5:e söndagen i fastan 2014 NÄSTA> 
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10  Fåg kl 16

GT-text  4 Mos 21:4-9

Israels folk bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: "Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten." 
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: "Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss." 
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: "Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva." Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Epistel 1 Joh 1:8-2:2

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. 
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Evangelium Joh 3:11-21

Jesus sade till Nikodemus: "Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? 
Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kom inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill."

Beredelsetal

På bilden ser ni en symbol för medicin, läkare och apotek som funnits i mer än två årtusenden. Det är ormen på en stav som det berättas om i dagens GT-liga text. När det israelitiska folket under flykten från Egypten blev bitna av giftormar fick Mose befallningen av Gud att tillverka en orm av koppar och sätta fast den på en stav. Alla ormbitna som såg på kopparormen blev botade. Och i dagens evangelium från Johannesevangeliet kopplar Jesus sitt förestående lidande på korset till Moses kopparorm när han säger:

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

Även om vi inte är ormbitna så bär vi ändå på ett gift inom oss. Det finns något inom oss som inte vill oss väl. Det giftet kallades på gammalt kyrkospråk för ”syndafördärvet”, ”arvssynden”, ”den gamla människan” eller ”den gamle Adam”. Det är begrepp som vi sällan använder idag men även om språkbruket förändras så förändras inte verkligheten när det gäller vår mänskliga natur. På samma sätt som det bara fanns en bot för den ormbitna i öknen så finns det bara en bot från det gift som vi bär på – Jesus på korset är bilden av en Gud som väljer att inte förgöra oss utan att frälsa oss genom det mysterium som vi kallar försoningsmysteriet. Vi förstår inte hur det går till men vi kan ändå rikta våra ögon mot korset och ta emot den gåva som heter förlåtelse för våra synder. Så låt oss då be och bekänna …

Predikan

Låt oss börja med att förflytta oss 2000 år tillbaka i tiden. Nikodemos hette en man som var medlem av Stora Rådet i Jerusalem. För att förstå vad Stora Rådet var så måste vi lägga ihop Högsta Domstolen, Sveriges Riksdag och Kyrkomötet för att förstå vilken position Nikodemos hade. Det enda som begränsade Stora Rådets makt var att Israel var ockuperat av romarna sedan nästan 100 år tillbaka så det var alltid de som hade sista ordet. Men i judarnas ögon var ändå Nikodemos en mäktig man på en mycket hög position i samhället. Det innebar att han hade mycket att förlora och därför sökte han sig till Jesus om natten. Han smög dit, ingen skulle se att han var där och talade med den man som Stora Rådet betraktade som en upprorsman och som en fiende till folket. Det verkar ha varit de mirakel som Jesus hade gjort som hade gjort Nikodemos nyfiken – han insåg att om någon kunde göra sådana tecken så måste han vara sänd av Gud.

Var han en fegis eller var han en hjälte, Nikodemos? I mina ögon var han en modig hjälte trots att han vid det här laget inte öppet vågade visa sin tro. I beslutande församlingar har det suttit och sitter det fortfarande alltför många beslutsfattare som vet att de fattar orättfärdiga beslut men de vågar ändå inte bryta sig ut ur gruppen och äventyra sin egen position. Nikodemos gjorde det enda rätta – han sökte i hemlighet upp Jesus för att ta reda på vem han var och hur han tänkte. Han nöjde sig inte med några andrahandsuppgifter utan gick direkt till källan för att få svar på sina frågor. Därmed ger oss Nikodemos den allra viktigaste grundregeln i kristen tro: Gå till Jesus! För kristen tro handlar djupast sett inte om en ideologi eller en tro, utan kristen tro är djupast sett en relation med Jesus.

Vi har ett avtryck av det här i rubriken för den här söndagen. Rubriken är inte Försoning eller Försoningen utan Försonaren. Det är en person som står i centrum och inte någon princip eller regel! Och kanske är Försonaren den allra mest träffande titeln på Jesus för i den titeln ligger hans huvuduppdrag här på jorden: att försona världen med Gud, att hela det trasiga.

Försonaren  – begreppet bygger på att det verkligen finns något att försona, något som är brustet. Jag tror att vi alla känner den brustenheten men det som återstår är att inse att det finns Någon som kan göra det trasiga helt och som en dag också kommer att göra allt trasigt helt. Nikodemos anade att det var på det viset, han var villig att stiga ner från sin mäktiga position och bli som ett barn inför Jesus – öppet frågande och tillitsfullt lyssnande!

Kanske är det just tilliten som är själva nyckeln till kristen tro. Den tillit som små barn har men som vi vuxna ofta saknar. Utan den tilliten står vi ensamma med vår otillräcklighet, utan tilltro till att det finns en nåd som är större än vår otillräcklighet är vi hänvisade till att bygga luftslott och odla livslögner för att stå ut med oss själva. Ett tydligt exempel på det här fick vi som deltog i församlingens kulturkväll förra helgen och såg pjäsen ”En handelsresandes död” på Stadsteatern. Hela pjäsen handlar om en man som byggt upp en enda stor livslögn om sitt lyckade liv och sin lyckade karriär som uppskattad handelsresande. Men allt är ett stort uppumpat luftslott som sakta pyser ut under föreställningens gång. Och min bild är att pjäsförfattaren Arthur Miller här beskriver det enda tragiska alternativet till att tro på en Försonare. Om det inte finns någon med makt att hela det trasiga så är alternativet att låtsas som att inget är trasigt. Att förtränga skulden, sveken och otillräckligheten och göra som handelsresande Willy Loman – leva på en lögn som förr eller senare faller ihop.

