakler, på särskilda gudomliga ingripanden, har att göra med vår extremt sekulariserade och extremt individualistiska kultur. Och bland kyrkorna i detta extrema land är vi i Svenska kyrkan kanske det mest extrema av samfund när det gäller vår låga förväntan på mirakel.  

Nu återstår ju frågan om det är bra eller dåligt att vi både nationellt och internationellt är så extrema. Ja, det är klart – ur min position som präst hade det kanske varit lite mer bekvämt om vi hade legat lite lägre på kartan för då hade ni haft lättare att acceptera det jag säger. Då hade ni uppfattat mig som en auktoritet och jag hade inte ens behövt argumentera, så predikningarna hade kanske blivit lite kortare…  

Men, allvarligt talat: Det skulle ju kunna vara så att vi har rätt och de andra har fel, att vi helt enkelt är det mest upplysta och förnuftstänkande av alla folk på jorden! Men det är ju inte säkert att det är på det viset, det kan ju också vara så att vi lever i någon slags skevhet där vi inte riktigt förmår ta in vissa delar av tillvaron. Är det vi eller de andra som är hjärntvättade? Kanske är det vår syn som är grumlad i något avseende så att vi inte ser klart?

Ja, det är ofrånkomligt att vi ställer oss sådana frågor när vi ser vår extrema position i världssamfundet.  

Men låt oss nu återvända till pojken i evangeliet, han med de fem kornbröden och de två fiskarna. Hade han varit svenskkyrklig hade han möjligen gått undan och ätit upp den där matsäcken helt för sig själv eller i bästa fall delat den med några kamrater. Det var ju ändå ingen idé att ge den till Jesus för vad kunde han göra? Det var ju så mycket folk och så lite mat! Men kanske hade han hört talas om Jesu underverk och kanske anade han att för den här mannen var ingenting omöjligt och därför lämnade han över sin matsäck till Jesus.  

Jag skulle önska att vi trots vår extrema svenska särart ändå kunde närma oss den här pojkens attityd: att helt enkelt ha lite större förväntningar på Jesus! Att våga tro att Gud kan ingripa på tvärs mot sina naturlagar.

Jag vet att det finns ett dike på andra sida också – ett dike där vi ser mirakulösa ingripanden som något slags rättighet, ett dike där vi försöker dressera Gud att göra precis det vi ber om. Men hitom det diket finns en position där vi bär på en större förväntan men samtidigt på en ödmjukhet där vi erkänner att Gud är suverän och att vi förstår så lite.

Hur mycket vi än ber, hur mycket vi än tror och hoppas så kan vi inte begära att Gud ska bota varje cancersjukt barn. Och det är ju detta som är så svårt: att acceptera att Gud kan gripa in och samtidigt acceptera att Gud inte alltid gör det – acceptera att Gud ibland verkar så maktlös inför det onda.

Jag tror att den mest rimliga kristna livshållningen helt enkelt är denna: enorm förväntan men samtidigt total avsaknad av kontroll – en öppen förväntan, helt enkelt. Att låta Gud vara Gud! 
AMEN ·