Nyårsbön20017

Stensjökyrkan
Stefan Risenfors
Texter
Pred 3:1-14
Ps. 90:1-6
<<Föregående  >>Nästa 

Text före predikan - Matt 24:29-36

Jesus sade: Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra. Lär av en jäm­förelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

Predikan

Vi har nu hört tre bibeltexter om tid. Den första, från Predikaren, handlade om hur allt i livet har sin tid. Och den slutade med orden: Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Tiden hör till det där vi inte kan fatta. Anledningen är att vi aldrig kan ställa oss utanför tiden, vi kan aldrig distansera oss till den för vi är alltid omslutna av tid. Därför blir tiden aldrig riktigt observerbar för oss. På det viset är det med den närvarande tiden, den tid som är just nu, den innevarande tiden. Men det finns en tid som vi kan uppleva som observerbar och det är den förflutna tiden. Förflutenhetens landskap som historikern Peter Englund kallar den. Men frågan är om den förflutna tiden ändå inte slingrar sig ur vårt grepp när vi försöker betrakta den. Den når oss nämligen genom vårt minne, t ex så här på årets sista dag när vi kanske försöker rekapitulera vad som egentligen hände i våra liv året 2017. Men även om vi kan ha stöd av dagboksanteckningar så kan vi ändå inte riktigt förflytta oss tillbaks till den förflutna tiden – vi kan inte efteråt uppleva den som vi upplevde den då för nu ser vi den genom det filter som vårt minne utgör. Och minnet är inte pålitligt. För på samma sätt som sökmotorer på Internet styrs av algoritmer som t ex lyfter fram sådant som vi tidigare visat intresse för, på samma sätt finns det ett slags algoritmer som styr vårt minne. När det gäller sökmotorerna så utgörs algoritmerna av programvara som den som konstruerade sökmotorn har lagt ner i programmet, men när det gäller minnet så är dessa algoritmer dolda för oss. Vi kan aldrig i grunden veta varför vi kommer ihåg vissa saker men inte andra. Vi kan inte förstå vad det är som gör att två personer minns samma händelse på helt olika sätt. Det enda vi kan veta är att dessa personers livshistoria styr både det de upplever och det de minns och därför blir det olika. Det finns alltså filter genom vilka vi hela tiden upplever våra liv och dessa filter styr också våra minnen och det som gör det ännu mer subjektivt är att dessa filter också kan förändras. Om du efteråt fått veta något om en person så kan det göra att du tolkar hans eller hennes beteende vid ett visst tillfälle på ett helt nytt sätt än du gjorde när det inträffade.

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Den gamle grekiske filosofen Platon myntade begreppet Panta Rei, allt flyter. Och det är en möjlig samman­fattning av den där ofrånkomliga subjektiviteten. Och den enda rimliga slutsatsen blir då en av de kristna kardinaldygderna, nämligen ödmjukhet. Vi måste vara ödmjuka för vi har bara tillgång till vår egen ofrånkomligt förvanskade bild av vad som varit.

Den andra texten vi hörde var en Psaltarpsalm som talade om hur Gud står utanför tiden och liksom omsluter den: Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet.

Den israeliske historieprofessorn Yuval Harari har skrivit två böcker som blivit enorma försäljningssuccéer - Sapiens och Homo Deus. Han fram­ställer där evolutionsläran som ett slags kosmisk sanning och eftersom allt i så fall hela tiden utvecklas så kan det inte finnas någon Gud eftersom begreppet Gud rymmer något som är evigt och oföränderligt. Eftersom han dessutom ger vetenskapliga förklaringar till religionernas uppkomst så har hans båda böcker blivit vapen i händerna på de organiserade ateisterna i deras försök att falsifiera allt vad religion heter. Problemet när en professor lämnar sitt akademiska fält och skriver vad som i bästa fall kan beskrivas som populärvetenskap är att han tar sin akademiska trovärdighet med sig också när han slutar argumentera vetenskapligt. Många har därför tagit intryck av de här båda böckerna trots att de rymmer mängder av faktafel och väldigt mycket spekulationer. Själva tanken att Gud skulle vara fången inom det vetenskapliga paradigm som vi kallar evolutionslära är ju för en kristen helt orimlig. Idén bakom den tankefigur vi kallar Gud är ju att det finns något som står utanför våra jordiska begrepp. Religiösa utsagor kallas ju ibland för metafysik just för att det handlar om något som går över fysiken, ovanför vetenskapen. Och som vi hörde i psaltartexten gäller detta också begreppet tid: Du är Gud från evighet till evighet.