I Willy Lomans liv fanns ingen nåd. Jo, den fanns men han upptäckte den aldrig. Han levde i föreställningen om att han och hans söner måste vara lyckade och framgångsrika. Och då begränsas livets spelplan till en enda plats – ytan! Det gäller att till varje pris hålla skenet uppe – ett högt livstempo, skämtsam jargong, kanske hålla ångesten i schack med alkohol och så se till att de närmaste spelar med i spelet. I Willy Lomans fall kan man fundera över om det är ett helt liv som försäljare som färgat av sig på hela hans personlighet. Till en försäljares plikter hör ju att lyfta fram det positiva med det man säljer och förminska eller förneka det negativa med produkten. För Willy Loman hade hela livet blivit som en glättad reklambroschyr för en människa som i likhet med oss alla inte levde upp till sina egna ideal.

Fast i pjäsen fanns det en möjlig Kristusfigur och det är äldste sonen som genomskådat pappans livslögn och som förtvivlat försöker få honom att erkänna sanningen, men som misslyckas. För i motsats till Kristus kunde han bara erbjuda sanning, sanning men ingen försoning. För försoningen finns bara hos Jesus. Den allra djupaste försoningen kan vi aldrig erbjuda varandra hur mycket vi än skulle vilja. För det finns bara en Försonare, en enda med makt att med sin kärlek fylla igen både sprickorna och kratrarna i ditt och mitt liv, och det är Jesus!

Men om vi inte kan erbjuda varandra den allra djupaste försoningen så kan vi ändå vara redskap för försoningen. För varje människa kan behöva en annan människa att vara sann inför. Det kan vara en nära vän som tål att höra hela sanningen, det kan vara en terapeut eller en själavårdare. I kyrkan har vi ett särskilt ämbete för den här uppgiften och det är prästämbetet. Vi präster har då av kyrkan utrustats med samhällets allra strängaste tystnadsplikt och vi har fått den form vi kallar bikt för att förmedla försoningen. Prästämbetet kallas därför också för Försoningens Ämbete.

Det är sällan vi talar om bikt i vår lutherska kyrka, förmodligen för att den var ett av barnen vi kastade ut med det katolska vigvattnet i samband med reformationen för 500 år sedan. Jag tror att det svenska folket har fått betala ett högt pris för det misstaget. Jag tror nämligen att hela vår kultur är impregnerad med sublimerad skuld, alltså skuld som finns och som får konsekvenser i form av oro, ångest och diffus värk. Skuld som inte får benämnas, skuld som inte kan benämnas för i det efterkristna Sverige är den officiellt avskaffad. Den bortglömda bikten var kanske sekulariseringens början. För utan den fanns ingen tydlig väg in till Kristus som Försonaren. Han blev en massa annat istället – Kamraten, Hjälparen, Tröstaren och i värsta fall Domaren. Alltså just precis det som Jesus i dagens evangelium säger att han inte är: Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

Kanske var bikten en gång allemansvägen in till Jesus som Försonare men när den blev misstänkliggjord genom reformationen så blev Försonaren avpersonaliserad. När han inte längre hade någon som i den enskilda biktens tydliga förlåtelseord talade å hans vägnar så förvandlades Försonaren till Försoningen, till något abstrakt, en lärosats, en princip. Men principer lyfter inte av några bördor och därför blev bördan alltför ofta kvar på de biktlösa svenskarnas axlar. Skulden som tynger oss mot marken – skulden som ropar efter en Försonare men som bara möter opersonlig försoning!

Jo, jag skulle önska biktens återkomst i det breda folkmedvetandet. Jag skulle önska att gudstjänstens allmänna syndabekännelse kunde återkalla minnen av personlig bikt där Försonaren visade sig i form av ett direkt tilltal om syndernas förlåtelse, rakt in i varje människas blottlagda bakgårdar.

Möjlighet till bikt har givetvis alltid funnits också i vår kyrka och för just den uppgiften finns vi präster tillgängliga i princip dygnet runt. Nu på lördag finns det en alldeles särskild möjlighet till samtal och bikt i form av en retreatdag i Stensjökyrkan – anmäl er senast efter gudstjänsten idag genom att prata med mig!

Nikodemos sökte upp Jesus om natten. Han gjorde det enda rätta – han sökte sanningen i en relation med Jesus. Låt oss göra detsamma antingen vi utnyttjar själavårdare eller stannar vid egen personlig bön. Det viktigaste är att Försonaren blir synlig i det mötet – han som inte kommit för att döma världen utan för att rädda dig och mig och hela världen! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan