Om jag skulle sammanfatta saligprisningarna skulle jag därför säga: Ge inte upp er kamp för det som är rätt och sant, ge inte upp kärleken för till slut kommer rättfärdigheten och kärleken att segra. De motgångar ni upplever är bara som en tunnel där ni en dag är ute på andra sidan!

Idag firar vi Alla Helgons dag trots att vi lutheraner inte erkänner några helgon i den gamla katolska betydelsen. Vi upphöjer inte några människor genom att förklara dem saliga och vi ger dem inte någon sorts mellanställning mellan Gud och människor. Att vi ändå kan fira Alla Helgons dag beror ju på att vi omtolkat begreppet helgon till att betyda människor som på ett särskilt sätt reflekterat Jesu kärlek i världen, särskilt starka Kristusvittnen alltså. Det handlar om såväl döda som nu levande människor på vilka flera av de nio saligprisningarna kan tillämpas – barmhärtiga, renhjärtade, ödmjuka och förföljda. Det är en beskrivning som kan gälla många av dem vi kallar helgon och i motsats till katolska kyrkan har vi ju ingen officiell förteckning över vilka som kan erkännas den titeln. Och det är något som jag finner mycket värdefullt eftersom många av de starkast lysande Kristusvittnena varit kända bara i en liten krets av människor. Det är ju ofta i de små sammanhangen vi möter de största människorna!

Se på den här bilden (Den heliga Birgittas reliker) – det är benknotor och en del av kraniet efter den heliga Birgitta i Vadstena kyrka. Vanligtvis är locket på det här relikskrinet stängt men just på Birgittadagen i höst öppnade man skrinet i samband med Birgittajubileets avslutningsgudstjänst i Vadstena. Min tanke när jag såg dessa reliker var – varför låter man inte kvinnan vila i frid, de här skelettdelarna hör hemma i en grav och inte i något skyltfönster. Samtidigt vet vi hur mycket dyrkan av reliker har betytt genom kyrkohistorien – hela katedraler har byggt upp kring relikskrin som detta. Reliker som de här har hjälpt de troende att fästa helgonberättelserna i verkligheten. När man ser verkliga skelettdelar så är det lättare att tro att de heliga männen och kvinnorna verkligen har levat här på jorden, att det som berättas är sant på ett verkligare sätt än sagoberättelser och sedelärande historier. Relikerna har alltså en pedagogisk funktion – bönen och tanken får ett fäste i den fysiska verkligheten och hjälper därmed tron.

Även om vi som lutheraner på 2000-talet aldrig riktigt kan begripa oss på katolikernas relikdyrkan så finns det någonting viktigt i deras funktion – någonting som har med inkarnation att görs, att tron inte bara blir idéer och ideologi utan blir förankrad i en rent fysisk verklighet. Även om varje helgonberättelse inte överensstämmer med verkligheten så har verklighen människor av kött och blod på ett häpnadsväckande sätt lyckats gestalta Jesu närvaro på jorden! Deras exempel visar att det är möjligt och det behöver vi övertygas om när vi ser alla våra och andras misslyckanden i våra försök att bli mer Kristuslika.

Låt oss ta exemplet med Sveriges hittills enda helgon enligt den katolska definitionen - den heliga Birgitta. En medeltida överklassdam som framför allt när hon blivit änka börjar få en massa uppenbarelser. Det intryck vi får idag är att somliga av dem verkar stämma lite för bra med hennes maktpolitiska ambitioner och människor som hon inte gillar får emellanåt skurkroller också i uppenbarelserna. Det finns alltför mycket smått och mänskligt i Birgittas uppenbarelser för att vi okritiskt ska acceptera dem som budskap direkt från Gud – nog har dom i så fall förorenats på vägen av Birgittas högst privata tankar. Kanske ska vi helt enkelt betrakta Birgittas uppenbarelser som drömmar som vem som helst av oss kan ha. Och vad är det som säger att Gud inte kan tala genom drömmar – både dagdrömmar och nattliga drömmar! Det som ger den heliga Birgitta hennes storhet det är därför inte drömmarna utan att hon vågade ta drömmarna på allvar. Och kanske sker det då något – när vi går Gud till mötes och tolkar drömmarna som budskap från Honom – kanske är det då Han verkligen går in i drömmarna. Vi har fått välja mötesplats och Han möter oss där!

I kyrkohistorien finns inte bara helgon, där finns också heliga dårar och de verkar ha mycket gemensamt med helgonen. Många av de heliga dårarna blev också helgonförklarade efter sin död. De var av den karaktären att de t ex kunde sitta högst upp på en pelare i 20-30 år för att avsnörda från världens frestelser kunna umgås med Gud i fred. Även om få av oss sannolikt har kallelsen att bli pelarhelgon så tror jag att det ligger en djup hemlighet i de heliga dårarnas dårskap. Det handlar om att våga släppa taget och våga följa sina drömmar – om man gör det i oupphörlig bön om Gud ledning så tror jag att Gud möter oss i just det som världen uppfattar som dåraktigt.

Och kanske är detta något av det viktigaste som vi kan lära av helgonen – var inte rädd för dina drömmar och för dina vilda, galna idéer – ofta väntar Gud just där. Visst kan din dårskap vara dårskap också i Guds ögon, men bara detta att du vågar släppa kontrollen kan göra att du faller i Hans armar och då kan Han bära dig dit Han vill. För många, inte minst helgonen, har upptäckt att Gud har lättare att få kontakt med oss i den del av oss som handlar om intuition, aningar och drömmar. Så låt oss då låta Honom förklara det området inom oss befriat – befriat från förnuftets ibland så dödsbringande envälde.