Herre över allting

Gökotta i Gunnebo slottspark
Kristi Himmelsfärds dag2007
Stefan Risenfors
Evangelietext Luk 24:49-53
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Det är något märkligt med himmelsfärden! Ja, det var kanske dagens understatement – allt är ju märkligt med Jesu himmelsfärd. Men bortsett från det där miraklet som beskrivs, när tyngdlagen plötsligt gör ett undantag för en person, så är det också märkligt att vare sig Matteus¬evangeliet eller Johannesevangeliet nämner ett ord om någon himmelsfärd! Markus ägnar det bara en enda mening, så den ende som gör någon affär av himmelsfärden är Lukas som berättar kortfattat i Lukasevangeliet, som vi hörde, och mer utförligt i Apostlagärningarna. Man kan tycka att en så uppseendeväckande händelse skulle gett mer eko i alla fyra evangelierna. Men låt oss lämna själva miraklet och istället försöka läsa av vad den här berättelsen kan säga på andra tolkningsplan än det rent fysiska.

Vad är det som beskrivs i den här berättelsen som finns i varje människas liv? Jo, det är separationen – att något eller någon tas ifrån mig. Avsked kan vara olika svåra för olika personer och förmodligen beror det på att vi möter varje ny erfarenhet med alla tidigare erfarenheter som tolknings¬nyckel. Och då är det hela tiden en kategori erfarenheter som väger så mycket tyngre än alla andra och det är barndomens erfarenheter. Barndomen sätter ju spår i oss som ingen annan del av livet – vi bär vår barndom med oss som ett paket genom livet, uppackat och delvis genomskådat eller ouppackat och okänt. Det finns människor som inte vill veta vad som finns i det där paketet, de är het enkelt rädda för att riva upp något smärtsamt som sedan inte går att få tillbaks i paketet igen. Ja, ni vet ungefär som när man ska reklamera en vara och inte begriper hur man ska få den formpressade frigoliten att passa ihop med grejen så att allt ryms i kartongen. Ungefär så tror jag somliga känner inför bortträngda barndoms¬upplevelser – man vågar inte öppna paketet för man är rädd att bli stående där med minnen och erfarenheter som man inte orkar leva med om de inte är mycket väl emballerade.

Jag kan förstå den inställningen och som jag uppfattar kognitiv samtals¬terapi så är det förenklat uttryckt en metod där man medvetet lämnar det där paketet åt sitt öde sedan man lärt sig hantera det som hela tiden läcker ut ur paketet. En inställning av att alla paket inte behöver öppnas, alla hemligheter behöver inte genomskådas, men det som hela tiden läcker ut ur paketet måste du lära dig hantera och inte bara fly ifrån.

Det finns något sunt konstruktivt i den inställningen men samtidigt finns där också ett drag av flykt och förträngning. Jag tror att Jesus erbjuder oss ett alternativ när han i Joh 8 säger: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria." Jag tror också att det är den upptäckten som gör att det är ständig kö till 30-dagarsretreaterna på Kumlafängelset. Jag tror att dessa fångar förstått att det enda som kan göra dem fria är att möta hela sanningen om sig själva men den sanningen vågar de bara möta tillsammans med någon som skänker trygghet. Kanske tror de att det är retreatledaren som ger den tryggheten men en retreat handlar ju om att ta Jesus i handen och tillsammans med honom gå på upptäcktsfärd i sitt inre. Och just den tryggheten tycker jag Jesus förmedlar i himmelsfärdsberättel¬sen. Han säger: "Jag skall sända er vad min fader har lovat.." och i dagens episteltext säger han att ”ni ska få kraft när den heliga Anden kommer över er” Han lovar därmed lärjungarna att han ska vara närvarande hos dem på ett nytt sätt sedan han lämnat dem – genom den helige Ande. Att lärjungarna trodde på hans löften förstår vi av de båda sista meningarna i evangeliet vi hörde: De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud. Så brukar man inte reagera på ett avsked av någon man älskar, så lärjungarna har uppenbarligen förstått hans tal om en ny sorts osynlig närvaro

På ett mänskligt plan kan förlusten i en separation kompenseras genom att något nytt kommer inom synhåll när den som lämnade oss är borta. Något som han eller hon skymde blir plötsligt synligt och tillgängligt – det där hör till normala mänskliga erfarenheter och är bara ytterligare ett exempel på hur väl de flesta av oss är rustade för att också utan kemiska preparat ta oss igenom svåra förluster. Men den där processen behöver ju lång tid på sig och i fallet med lärjungarna är det ju annorlunda – där finns inget sorge¬arbete och glädjen verkar omedelbar – som att separationen inte är någon separation!

