Den gode herden

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e  i Påsktiden 2015
Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 34:11-16
Epistel 1 Petr 2:22-25
Evangelium Joh 10:1-10
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. Så står det i Petrusbrevet i dagens episteltext. Och om vi försöker översätta det till något lite närmare oss än får: Kanske: Ni var som bortsprungna dagisbarn, men nu har ni vänt tillbaka till era älskade dagisfröknar. Vad det handlar om den här söndagen är fårens utsatthet i ett landskap fullt av rovdjur, något som kan liknas vid dagisbarns utsatthet i en stad full av bilar. Bilar är ju som bekant hårda medan barn är mjuka.

Lika lite som dagisbarnet klarar sig på egen hand ute i trafiken, lika lite klarar vi oss på egen hand i våra liv. Men medan de faror som barnet utsätts för är uppenbara för alla, så är de faror vi utsätts för inte lika uppenbara. Vi tycker ju att vi klarar oss rätt bra på egen hand. Vi märker inte farorna för skadorna vi får när vi går vilse sitter för det mesta på insidan – sår i hjärtat, rispor i själen och så den ekande tomheten längst in i våra liv. Så ser tillvaron ut när vi saknar våra själars herde. Så låt oss då, än en gång, vända tillbaka till den gode herde som aldrig slutar att vänta på oss. Låt oss be och bekänna

Predikan

Jesus är lammet, offerlammet som offras för våra synder. Jesus är grinden in till fårfållan och dessutom är Jesus den gode herden för fåren. Det finns något lekfullt i Jesus sätt att beskriva sig själv, han vrider och vänder på bilderna och med varje bild vill han få fram ännu ett perspektiv på något mycket svårfångat – alltså sig själv! Men han överträffar sig själv när han i dagens evangelium lyckas likna sig vid både herden och grinden i samma korta berättelse. Det här lekfulla vridandet och vändandet på bilder kan ha något viktigt att säga bortsett från själva bilderna och det är just de många olika perspektiven. Han cementerar ingen av bilderna utan han liksom skriver dem i sanden för att strax stryka ut och pröva en ny teckning i stället: Så här … eller kanske så här … eller förresten kanske så här!

Det där sättet att beskriva sig själv borde bota oss från varje sorts funda­mentalism när det gäller bibeltolkning. Det går inte att låsa sig vid EN beskrivning av Jesus för när vi har gjort det har han redan skyndat vidare till nästa bild, nästa perspektiv. Det öppna perspektivet är Jesu perspektiv och det borde också vara vårt perspektiv. I den kyrkliga debatten talas det ibland om att vara fast i tron, att stå fast, att vara fast rotad – som ett skyttevärn i armerad betong: här håller jag vakt, här kommer ingen förbi, den här sanningen kommer jag att vara garant för så länge jag lever! Visst kan det ibland vara nödvändigt att vara precis så där fast och orubblig för vissa sanningar tål att försvaras ända in i döden. Men samtidigt blir den där fastheten en orimlig bild för den kristna tron för den måste också vara följsam mot den Jesus som vi aldrig lyckas fånga in i våra formler och definitioner. En fast följsamhet – kanske är det DET som tro handlar om.

Men låt oss se närmare på evangeliet och den bild som används för att beskriva dig och mig. Vi är fåren i sammanhanget. På ett sätt inte så smickrande kanske för vad tänker vi på när vi tänker på får. Fårskalle kanske? Eller dum som ett får? Man kan väl säga att när vi människor talar om får så framstår de inte som jordens mest intelligenta varelser utan snarare lite korkade. Och då skulle den skämtsamme ateisten kunna säga:

- se där – det är precis vad som krävs för att kunna vara kristen i en upplyst tid som vår – det krävs att man är lite korkad, närmast lite efterbliven som håller fast vid gamla vidskepligheter trots att man lever i ett modernt samhälle!

