Jesus skapar tro

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e  efter Trettondedag jul 2012
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 8:41-43
Epistel Rom 1:16-17
Evangelium Matt 8:5-13
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till de kristna i Rom:
I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro…
Det var den här sanningen som Martin Luther återupptäckte på 1500-talet – detta revolutionerade konstaterande att frälsningen inte beror på oss utan på Gud ensam. Visst har det betydelse hur vi lever våra liv men bara som en konsekvens av att vi först tagit emot Guds kärlek. Det är Gud som frälser, inte vi! Det är inte vår rättfärdighet frälsningen kommer an på, utan Guds rättfärdighet. Det är därför Stensjöns församling har som målparagraf:
att få varje människa att känna och förstå att hon är älskad av Gud

Att känna och förstå detta är ingen övning i självövertygande, det är inget man kan intala sig bara genom att upprepa det tillräckligt många gånger för sig själv. Nej, erfarenheten av att vara älskad av Gud kan du bara få som gåva från Gud själv. Alltså: inte bara frälsningen utan också själva upplevelsen av att vara älskad av Gud är en ren gåva som vi bara kan ta emot. Det enda vi behöver göra är att sträcka fram två tomma händer och det gör vi nu i vår syndabekännelse ...

Predikan
Rubriken för den här söndagen är JESUS SKAPAR TRO. Det kan låta väldigt passivt från vår sida. Som om vår uppgift bara var att stå bredvid och titta på när Jesus skapar tro hos oss! Men när vi hör evangeliet så får vi en lite annan bild. Här är det ju den romerske officeren som står för det aktiva – det är han som aktivt söker upp Jesus. Och han har inte bara kommit för att passivt lyssna – nej, han har ett direkt ärende till Jesus. Han vill att Jesus ska gripa in för att rädda hans sjuke tjänare - pojken som ligger förlamad där hemma!

Som så ofta i Bibeln så är det här den minst trolige som träder fram. För det första var han hedning, en romare och därmed en främling som inte alls hörde till det judiska folk som Jesus sade sig vara sänd till. Han låg utanför målgruppen, alltså! Att han ö h t närmar sig Jesus var en sensation och en ännu större sensation i folket ögon torde det ha varit att Jesus ingrep och gjorde vad denne främling bad om.

Det andra som överraskar är att det handlar om en romersk soldat som ber att Jesus ska ingripa för att rädda en representant för hans fiender. Förmodligen var den sjuke tjänaren en judisk pojke och därmed tillhörde han fiendefolket i soldatens ögon. Soldaten var ju där som ockupant, med våld skulle han tvinga det judiska folket till lydnad.

Det tredje chockerande i den här berättelsen är att det inte var vilken romersk soldat som helst utan en officer, en chefsperson! Och i det hierarkiska samhälle det här handlar om så var det ett oerhört avstånd mellan honom och hans tjänarpojke. Att officeren som genom sin mångåri¬ga militära träning hade lärt sig att relativisera värdet av ett människoliv, att han ö h t skulle bry sig om en sjuk tjänare ur fiendefolket – det skulle kunna upplevas som en sensation. Han var ju soldat! Han var tränad att förtränga känslor av medlidande och empati – hur skulle han annars klara av att sticka sitt svärd genom en mänsklig kropp! För det är ju ändå det som militarism i grunden handlar om – en beredskap att på order uppifrån vara beredd att döda andra människor! Precis så förhärdad måste en soldat vara för att kunna användas i strid! Och militärmakterna har haft tusentals år på sig att ta fram metoder för att skapa den sortens mentala pansar inuti sina soldater, en helt nödvändig komplettering till deras yttre pansar!

Här står alltså denne förhärdade mördarmaskin till officer och ber Jesus att på distans göra hans sjuke tjänare frisk. Han menar nämligen att han inte är värdig att Jesus kommer in under hans tak. Det vore en ära som han inte upplever sig vara värd om Jesus skulle komma hem till honom och därför säger han: Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk.

Den här berättelsen beskriver ett möte mellan två män – den romerske officeren och Jesus. Men en förutsättning för detta möte är att ett annat möte ägt rum tidigare, nämligen mötet mellan officeren och hans tjänare. Den mäktige romaren ser inte bara en anonym representant för fiendefolket i den här pojken, utan han ser en medmänniska. Och när pojken drabbas av förlamning så blir han berörd – han lider med pojken. På något sätt har den här pojken trängt sig förbi och bakom både hans yttre pansar och hans inre pansar, och nått fram till hans hjärta. Och plötsligt är han inte längre soldat utan medmänniska, han känner som en far känner inför sin sjuke son!

Man kan fråga sig vad som hade hänt med den här romerske officeren om inte hans tjänare hade blivit sjuk. Eftersom han i sin nöd vänder sig till Jesus så tyder det ju på att han redan tidigare hade hört talas om att Jesus hade gjort underverk. Och det är kanske inte så konstigt eftersom han tydligen var stationerad i den stad där Jesus bodde som vuxen – Kafarna¬um. Men hade Jesu existens haft någon betydelse för honom om inte hans tjänare hade blivit sjuk? Var det inte så att det var just nödsituationen som gjorde Jesus relevant i hans liv. Innan dess var Jesus bara en påstådd un¬dergörare, en av alla dessa märkliga judiska figurer i den främmande miljö där han var satt att verka. Jesus fanns där ute i periferin av hans uppmärk¬samhet, kanske som ett möjligt orosmoment som han som soldat hade till uppgift att bevaka. Han skapade ju folksamlingar och för en ockupations¬soldat utgör stora folksamlingar alltid ett potentiellt hot om uppror.

