2:a i påsktiden 2016  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 Gammaltestamentlig läsning - Jeremia kapitel 18, vers 1 - 6
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Her­ren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.

Epistel - Johannes första brev kapitel 5, vers 1 - 5
Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium - Johannes kapitel 21, vers 15 - 19
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Beredelsetal
I dagens GT-liga text har profeten Jeremia en liknelse om en krukmakare där han säger att Israels folk är som leran på drejskivan – när drejningen misslyckas börjar krukmakaren om igen med samma lerklump. Vi kan också liknas vid den där lerklumpen där drejningen ibland går fel. I allas våra liv finns det misslyckanden, det händer saker som vi uppfattar som misslyckanden, allt blir inte som vi hade tänkt oss.

Frågan till oss idag är då: är vi fortfarande formbara? Är vi som mjuk lera som kan formas till något annat när den första drejningen går fel? Eller är vi som stelnad lera, som en sprucken lerkruka där allt rinner ut genom sprickorna? Om vi låser oss vid den första modellen, den som sprack, så kan vi bli bittra och för­grämda men om vi bevarar vår mjukhet så är vi villiga att tacksamt låta oss formas till något nytt, något annat än det vi trodde om vårt liv.

Eller för att uttrycka det på västgötska: En får va tocksam för att en ble som en ble, när en nu ente ble som en sulle. Eller på rikssvenska: Man får vara tacksam för att man blev som man blev, när man nu inte blev som man skulle ha blivit. Låt oss be och bekänna..

Predikan
Petrus var ju lärjungen som hade lovat så mycket, så här hade han sagt dagen innan Jesus avrättades: "Även om alla andra kommer på fall för din skull, så skall då jag aldrig komma på fall ... Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig." Redan samma kväll hade Petrus tre gånger på översteprästens gård förnekat att han kände Jesus. Och nu får han av den uppståndne Jesus tre gånger frågan: Älskar du mig?

Den där upprepade frågan leder fram till att Jesus utnämner Petrus till att efterträda honom i den tjänst som kyrkan sedan kom att kalla påve. Det här är ju ganska uppseendeväckande på två sätt:

Dels att Jesus ö h t ger ett så viktigt uppdrag till just till den lärjunge som så tydligt svikit honom. Jag menar – hur hanterar vi liknande situationer? Om någon gjort bort sig riktigt mycket, lovat någonting som han inte har hållit, svikit ett löfte som både du och han ansåg vara ett viktigt löfte, ett heligt löfte. Det skulle också kunna handla om någon annan sorts pinsamhet – att en nära vän till dig uppförde sig riktigt pinsamt vid något tillfälle. Om han eller hon inte tyar upp det nästa gång ni träffas – hur troligt är det att du tar upp det? Är det inte snarare så att vi undviker de där pinsamheterna, vi pratar inte om det, låtsas som att det inte har hänt eller att det var en engångsföreteelse som aldrig kommer att upprepas. Vi tänker att om vi inte talar om det så finns det inte! Men det där är nog ett av de största självbedrägerierna som vi kan göra mot oss själva – för det som behöver talas om men tigs ihjäl, det dör inte. Tvärtom blir det mer levande än någonsin, det växer inom dig, lagras tillsammans med andra upplevda oförrätter och det där förrådet kommer så småningom att släppa ifrån sig en frän lukt av bitterhet. En bitterhet som kommer att förgifta dig inifrån och göra att människor drar sig undan dig, trots att det var du som var offret, trots att det var någon annan som var den skyldige.

Och allt detta för att vi inte vågar prata om det vi behöver prata om. Men Jesus gör alltså tvärtom – han bryter mot all konvenans och artighet och påminner direkt Petrus om hans svek. Han går rakt på den mest ömma punkten för han vet att så länge den ligger där obearbetad så kommer den att skilja dem ifrån varandra och den kommer att vara en börda för Petrus så länge han lever.

Ett annat problem som vi har är att om vi tar upp det där obehagliga så gör vi det så lätt i en anklagande ton. Vi konfronterar någon med det där som måste sägas men vi gör det på ett sätt som tvingar den andre att gå i försvar. Det är nämligen så vi människor fungerar med våra gamla reptilhjärnor – om vi utsätts för angrepp så försvarar vi oss. Och då kan det där rensa luften-samtalet leda till att konflikten bara förvärras och fördjupas.

Om vi tänker oss en Jesus som mer liknade oss så kunde den där mötet mellan honom och Petrus gått till ungefär så här:

Där är du, din skitstövel! Du som var så kaxig och lovade att aldrig någonsin svika mig. Stor i orden men väldigt liten på jorden! Eller hur, Petrus – vad säger du? Du smet undan som en feg hund! Du stod inte upp för mig fastän du hade lovat! Du är helt enkelt feg Petrus, erkänn det!

