SamhällsansvarHögmässa i Stensjökyrkan
21:a eft. Tref. 2003
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jer.29:4-7
Rom 13:7-8
Evangelium Matt 22:15-22

Beredelsetal
”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.” Det är Paulus som skriver så i dagens episteltext från Romarbrevet. Lagen kan beskrivas som inte bara 10 Guds Bud utan alla de levnadsregler som ryms i de fem Moseböckerna – alla de krav som Gud ställer på sitt folk. Fariséerna hade vid Jesu tid kommit fram till att lagen kunde sammanfattas i 613 bud – och allt detta kan alltså sammanfattas i ett enda bud: du skall älska din medmänniska! All kristen moral ska alltså syfta till detta – kärlek. Ibland har kristen moral vantolkats till dömande moralism men moralismen finns inte i moralen, moralismen är något kärlekslöst som tillfogas moralen när vi människor ska hantera den, praktisera den och formulera den. Men den sanna formeln lyder alltså: LAG = MORAL = KÄRLEK. Moralens enda uppgift är att skydde den svage mot den starke och i ett samhälle som mer och mer verkar formas på den starkes villkor så behöver vi mer moral. Mer kristen moral som söker sig förbi 2000 år av kyrklig moralism och söker sitt fäste hos Jesus själv. Den kristna moralen råkar överensstämma tämligen väl med god muslimsk, judisk, hinduistisk och buddhistisk moral – världsreligionerna är nämligen tämligen överens om vilka grundregler som ska reglera det mänskliga umgänget! I varje världsreligion står kärleken i centrum, inte alltid i praktiken men i de ideologiska grundsanningarna – där är religionerna överens om att kärleken är viktigast!

Vår syndabekännelse har därmed ett enda tema – har vi älskat vår nästa som oss själva? Låt oss be och bekänna…

Predikan
Den där skatten som ockupationsmakten tog upp i de länder de ockuperat var ett hatat tecken på underkastelse. Bland judarna fanns det också somliga som ansåg att det var ett brott inte bara mot nationen utan också mot Gud att betala skatt till den hedniske kejsaren i Rom. Det var alltså en aktuell och mycket kontroversiell fråga som fariséerna använde för att försöka snärja Jesus. De var också smarta nog att inte ställa frågan själva utan de sände sina lärjungar tillsammans med några av lydkonungens Herodes anhängare. Säkerligen enligt de instruktioner de hade fått började de med att smickra Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen”

Fällan är alltså ganska listigt uppgillrad – det gällde att få Jesus att säga nånting som antingen skulle reta romarna eller också få Jesus att framstå som en feg medlöpare till ockupanterna. Såväl ett JA som ett NEJ som svar på frågan skulle alltså vara användbart i propagandan mot Jesus!

Det svar Jesus ger är samtidigt en sammanfattning av den här söndagens budskap på temat Samhällsansvar: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Att ge kejsaren det som tillhör kejsaren är att erkänna sitt ansvar för det gemensamma samhällsbygget. Skatten till romarna gick ju inte enbart till deras väldiga militärapparat utan också till att förbättra vägarna i de ockuperade länderna och till mycket annat som kunde vara av värde också för det judiska folket. Och så är det ju med skatter – de går till att bekosta både sådant som vi tycker är viktigt och till sådant som vi tycker är mindre viktigt. Men vårt förnuft säger oss att det inte vore möjligt att var och en bara betalade till det som man själv tyckte var viktigt. Samhället skulle kollapsa om rasisterna slapp betala skatt för invandringspolitiken, om pacifisterna slapp betala skatt till totalförsvaret och om EU-motståndarna slapp betala till EU-avgiften.

Men Jesus har också ett andra led i sitt svar, han säger: och ge Gud det som tillhör Gud. Det räcker alltså inte med att ge kejsaren det som tillhör kejsaren, det räcker inte med att vara en god samhällsmedborgare och lojal skattebetalare. Utan livet som kristen handlar också och framför allt om att ”ge Gud det som tillhör Gud”. Oftast råder det ingen konflikt mellan vad Gud begär och vad ”kejsaren” begär, och då är det inga problem med att vara en god samhällsmedborgare. Men ibland bränner det till och då måste det för en kristen handla om att våga ”lyda Gud mer än människor” som Petrus och de andra lärjungarna uttryckte det i ett förhör inför översteprästen som återges i Apg 5.

När Jesus säger att vi ska ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud, så ser det ut som att han sätter en gräns för dessa båda åtaganden. Men så är det inte: För att ge Gud det som tillhör Gud, det är att ge Gud allt, hela mitt liv och alla mina samlade resurser. Allt detta tillhör Gud för det är Gud som har skapat mig och gett mig allt det jag har och kan, och alltsammans är ett lån som jag fått ansvar för en liten tid. men alltsammans ska lämnas tillbaks efter fullgjort förvaltande den dag då jag återvänder efter min tid som gästarbetare på jorden. Så att ge Gud det som tillhör Gud, det är ingen begräsning – ingen del av mittliv har jag rätt att undanhålla Gud!

Däremot är det alldeles uppenbart en begränsning att bara ge kejsaren det som tillhör honom. Staten och samhället har inte rätt att göra anspråk på min totala lydnad och lojalitet, för den tillhör, som sagt, redan någon annan.. Därför kan ett liv som kristen mycket väl innebära att man i vissa avseenden är olydig i samhällets ögon. Så när vi ställs inför olagligheter som plogbillsaktivisternas hamrande på kärnvapenraketer eller miljövännernas fastkedjande vid skogsmaskiner och andra exempel på civil olydnad så måste vi fråga oss:är dom bara illojala bråkmakare eller står dom möjligen i samma tradition som Daniel. Ni vet juden som blev en hög och mäktig ämbetsman i Babylonien. Kungen i Babylonien lät stifta en lag som förbjöd alla att be till någon annan än kungen själv under 30 dagar. Men Daniel fortsatte att be till Israels Gud tre gånger varje dag, helt öppet. Och för denna sin civila olydnad blev han kastad i lejongropen men Gud var med honom också där.

Civil olydnad kan alltså vara att gå i samma spår som Daniel, eller som Jesus då han drev ut köpmännen ur templet – en klart kriminell attack på hedervärda småföretagare kunde man tycka. Civil olydnad behöver inte vara rätt, men det kan vara att gå i Mästarens fotspår. För kom ihåg: de största katastroferna i mänsklighetens historia har inte administrerats och utförts av olydiga människor, utan av lydiga – lydiga soldater, lydiga byråkrater. Det är inte olydnaden som är den här planetens största problem, utan det är den blinda, fördummade lydnaden där man är beredd att ge kejsaren långt mer än vad som tillhör honom! AMEN

Låt oss be:
Herre, gör oss vaksamma på vad människor
och samhälle förväntar sig av oss.
Hjälp oss att inte ge kejsaren mer än vad som tillhör honom,
men inte heller mindre.
Herre, hjälp oss att vara precis så lydiga och precis
så olydiga som du vill ha oss när det gäller samhällets lagar
och människors förväntningar.
Hjälp oss att förstå att vi behövs
i samhällsbygget, både med vår lydnad och med vår olydnad!
Herre, låt din Ande låsa upp våra förbehåll
så att vi verkligen ger Dig det som tillhör Dig
– hela vårt liv och allt vi äger!
Låt alltsammans få bli en lovsång till Dig,
Du som gett oss allt, att förvalta!