Och det var ju precis så det var det som hände i himmels¬färden var bara att Jesus togs bort ur lärjungarnas åsyn. Han är fortfarande lika verklig. Ja, han är lika närvarande på jorden nu som han var före sin himmelsfärd. Man skulle t.o.m. kunna påstå att han är mer närvarande nu än då han vandrade omkring som en fysisk person i Palestina. Då var han ju bunden av mänskliga kategorier som tid och plats. Nu, sedan han återvänt till den himmelska världen, så kan han vara lika närvarande när vi knäpper våra händer här i Gunnebo slotts¬park som han är närvarande, i exakt samma sekund, när en katolsk slumsyster knäpper händerna på en just avliden kastlös på en av Cal¬cuttas smutsiga bakgator.

Nu har jag alltså lämnat det där berget i Israel för 2000 år sedan och hamnat här i Gunnebo hos oss. Jag förutsätter att om Jesus kunde vara osynligt närvarande hos lärjungarna så kan han också vara det hos oss. Men är det verkligen så lätt att översätta från då till nu. Lärjungarna hade ju fått möta Jesus som en verklig person, som fysiskt närvarande i deras liv! Nog kan man tänka sig att dom kunde uppleva hans närvaro också när han befann sig i en annan dimension. Men vi, 2000 år senare, vi som aldrig fått möta honom sådär på riktigt, vi som inte fått höra hans röst eller känna hans hand på våra axlar. Hur ska vi kunna uppleva Jesus som närvarande på det där osynliga planet? Nog hade vi föredragit hans fysiska närvaro - det borde ju rimligen ha varit lättare att tro då! Precis som lärjungen Tomas, Tomas Tvivlaren. Han som krävde att få känna med sina egna händer hålen efter spikarna i Jesu händer. Tomas fick ju sin önskan uppfylld men ni kanske minns vad Jesus sa till honom: ”Saliga är de som inte ser men ändå tror.”

Under 2000 år har många fromma människor visat oss att det går att tro utan att ha upplevt Jesu fysiska närvaro. Och omvänt vet vi av berättelserna om Jesu motståndare att det var fullt möjligt att låta bli att tro fast man hade mött honom och hört honom tala. Men för oss som lever i en kultur som så ofta förnekar existensen av en osynlig verklighet så är det kanske svårare att våga tro på något man inte kan uppleva i den fysiska världen. Kanske är det så att vi i det materialistiska västerlandet har en svårighet som andra kulturer slipper brottas med. Kanske kan det jämföras med den frekvens¬förlust vi upplever i vår mänskliga hörsel när vi åldras – vi förmår inte längre uppfatta de mest högfrekventa ljuden. Kanske är det en motsvarande frekvensförlust som vi lever med, vi som lever i en kultur som inte räknar med några osynliga världar. Att vi inte längre tror på tomtar och troll kan vi kanske leva med, men kan vi i längden leva enbart i det påstått rationella reservat som begränsas av det som vetenskapen förmår begripa? Jag tror inte det. Jag tror att vi är disponerade för att ta in också en verklighet som ligger utanför normalfrekvenserna.

Men den helige Ande rör sig inte bara där – den helige Ande verkar också i den fysiska världen, också i det som vi uppfattar som banala vardagligheter. Så allomfattande är Jesu nya närvaro efter himmelsfärden – som en femte dimension som omsluter våra fyra kända dimensioner höjd, bredd, djup och tid. Jesus möter oss i dem alla men också utanför dem alla så släpp då in honom, inte bara genom den religiösa ingången utan öppna alla dörrarna för hans nya närvaro. Han vill möta dig på varje plan av ditt liv!

AMEN