Men när tjänaren blir sjuk så blir Jesus plötsligt en helt annan för officeren – när han står där desperat inför den kanske döende pojken så blir Jesus en som kan hjälpa. Kanske kan man jämföra med hur jag ser på naturläkeme¬del. De finns där ute i kanten av min uppmärksamhet men jag är inte särskilt intresserad. Men om jag själv eller någon i min familj plötsligt fick en livshotande cancer så skulle kanske samma naturläkemedel för mig förvandlas till något av det viktigaste i mitt liv. Bara tanken på att de skulle kunna avhjälpa min nöd gör ju att mitt intresse stegras till det yttersta!

Jag gissar att det var ungefär så för den romerske officeren – hans nöd inför den sjuke pojken skapar en autostrada för Jesus rakt in i hans hjärta!

Jag konstaterade i början av predikan att dagens rubrik, Jesus skapar tro, kan låta rätt passiv när det gäller vår egen roll – det kan låta som att vi bara blir åskådare när Jesus skapar tro hos oss. Men här har vi nu kommit fram till det i dagens evangelium som förändrar den bilden. Det verkar nämligen som att det också krävs något av oss för att Jesus ska kunna skapa tro i våra hjärtan. Vi måste vara berörda! Det måste finnas en spricka i vår rustning där Jesus kan ta sig in! Annars kommer bara vårt yttre och inre pansar att göra att han aldrig förvandlas till något annat än ett ljumt intellektuellt eller kulturellt intresse på betryggande avstånd från mitt blödande hjärta. Därute, på halvdistans, kan det religiösa intresset ändå se ut som tro. Men det handlar då om ett slags ofarlig fintro, en ytlig tro som aldrig kommer att orka bära hela din tyngd om du börjar sjunka.

Jag återvänder då och då till en bild för det här – bilden av ympning av fruktträd. Det går inte att bara knyta fast en ny gren på ett fruktträd och sedan tro att den ska växa ihop med trädet. Nej, det måste till färska snitt i veden på både grenen och trädet för att det ska lyckas. Det är bara när ett öppet sår på grenen förs i kontakt med ett öppet sår i trädets bark – det är bara då saven kan strömma ut i den nya grenen så att den växer ihop med fruktträdet! På samma sätt är det alltså med den kristna tron – det är bara om ett öppet blödande sår i ditt liv förs i kontakt med den blödande Kristus på korset – det är bara då den saliggörande tron kan börja strömma in i ditt hjärta. Det är bara då ni kan växa ihop, du och Jesus!

Det finns rent sociologiska bevis för att det verkligen är på det här sättet. Det räcker med att studera en karta över Sverige och se var de stora väckelserna dragit fram över vårt land. Man skulle då kunna tänka sig att man kunde se det på var kyrkorna ligger som tätast. Men det är faktiskt precis tvärtom! Ju tätare mellan kyrkorna och ju större kyrkor, desto mindre tro om man ska överdriva lite. Kyrkorna ligger nämligen som tätast och är som störst på Skaraslätten och i Skåne. Men väckelsen på 1800-talet drog främst fram i helt andra områden – i trakter där människor saknade verklig kontroll över sina livsvillkor – som i det steniga Småland med sina magra åkrar och osäkra skördar, i det kalla Norrland med ett klimat som inte är så gynnsamt för jordbruk. Men väckelsen har också dragit fram i det vindpinade Bohuslän med sitt osäkra kustfiske där man aldrig kunde vara säker på att fiskarna skulle återvända från havet. Där har väckelsen skapat en brinnande tro hos tusentals människor. Men däremot har väckelsen aldrig riktigt fått fotfäste i de feta jordbruksbygderna i Skåne och på Skaraslätten. Där hade bönderna goda jordar och en säker utkomst, de upplevde sig ha kontroll över tillvaron så vad skulle de med Jesus till? De klarade sig bra ändå, tyckte de!

I det moderna samhället är det inte jordbrukets förutsättningar som skapar motsvarande skillnader. I materiellt avseende lever de flesta av oss numera i den moderna motsvarigheten till Skåne och Skaraslätten. Så vad ska vi med Jesus till, frågar vi oss. Vi har det bra ändå, åtminstone materiellt.

Det sista tillägget är viktigt, det är det som Tomas Tranströmer fångar upp i en liten diktrad: "Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: ni bor bra. Slummen finns invärtes i eder.

För visst finns det nöd också i det materiellt rika Sverige. En nöd som ofta handlar om relationer: spruckna relationer, förtryckande relationer, djupfrysta relationer och tysta relationer. Men även om våra relationer fungerar så finns det ändå en spricka inuti oss, den där sprickan som Leonard Cohen sjunger om med orden: There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in. Alltså: Det finns en spricka i allting och det är där ljuset tränger in.

För att Jesus ska kunna skapa tro i oss så måste vi söka oss till den sprickan i våra inre liv. Det kan handla om en smärta, om något som plågar oss. Men sprickan behöver inte handla om lidande, utan kanske bara om sårbarhet. Den där sårbarheten vi kan känna när vi älskar någon riktigt mycket. Eller kanske en tacksamhet inför livet, en tacksamhet som verkligen berör oss på djupet. Så låt oss då börja leta efter dessa sprickor i våra fasader, oskyddade flanker där vårt försvar ligger vidöppet, där garden är sänkt och ömtåligheten blottlagd. Vi behöver då använda oss av vårt känsloliv som ett slags spårhund – scanna av din dag på kvällen! Var brände det till? Var blev jag berörd positivt eller negativt? Om jag på det sättet börjar kartlägga mina smärtpunkter och lyckopunkter så börjar jag snart ana var ingångarna finns, de fördolda ingångarna till det där inre grottsystemet som bara väntar på att få fyllas med den varma kärleksfulla närvaro som vi kallar tro! Amen