Och eftersom Petrus hade ett häftigt temperament, det vet vi ju av att han var den av lärjungarna som först drog svärd och högg av ett öra på en av soladaterna när Jesus skulle arresteras, så hade han säkert gått i försvar. Inte för att han ville det, han ville nog helst bara gråta över sitt svek, men om han hade blivit angripen så hade han kunnat försvara sig med att han ändå försökte försvara Jesus och att de andra lärjungarna svek minst lika mycket.

Men Jesus konfronterar inte Petrus på det där sättet. Nej, han nämner inte ens sveket men när Jesus tre gånger upprepar sin fråga så är det ändå precis så tydligt som det behöver vara för Petrus att det är det som de båda talar om. Det enda Jesus gör är att han ger Petrus tillfälle att bekräfta att han fortfarande håller av sin Mästare.

Det här var alltså det första uppseendeväckande i mötet mellan Jesus och Petrus – att Jesus går rakt på den allra ömmaste punkten, att Jesus väljer att tala om precis det där pinsamma som vi noga undviker att föra på tal. Det andra uppseendeväckande är att Jesus inte ger upp hoppet om Petrus. Jesus hade ju redan tidigare utsett Petrus till ledare i lärjungagruppen. Så här hade han sagt till Petrus:

          Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Ni vet hur det i vanliga fall är med förtroendeposter – om man sviker så faller man. Vi har mött det gång på gång när det gäller politiker – ett misstag och så startar mediedrevet och ropen på avgång. Jesus kunde ju gjort likadant – han kunde konstaterat att Petrus inte motsvarade hans förväntningar och istället gett uppdraget att leda kyrkan till någon annan av lärjungarna. Det fanns ju fortfarande 10 kvar och bland dem fanns t ex Jakob och Johannes som tidigare gett uttryck för ambitioner om ledande positioner. Det var ju de som hade frågat Jesus om de kunde få sitta på platserna närmast honom en gång i himlen!

Men Jesus kasserar inte Petrus trots hans svek. Kanske är det t o m så att det där sveket var helt nödvändigt för Petrus inför hans stora ledaruppdrag. Han hade tvingats genomskåda sig själv, han hade fått erkänna att också han kunde vara svag, och just detta är kanske en ledares allra viktigaste egenenskap – att känna sina gränser, att ha en realistisk bild av sin egen förmåga.

Förra söndagen, på Påskdagen, var jag inne på samma tema. Då handlade det om att den uppståndne behöver ingångar i oss och våra liv och en sådan ingång kan vara just våra smärtpunkter. Det här är egentligen ett helt revolutionerande budskap i Bibeln – att våra livs största möjligheter kan ligga fördolda i våra mest smärtsamma upplevelser! Låt mig ta två exempel från vår svenska kristenhet idag: Jag tänker på prästen Olle Carlsson i Katarina församling i Stockholm. Han leder förmodligen den gudstjänst som samlas flest människor i hela Svenska kyrkan. Och allt började med att hans liv havererade och han blev alkoholist. Han fick möta sig själv på botten av sig själv och därifrån kunde han bygga upp ett sätt att fira gudstjänst som blivit något av det mest uppmärksammade i hela landet.

Den andre jag tänker på är pingstpastorn och författaren Tomas Sjödin. Han har upplevt tre svåra tragedier i sitt liv – först när han med nytaget körkort vållade en trafikolycka där hans bäste vän dog, dels senare i livet upplevelsen att förlora två av sina söner i en obotlig sjukdom. Ett naturligt sätt för många av oss hade varit att försöka fly från all denna smärta, att försöka lägga den bakom oss så snart som möjligt och krampaktigt rikta blicken framåt. Men Tomas Sjödin har gjort precis tvärtom – han har skrivit om sina sorger, han har återvänt till dem gång på gång och ärligt redovisat sin egen förtvivlan och uppgivenhet och detta har gjort honom till en av Sveriges mest älskade författare.

Olle Carlssons alkoholism och Tomas Sjödins livskatastrofer blev alltså kanalerna där Gud mötte dem och lät dem bli till välsignelse för tusentals människor. Petrus förnekelse blev hans kanske viktigaste upplevelse i det han behövde uppleva för att bli kyrkans ledare. Det är i svagheten Gud möter oss så återvänd till ditt livs smärtpunkter! Kanske är de ingångar till de inre gruvgångar där du kan bryta ditt livs allra renaste guld! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan