Herrens moder

4:e advent 2009  
Högmässa i Stensjökyrkan.
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 40:9-11
Epistel Rom 10:4-8
Evangelium Luk. 1:46-55

<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Dagens episteltext är hämtad från Romarbrevet där vi får lyssna till en av de texter som för 500 år sedan förvandlade Martin Luther från en vanlig tysk munk till en av de viktigaste gestalterna i den kristna kyrkans historia. Det Paulus skriver i dagens episteltext kan sammanfattas så här:  

I det gamla förbundet mellan Gud och Israels folk så var folkets del av avtalet att uppfylla lagen sammanfattad i de 10 budorden. I Romarbrevet framhåller Paulus en rättfärdighet som inte är grundad på lag utan på tron på Jesus som Försonare. Men i den här texten skriver Paulus att man inte behöver hämta ner Jesus från himlen eller plocka upp honom från dödsriket – för Han finns här redan – i det evangelium som Paulus predikar!

Så här 500 år efter Luther så kan de här Paulustexterna åtminstone i våra lutherska ögon verka självklara att tolka så som Luther tolkar dem i hans mest berömda princip: Rättfärdiggörelse genom tro. Det verkar så självklart och vi begriper inte hur de ledande katolska teologerna på 1500-talet kunde undvika att fatta att Luther hade rätt – han läser ju bara Paulus innantill! Det är ju Paulus själv som talar om rättfärdiggörelse genom tro!

Kanske kan man tala om ett slags kulturell blindhet hos Luthers motstånd­are. Samma sorts blindhet som drabbade tusentals människor också här i Sverige när nazismens politik blev allt tydligare under 1930-talet. Vi har lätt för att se den sortens blindhet i andra tidsåldrar och andra kulturer men vi ser den inte hos oss själva. Ändå kan vi utgå från att den finns där efter­som den alltid har funnits hos oss människor. Idag kan vi låta vår syndabe­kännelse innefatta också denna blindhet i orden  ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår” Låt oss be och bekänna…

Predikan
Texten vi hörde, Marias lovsång, hör ju egentligen inte hemma vid den här tiden på kyrkoåret utan nio månader tidigare. Det var ju i samband med Marias besök hos sin släkting Elisabet som hon brast ut i den här lovsången enligt Lukasevangeliet. Bara några dagar tidigare hade Maria fått besök av en ängel som hade sagt henne att hon skulle bli mor åt Guds egen son. Lovsången är uttryck för den tro på det omöjliga som gett Maria hennes unika plats i kyrkans historia. Hon lovsjunger Gud för undret som hon knappast kan ha börjat känna ännu i sin kropp. Redan innan graviditeten har börjat göra sig påmind i kroppen lovsjunger hon Gud, så säker är hon på att Gud faktiskt kan göra det omöjliga!

 I lovsången finns det en rad som jag skulle vilja stanna till inför idag och det är raden: ”stora ting låter den Mäktige ske med mig…”  Att låta ske istället för att göra. Där har vi möjligen nyckeln till vad livet som kristen handlar om.

När ett barn växer till inuti en kvinnas kropp så kan kvinnan inte göra särskilt mycket åt det. Graviditeten utgörs av en hel mängd självständiga processer som ligger helt utanför vår mänskliga kontroll. Barnet växer till av sig självt, barnet vet vad det behöver och förser sig självt med all den näring som krävs och det enda kvinnan behöver göra är att se till att hon själv får tillräckligt med föda så att det räcker till de båda individer som nu finns inom samma yttre kropp.

Men den där processen är ju inget som är unikt för en graviditet. Överallt där det finns biologiskt liv sker ju i grunden samma sak – allt som lever vet hur det ska göra för att överleva och utvecklas. Livet känner alltid sin egen riktning! Ingen behöver tala om för fröet åt vilket håll det ska skicka ut sin grodd där nere i jorden! Även om begreppet har en så digital och livlös klang så skulle man kunna tala om programmering – allt biologiskt liv är programmerat för sin egen överlevnad. En blomma vet hur den ska reagera på torka och på solljus och på översvämning … varje tänkbar omständighet finns programmerad i arvsanlagen.

Vi lever i en tid då vi människor har börjat kartlägga arvsanlagen, både våra egna och andra varelsers i växt- och djurriket. Och vi har också gett oss till att modifiera arvsanlag i livsmedelsproduktion. Allt för att öka avkastningen med snabbväxande grödor och mer köttrika kreatur. Som vanligt är det alltså den mänskliga girigheten som är drivkraften när vi tar oss för att modifiera generna hos andra levande varelser. Den fråga som måste ställas är om inte modern genteknik är uttryck för den mänskliga ursynden så som den beskrivs i skapelseberättelsen. Människans uppror mot Gud bestod ju i att hon föll för frestelsen att försöka bli som Gud, att ta Guds plats i skapelsen genom att äta av frukten från det förbjudna trädet, Kunskapens träd. Är det inte så att i manipulationen av arvsanlagen så ligger ett försök att kontrollera själva livet. Uppdraget människan fick var ju att förvalta skapelsen, inte att modifiera den. I gentekniken leker vi med krafter som vi inte känner och konsekvenserna av denna mänskliga hybris kan bli vår egen undergång. Jag ser en bild framför mig – bilden av en treåring i kontrollrummet för ett kärnkraftverk!

