Nådens gåvor
Högmässa i Stensjökyrkan
10:onde  eft Tref. 2014
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter

GT Josua 24:16-18
Epistel 1 Kor 12:4-11
Evangelium Luk 9:46-48

Beredelsetal

Dagens GT-liga text börjar med orden: Folket sade: "Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken…

Det judiska folket minns hur Gud en gång befriade dem från slaveriet i Egypten. Fortfarande 3000 år efter att det hände håller man minnet levande i sitt årliga påskfirande – man påminner varandra på det här sättet om Guds trofasthet. Men judarna har ju mer närliggande minnen som verkar tala emot Guds trofasthet…

Om en vecka ska jag jordfästa en kvinna här i Stensjökyrkan, en kvinna som förlorade halva sin släkt i nazisternas koncentrationsläger – 36 personer bara försvann för att de råkade vara av judisk börd! Att en judisk tro på Guds trofasthet fortfarande finns kvar efter Förintelsen skulle man kunna beteckna som ett mirakel. Men ett mirakel som bottnar i ett selektivt minne där man klamrar sig fast vid det goda som hänt – på det sättet kan en 3000 år gammal välsignelse besegra ett 60 år gammalt trauma. Så kan hoppet leva vidare vad man än utsätts för!

Låt oss då inför vår syndabekännelse ställa oss frågan vilka minnen som vi låtit forma våra liv. Är det bitterheterna, förlusterna, sveken och nederlagen eller är det alla välsignelserna som du minns? De välsignelser som är svårare att minnas för att de var del av en normalitet – det goda var det vanliga. Unna dig själv att låta de goda minnena prägla din livshållning! För du kan välja vilka minnen som ska få forma ditt liv! Låt oss be och bekänna …

Predikan

De tre senaste söndagarna i kyrkoåret har ett tydligt sammanhang. Rubrikerna har varit: Andlig klarsyn, Goda förvaltare och så idag Nådens gåvor. Allt handlar om våra liv här och nu i relation till allt det goda som Gud vill ge oss. Den andliga klarsynen behövs för att kunna avgöra vad som är gott och vad som är ont, vad som är viktigt och vad som är allra viktigast. Och det vi fått att förvalta är bl a Nådens gåvor, alltså just de nådegåvor som vi fått, inte dem som andra har fått och inte heller de nådegåvor som vi hade önskat oss men inte fått, utan just de gåvor och talanger som Gud gett just oss.

Men vad är då nådegåvor? Ja, ibland skiljer man mellan vad man kallar naturliga gåvor och särskilda andliga nådegåvor och i det fallet syftar man enbart på de nio nådegåvor som Paulus nämnde i dagens episteltext. Kanske uppfattar de flesta begreppet nådegåvor i den här inskränkta betydelsen. Kanske beror det också på att några av dessa nio gåvor i vissa kristna sammanhang har presenterats på ett ganska dramatiskt sätt från olika estrader – som tungotal, profetiskt tal och gåvan att bota sjuka.

Men begreppet nådegåvor kan också uppfattas som mycket bredare och syfta på alla de gåvor och talanger som Gud gett oss, och det är så jag vill använda ordet. Att tala om naturliga gåvor i motsats till nådegåvor tror jag leder vilse för det förutsätter att man bygger en gräns mellan det andliga och det världsliga och det har vi i kyrkan alldeles för ofta ägnat oss åt. Det finns bara en värld och där är Gud lika närvarande överallt!

Hur ska man då veta vilka nådegåvor man har? Jag tror att det säkraste sättet är att se tillbaks på de år man har levat: Vad var det som kändes lustfyllt? I vilka sammanhang kunde du glömma tid och rum och bara gå upp i det närvarande? Vad har du varit bra på? Vad har du fått särskilt mycket beröm för och vad verkar vara lättare för dig än för andra?

Jag tror att vi kan ana vilka nådegåvor vi fått genom att på det sättet se tillbaks. Men det finns fallgropar och en av dessa fallgropar får vi exempel på så snart TV startar någon ny form av talangjakt. För då brukar det alltid dyka upp ungdomar som inte fått nådegåvan att sjunga men som så väldigt gärna vill kunna sjunga och därför har deras alltför inställsamma omgivning intalat dem att de kan något som de inte kan. Resultatet blir lika plågsamt varje gång i TV-rutan. Vi kan alltså bli lurade av att vissa gåvor anses så attraktiva att vi intalar oss att vi har dem också när vi saknar dem.

Och då kommer vi in på dagens evangelium, för det handlar just om den där inställningen att vara bäst och ha den finaste nådegåvan av alla. Så här inleddes evangeliet: Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Detta ständiga jämförande som verkar vara en av mänsklighetens mest obotliga förbannelser! Förmodligen har det där jämförandet och tävlandet lärjungarna emellan inte pågått öppet utan mer i form av tankar och antydningar. De har framförallt inte frågat Jesus rakt ut vem av dem som är bäst, för det står att Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan.

Men vad bottnar det här i? Vad är det för en saknad som kommer till uttryck i denna ständiga jakt på bekräftelse? Varför är det så viktigt att inte bara vara bra utan att vara bättre än någon annan? Ja, kanske är det någon nedärvd tävlingsinstinkt som har med vårt evolutionära arv att göra? Kanske är det ytterligare en yttring av allt det där som gjorde att just vår gren på det mänskliga släktträdet överlevde – överlevde genom att utkonkurrera andra arter i den där ständiga kampen som Darwin kallade ”survival of the fittest”.

Ja, kanske var det några gamla ur-gener som spökade när lärjungarna tävlade om att vara den främste? Men det kan också ha handlat om en omättlig törst efter kärlek. I somliga av oss verkar den där kärleksbehållaren inom oss läcka så mycket att den behöver ständig påförsel av bekräftelse på bekräftelse. Läckan kan ha uppstått mycket tidigt i den barndom då vi är som allra känsligast för vad livet gör med oss. Och om man nu skulle göra det vi inte bör göra och jämföra olika nådegåvor med varandra, så skulle kanske den gåvan vara den allra största – gåvan att kunna laga läckande kärleksbehållare!

I väntan på att det miraklet sker får alla vi med läckande kärleksbehållare vända oss till Gud med en daglig bön: Gud, mätta mig med din nåd så att jag slipper möta människor hungrig!

Men vad gör då Jesus när han ställs inför lärjungarnas kamp om att vara den främste? Jo, han tog fram ett barn och sa: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."

Vad betyder det här? Jo, det är en påminnelse om att i Guds rike råder en annan sorts matematik – en inverterad matematik! Det handlar om ett inskjutet bråkstreck i alla våra ekvationer och vad är det som händer när man skjuter in ett bråkstreck? Jo, tusen blir en tusendel medan en tusendel förvandlas till tusen! Alla hierarkierna vänds upp och ner så att minst blir störst och störst blir minst!

Ibland tänker jag mig att det där bråkstrecket som inverterar alla värden utgörs av tvärbjälken på Jesu kors. För på något sätt var det där på korset som allt förändrades. Det var där något som såg ut som ett totalt nederlag inverterades till en fullständig seger!

Hur är det ordspråket säger: ”Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta” Låt inte lura dig av det som ser stort och märkvärdigt ut, ofta är storheten bara uppblåst tomhet. Låt inte heller lura dig av det som verkar litet och oansenligt. På Stensjökyrkans bårtäcke används det lilla ekollonet som symbol – tänk att något så litet kan bli något så stort som en fullvuxen ek. Om du tycker att den lilla nådegåva du fått är obetydlig så kom ihåg det där gudomliga bråkstrecket som förvandlar det minsta till det största och det största till det minsta. AMEN