Den kristna tron bekänner en Gud som står utanför tiden men som väljer att stiga ner i tiden genom Jesus. Men Gud som Skaparen kan givetvis inte vara begränsad av jordiska kategorier som rum och tid och då står vi där med gapande munnar inför ett begrepp som evighet. Det går helt enkelt utanför vår fattningsförmåga. Tydligaste blir det kanske när vi översätter till det rumsliga begreppet oändlighet. Att försöka tänka sig universums oändlighet är något av det nyttigaste som finns för den som tror att vetenskapen har eller kommer att ha svar på alla frågor. De där barnsliga frågorna: Var slutar universum? Finns det en vägg där och vad finns i så fall bakom den väggen? De frågorna räcker för att vi ska inse den ofrån­komliga begränsningen i vår mänskliga tankeförmåga. Vi kan alltså inte föreställa oss en Gud som står utanför tiden. Tiden är ett fängelse för allt skapat men inte för Skaparen!

Den tredje texten vi hörde var från Matteusevangeliet och handlade om den yttersta tiden. Alltså att tiden har ett slut. Texten inleddes med orden: Jesus sade: Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Idag vet vi att solen har en begränsad livslängd – enligt dagens forskning så har solen funnits i 4,6 miljarder år och forskarna förväntar sig att den kommer att lysa i ytterligare sådär 7 miljarder år. Här bekräftar alltså modern vetenskap den linjära tidsuppfattning som kristendom, judendom och islam bekänner sig till. Alltså tanken att tillvaron i det universum vi känner har en början och ett slut. Om vi ska tro på den moderna forskning­en och samtidigt omfatta den kristna tron på att Jesus en dag ska komma tillbaka så kommer han att återvända inom 7 miljarder år. För efter det finns det inget att återvända till, åtminstone inte inom vårt solsystem. Evangeliet vi hörde talar om tecken på att den yttersta dagen närmar sig men samtidigt konstatarer Jesus: Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

Utifrån Bibeln kan det alltså vara så att det år som snart passerat blev det sista för oss alla. Som en tjuv om natten ska den yttersta dagen komma enligt Paulus i 1 Thessalonikerbrevet. Alltså kan Jesus komma tillbaka under 2018 eller precis när som helst under en oöverskådlig framtid.

Det vi kan se tillbaka på såhär på Nyårsafton är året 2017, ytterligare 365 dagar av vår livstid kan vi lägga till handlingarna. Eller kanske inte!? För vi kan fortfarande inte överblicka konsekvenserna av det som hände under det här året. Det kan handla om situationer, upplevelser eller enstaka ord rentav som vi inte ens minns såhär på Nyårsafton. Men dessa erfarenheter kan plötsligt nå oss någon gång i framtiden – omedvetet eller medvetet kan de ladda en framtida erfarenhet och förändra upplevelsen av den. På det sättet bär vi alltid vår historia med oss – både den medvetna och den omedvetna delen av det som hände under 2017 blir en dal av det filter jag talade om förut – filtret som påverkar hur vi upplever vår omvärld och oss själva. På det sättet kan vi inte lägga 2017 till handlingarna för Gud kommer att fortsätta tala till oss också med hjälp av de erfarenheter vi gjorde under det här året.

Men vi kan ändå göra något slags bokslut när vi står inför ett årsskifte, ett preliminärt bokslut. Vi kan medvetet välja att försonas med det faktum att 2017 inte i alla avseenden blev som vi hade planerat, hoppats eller befarat. Framförallt kan vi medvetet plocka fram ett alldeles särskilt filter när vi betraktar det som hände oss 2017 och då tänker jag på nådens filter. Eller kanske snarare nådens ljus. Om vi väljer att betrakta 2017 med de ögon som Jesus hade när han mötte människor, så kommer det att te sig lite annorlunda. Då kommer vi att kunna försonas också med det vi inte förstår, då kommer vi att kunna förlåta både oss själva och andra för det som blev fel.

Rubriken på kyrkoårets första dag, Första söndagen i advent, är Ett Nådens År. Låt oss plocka med oss den rubriken både inför det kommande året och när vi betraktar det år som gått. Låt 2017 så här i efterhand få bli ett nådens år där vi låter verkligheten segra över bilden av hur det borde ha varit för i den verkligheten ingår nåden som ett allt förlåtande ljus. Så kan vi sluta med att säga: Tack Gud för 2017 – tack för allt det goda du gav mig men tack också för alla mina misslyckanden för jag vet att i dina händer kan de förvandlas till något som inför det kommande året kan forma mig till lite mer av den människa du vill att jag ska vara. AMEN