Predikan

Vi är på väg in i fastan under parollen Kärlekens väg. Det låter ju helt underbart, att vi såhär när vi bara börjat ana våren efter några månader av regn, gråväder och stormvinar, att vi då liksom ska få dansa fram mot vårens ljus och värme under parollen Kärlekens väg! Kärlekens väg – man tänker sig vägen fram till altaret för brudparet, kanske går de på utströdda blomblad och de bär med sig romantiska förhoppningar om livslång kärlek! Kärlekens väg – vilket underbart tema såhär i slutet av februari!

Men när det gäller det där fiktiva brudparet så vet vi att 50% av alla äktenskap upplöses genom skilsmässa och 100% av alla äktenskap rymmer också dagar av gråhet och gräl – uttalade eller outtalade. Verkligheten lever aldrig upp till den romantiska bilden av Kärlekens väg!

Och när det gäller vandringen in i fastetiden, den där vandringen som i dagens rubrik beskrivs som Kärlekens väg, vandringen upp mot Jerusalem tillsammans med Jesus, så får vi redan idag höra att Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom.

För lärjungarna borde det där inte ha kommit som en överraskning för Jesus hade förberett dem. Enligt Markusevangeliet hade han redan två gånger tidigare berättat att han måste lida och dö. Och redan innan den här tredje förutsägelsen står det i början av dagens evangelium att de var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Och den där rädslan hade varit naturlig även om de inte hade förstått något av hans tal om ett kommande lidande, för Jerusalem var ju centrum för den makt som Jesus utmanade. Såväl den religiösa som den politiska makten hade anledning att känna sig hotad av en utomparlamentarisk folkledare som lockade tusentals åhörare och samtidigt ifrågasatte både kulturmönster och auktoriteter. För det gjorde Jesus, men han gjorde det på ett sätt som bröt mot alla paradigm och rimligheter. Och det är det som blir särskilt tydligt under den här sista vandringen upp mot Jerusalem.

Det finns en liten mening i dagens evangelium som skulle kunna åstadkom­ma mycket om vi tog den på allvar, på verkligt allvar. Det är när Jesus efter att lärjungarna bråkat om vilka som skulle ha de främsta platserna vid hans sida konstaterar att de gör precis som världens alla strebrar och karriärister har gjort i alla tider. Och sen säger han de där orden: MEN SÅ ÄR DET INTE HOS ER! Lärjungarna är kallade till ett liv där man inte springer på samma bollar som alla andra. Det finns ett annorlundaskap i att vara en Jesu efterföljare, ett annorlundaskap som är värt att bejaka.

Låt mig ge ett exempel från min egen uppväxt: Jag växte upp som prästbarn i en liten by på landet där alla visste vem prästen var. När jag började skolan upplevde jag ett annorlundaskap eftersom mina kamrater ibland betedde sig på ett sätt och pratade på ett sätt som jag inte kände igen hemifrån. För mig var det inget konstigt för jag var ju prästbarn och jag gick i kyrkan varje söndag också, och det gjorde inte de andra. Så jag var ju uppenbarligen av en annan sort. Jag tror att den där upplevelsen av annor­lundaskap inte bara var något slags negativt utanförskap utan att den gav mig mod att gå emot strömmen i många olika sammanhang. Jag blev mindre känslig för hur alla andra gjorde, blev mindre känslig för grupptryck.

Förmodligen fanns det också något negativt i det där och framförallt hade det funnits det om mina föräldrar hade detaljtillverkat det där rummet av annorlundaskap, men det gjorde de inte. Tvärtom fick jag i hög utsträck­ning tillverka det där rummet själv. Jag fick själv definiera mitt annorlun­daskap. Och det gav mig en väldig frihet att få vara mig själv och det gav mig också friheten att i vissa avseenden göra andra moraliska val än mina föräldrar hade gjort. Somliga som har vuxit upp i religiösa miljöer har vittnat om utanförskap och instängdhet, men min upplevelse var alltså precis tvärtom – jag var fri, betydligt friare än de som ständigt behövde snegla på vad alla andra gjorde!

Nu finns det ett rätt starkt individualistiskt drag i det där med att växa upp i en normalitet där man alltid skulle gå sin egen väg. Och det finns också en risk i att man inte utvecklar en empatisk förmåga där man försöker förstå varför de andra gör på sitt sätt. Men bortsett från det tror jag att jag fick med mig något värdefullt från barndomen just i denna känsla av annorlun­daskap. Kanske lite som känslan hos judarna i att tillhöra det utvalda folket – vi är utvalda och därför gör vi på vårt sätt hur de andra än gör.

Jag tror att det var något i den vägen som Jesus menade när han sa de där orden till lärjungarna. Men så är det inte hos er! Ni ska inte göra som alla andra, ni behöver inte passa in – ni ska vara annorlunda för ni är mina lärjungar! Och sen ger han ett exempel på vad detta annorlundaskap borde betyda: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.

Jag skulle önska att vi ägnade fastetiden åt att meditera över vad det här innebär. Vad är det för ett annorlundaskap som vi är kallade till? Några av oss kan verkligen behöva ta till oss de där orden om att se oss som de andras tjänare för vi har kanske en naturlig fallenhet att ständigt sätta oss själva i centrum.

För andra av oss kan det vara tvärtom, vi kan alltför mycket ha betraktat oss som omgivningens slav. Kanske har vi upplevt oss få ett värde först när vi servar alla andra och därmed kan vi ha gett mer än vi har och då kommer bitterheten att bli en obehaglig bismak i allt vårt fortsatta tjänande och givande.

Ja, ni ser direkt där att tilltalet från Jesus måste tas emot på ett individuellt plan – en uppmaning att se sig själv som allas slav kan vara precis vad några av oss behöver höra men det kan vara totalt motsatt till vad några andra av oss behöver lyssna till! Och där tror jag att Gud är lite som mina egna föräldrar i att de inte gav mig detaljerade bestämmelser för mitt annorlundaskap, de litade till mitt eget omdöme. Eller också hade de helt enkelt för många barn för att kunna ha fullständig koll på alla…

När det gäller Gud som förälder så har Gud i det avseendet en oerhörd simultankapacitet hur många barn han än har! Och även om Gud ser oss som vore vi hans enda barn så tror jag att Gud inte är en överbeskyddande förälder utan en förälder som vet att barn behöver förtroende för att kunna växa. Men då handlar det också om att vi håller oss tillräckligt nära Jesus, precis som lärjungarna gjorde på vägen upp mot Jerusalem. De kände hotet från omgivningen och då sökte dig sig också närmare honom som var deras enda trygghet. Och där, i Jesu närhet, kan vi våga fatta våra egna beslut om hur vårt annorlundaskap bör utformas för som Paulus skriver i dagens episteltext: Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.

Kärlekens väg är inte fri från lidande och det är en väg som har tjänandet som grundtema, det sunda tjänandet från den som vet att han har en himmelsk Far som ser till honom och alla hans behov. Då behöver man inte hela tiden se till sitt eget, i den förtröstan på Gud som man då har, har man råd att sätta andras behov före sina egna. Då är det inte längre slaven som tjänar utan den älskade sonen och dottern som ger av sitt överflöd. I den tilliten skapas en frihet som är större än allt vad världen kan erbjuda. AMEN

Låt oss be:

Herre, öppna mig för din kärlek.

Världen behöver mig.

Världen behöver din kärlek

strömmande genom mig.