Men även om vi kan anses vara part i målet så kan vi ändå konstatera att kristna faktiskt inte är mer korkade än andra. Fast vad är det som gör att vi associerar får med just dumhet? Är det för att de låter sig ledas? Att de inte är tillräcklig självständiga utan söker sig till varandra och lydigt följer ledarfåret eller herden?  Ja, kanske är det just det som gör att vi upplever de som lite menlösa och korkade och kanske är det samtidigt den egenskapen som Jesus är ute efter när han liknar oss vid får. Fåren har som flockdjur lärt sig att de behöver varandra – ensamma är de utsatta och kan lätt rivas av varg eller räv men tillsammans är de starka. Det gäller också oss människor och det behöver inte minst sägas till oss eftersom vi råkar leva i ett land som räknas som en av världens mest individualistiska kulturer. Vi svenskar behöver påminnas om att också vi mår bra av gemenskap – inte heller vi är gjorda för ensamhet. Det där gäller även i andlig bemärkelse – också som kristna behöver vi varandra. På egen hand, i det vi ibland kallar privatreligiositet och som vi svenskar förmodligen är världsmästare på, så har vi så lätt för att gå vilse. För det finns så många röster och den ensamme som tror sig följa sitt hjärtas inre röst är alltför ofta omedveten om att den rösten ofta bara är ett eko av tusen andra röster som man omedvetet låtit sig påverkas av. Och just den omedvetna påverkan är den verkligt farliga. Att tro sig vara fri och obunden och samtidigt just pga. sin omedvetenhet vara mer bunden än någon annan!

För hur kommer det sig att i det sekulariserade Sverige så är folk så påfallande lika i sina livsmönster? Visst, det finns vissa smala sektorer av livet där man kanske odlar en smula originalitet men på det stora hela handlar det ändå om oerhört homogena livsmönster. Och detta trots att vi påstår att det gamla enhetssamhället är upplöst! Kyrkans håller inte längre sin formande hand över samhället och då skulle väl olikheterna börja blomstra. Då skulle väl alla börja följa sitt hjärtas unika röst och vi skulle få det där samhället där tusen olika blommor blomstrar sida vid sida. Men trots allt vackert tal om mångkultur och regnbågar så ser jag ett mycket ängsligt folk framför mig – här gäller det att ställa in sig i leden, att rätta sig efter någon av de rådande åsiktstrenderna och inte sticka ut. Det jag ser är ett folk inte av individualistiska katter utan ett folk av får, extremt följsam­ma får men skillnaden mot förr är att någon herde har man inte men däremot ett antal ledarfår, ofta baggar. I motsats till herden vet de där baggarna inte mer än fåren om var det finns vatten och bete men de beter sig som om de visste det. Självsäkert pekar de än i ena riktningen och än i den motsatta och fåren följer, lydigt utan särskilt mycket egen eftertanke efter vad det verkar. Problemet är bara att alla de där fåren tror att de är självständiga för de ser ju ingen herde som de följer och de reflekterar inte över att så många verkar gå i samma takt och samma riktning!

I evangeliet talades det om att fåren känner igen den gode herdens röst. Så här sa Jesus

   När fårens herde har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.”

Men om man har rymt från sin herde så att han är utom hörhåll. Ja, då hör man bara de där främmande rösterna och då har man inget annat val än att följa dem. För problemet är ju att dessa röster har ockuperat även mitt hjärta så när jag försöker lyssna inåt så är den inte min egen röst jag hör utan bara en mumlande kakafoni, ett eko av tusen röster som medvetet och omedvetet styr mina steg.

Den här veckan har två av församlingens medarbetare varit på retreat, isolerat sig med en grupp andra människor för tystnad och andlig under­visning. Det var första gången för båda och båda verkade överväldigade – det hade gett så mycket. Och jag tror att den här sortens övningar, av vilka jag tror att retreat är den främsta, är helt nödvändiga idag för att lära sig upptäcka den gode herdens röst. Man måste stänga av alla de andra rösterna rent fysiskt under en längre period – först då blir det möjligt att urskilja en annan röst – den gode herdens röst. Det är en mycket lågmäld röst, det är därför de mer högljudda rösterna måste stängas av. Och det är en röst som kräver både tid och uppmärksamhet för att uppfatta. I motsats till många av de andra rösterna är det en kärleksfull röst. Det är inte en röst som kräver och hetsar, inte en röst som staplar en massa borden och måsten på varandra, utan en röst som talar om för dig att du är bra, att du är värdefull, att du är älskad. Det är en röst som kan leda dig i en helt annan riktning än du tänkt dig men det finns ingen dramatik över de där kursomläggningarna, bara en fast beslutsamhet eller kanske snarare en fast följsamhet.

Frågan som den här söndagen ställer till oss är vilka röster som styr våra liv. Är vi ens medvetna om vad eller vem som styr? Finns det någon konsekvens i vår livsvandring eller handlar det mest om en massa oordnade böjelser, en massa skiftande impulser och begär som kastar oss än hit och än dit? Evangeliet förkunnar att det verkligen finns någon som är värd att följa, just för att han vet ditt bästa, just för att hans hjärta svänger i resonans med din och min allra sannaste och djupaste identitet. Det finns en god herde så varför inte följa honom… hela vägen hem! AMEN