Men vad har diskussioner om genmodifierad föda med jungfru Maria att göra? Jo, det handlar om just den där raden i hennes lovsång: stora ting låter den Mäktige ske med mig. Maria fann sig i att inte ha kontrollen, hon överlämnade sig åt Gud och litade på att Gud skulle fullborda det som Gud hade lovat genom sin ängel. Det handlar om en tillit som är grunden för människans hela tillvaro, tilliten till att Skaparen har den kontroll som jag själv saknar.

När vi i gudstjänstgruppen i tisdags talade om den här texten så kom vi också in på temat tillit i förhållande till människor. Vi måste ju lita på varandra! Livet skulle bli outhärdligt om vi inte vågade lita på andra människor och några av de mest förödande psykiska sjukdomstillstånden handlar om att en individ har förlorat tilliten till sina medmänniskor. Men samtidigt är människor ofullkomliga och därför ville vi skilja mellan tillit och förtröstan. Tillit måste vi ha till varandra annars skulle vi aldrig våga sätta oss i en bil eller en buss, men förtröstan kan vi bara känna inför Gud. Med förtröstan avser jag då en djupare tillit, en tillit utan reservationer. Jämför med när du går över en blöt mosse och försöker sätta fötterna på tuvor som orkar hålla din tyngd. En tuva som du känner tillit till vågar du sätta ena foten på, gradvis flyttar du över tyngden till dess att du känner att den orkar bära hela din tyngd. Men under hela den processen håller du reträttmöjligheten öppen – du är beredd på att när som helst flytta tillbaks din tyngd till den plats där du står. Först när du känner att den nya tuvan orkar hela din tyngd kan du känna något som liknar förtröstan och då kan du ta steget över och helt lämna den gamla tuvans trygghet.

Till det som brukar kallas ”forskning, framsteg och utveckling” kan vi i bästa fall känna en viss tillit, men aldrig förtröstan. Förtröstan kan vi bara känna inför Skaparen själv och inför de naturlagar som vi inte modifierat – alltifrån fotosyntesen i ett litet grässtrå till galaxernas rörelser genom universum! Eller som saken uttrycks av Kerstin Anér i texten till psalm 27 i psalmboken:

Du är större än mitt hjärta,
du som allting kan och vet,
du som har i dina händer
Vintergatans hemlighet,
du som skapade atomen,
du som sprängde solens skal,
världen, den omätligt djupa,
mäter du med lag och tal.

Mig blir aldrig svaret givet,
Vintergatans lösenord,
den materias namn är okänt
av vars kraft jag själv är gjord,
och jag famlar med min kärlek
som jag famlar med mitt vett
blint jag måste tro på livet
och på dig som ingen sett.

Dagen dör och mörkret stiger.
Jag är ensam, du är stor.
Om du talar eller tiger
är du nära som en mor.
Ej på mina svaga böner
eller tvivel vilar du,
som är större än mitt hjärta,
som är evig; som är nu.

 I mina ögon handlar den här söndagen med Marias lovsång om den djupare sortens tillit, om den förtröstan som vi bara har rätt att känna inför Gud själv. Till sist ska vi nu se om Marias och varje gravid kvinnas förtröstan till livets autonoma processer kan var en modell också för det andliga livet.

 Stora ting låter den Mäktige ske med mig. Våra kroppar vet vad de behöver och utan att vi behöver tänka på det pågår det hela tiden tusentals processer i våra kroppar som är till för att bevara och utveckla vårt biologiska liv. Därför kan också vi som aldrig varit gravida instämma i Marias ord – det är verkligen så att den Mäktige låter stora ting ske med oss – hela tiden antingen vi är vakna eller sover. Men jag tror att denna människans biologiska programmering motsvaras av en andlig programmering och den sanningen har redan kyrkofadern Augustinus fångat när han ber Gud, du har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.

Varje människa bär på en okuvlig Gudslängtan. Liksom flyttfåglarna bär på en inre kompass så bär också vi människor på en längtan som är vänd mot Gud. På samma sätt som våra kroppar ger signaler när de inte får den näring de behöver, så ger våra själar signaler vid andlig näringsbrist. ”Vårt hjärta är oroligt” säger Augustinus, och det är en oro som kan ta sig många uttryck, också rent kroppsliga. Men oftast handlar det kanske om just oro och rastlöshet – tecken på att den levande kontakten med Gud är bruten eller blockerad.

I en av sångerna i klostret Taizé sjunger vi om att det finns tider när törsten är min enda vägvisare mot Gud – om vi verkligen tar oss tid till att lyssna till tomheten och saknaden så kan den peka i en bestämd riktning och då är det Gud som kallar oss att gå den vägen. Kristet liv handlar alltså i hög utsträckning om att lära sig lyssna till sitt eget hjärta. Jag tror att vi ständigt är omgivna av sådana gudomliga signaler och vägvisare men problemet är att vi oftast inte noterar dem eller också tolkar dem som att de inte har med Gud att göra. Alltsedan vi var små har vi lärt oss känna igen vissa kroppsliga behov – när vi känner oss hungriga förstår vi att det är mat vi behöver. Men oftast saknar vi förmågan att tolka våra andliga behov på motsvarande sätt och där tror jag att bön och stillhet är enda vägen till att lära sig den andliga urskillning som är nödvändig för att hitta rätt. Men det första steget är att lära sig att lita till sina känslor, att tillåta sig att känna det man faktiskt känner, att våga tro att det är Gud som talar genom dina alldeles spontana känslor. Och att i likhet med Maria våga tro på att de stora ting som Gud vill göra med dig, det gör han också när du inte märker några framsteg!
                                                                       AMEN