Beredelsetal

”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Det är profeten Elia som ber på det viset. Han anklagar Gud, han säger rent av att det är Gud som dödat den här pojken trots att pojken dog av någon sjukdom. Han var den ende sonen till en änka som upplåtit sitt hem till Elia under en hungersnöd. Om jag tänker mig att denna änka kommit till mig med sin sorg över att hennes son hade dött så hade jag nog inte formulerat mig som Elia. Jag hade inte burit honom någonstans där jag kunde få be i ensamhet. Istället hade jag beklagat änkan. Försökt trösta hen­ne, försökt peka på att döden inte är slutet utan att det finns något bortom döden. Försökt hjälpa henne att se att sorgen är en tunnel och inte en grotta, en tunnel där det förr eller senare kommer att dyka upp ett ljus i andra ändan av tunneln. Jag vet att det kan låta patetiskt att säga så till en mamma som just har förlorat sin son men jag hade nog inte haft så mycket annat att säga. Kort sagt hade jag accepterat döden som en ofrånkomlig realitet och gjort så tafatta försöka att trösta. Men Elia accepterar inte döden den här gången. Och han accepterar inte att Gud tillåtit döden att segra hos denna sargade familj som redan var så svårt utsatt efter att pojkens pappa redan dött. Kanske har jag något att lära av Elia, kanske har vi något att lära av Elia?

Jag läser: Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Är det så att vi tror Gud om alldeles för lite. Är vi alldeles för snabba med att acceptera sakernas tillstånd? Är det så att vi i praktiken betraktar Gud som att gud stavas med liten begynnelsebokstav. Väntar vi oss helt enkelt för lite av himmelens och jordens Skapare? Vi tar med oss den frågan till vår bön om förlåtelse…

Predikan

Jag vill börja med att citera en rad ur den bön som vi bad före textläsning­arna: Lös oss från ångest och dödsfruktan. Tänk om det är just detta det handlar om?! Detta med döden men kanske inte så mycket själva döden som en rädsla som möjligen djupast sett är en dödsfruktan!

Vi har hört tre bibeltexter där den första och den sista båda handlar om att den ende sonen till en änka har dött men blir levande igen genom ett Guds under. Det låter så misstänkt schablonartat – klart att mamman är änka och klart att det är en son det handlar om och givetvis är han också enda barnet. Det är som att det är framskrivet för att bli så utsatt som möjligt, en ensam kvinna som förlorat sin man hade ju förlorat sin sociala status i det judiska samhället och det lilla som fanns kvar var att hon ändå var mor till en son. Men så dör sonen – det är liksom maxat elände, förlusten kunde inte bli större.

En kritisk bibelläsare kan lätt hamna i slutsatsen att det här inte har hänt på riktigt. Dels för att döda inte brukar bli levande igen, och dels för det känns alldeles för formelartat med änkan, sonen och döden. Det låter som nåt slags metafor, en bild för ett stort mirakel, ett berättartekniskt grepp i samma stil som dem vi möter i filmer och skönlitteratur.

En annan bibelläsare skulle avvisa den tolkningen och mena att det som berättas mycket vl kan vara bokstavligen sant dels för att själva konceptet Gud rymmer möjligheten att också det omöjliga blir möjligt, dels för att berättelserna rymmer så många unika detaljer och dels, i fallet med änkans son i Nain, för att miraklet utspelas i en offentlig miljö där det fanns många vittnen. Evangeliet slutar ju med orden: Detta tal om honom spred sig i hela Judéen och landet där omkring. Uppväckandet blev alltså en stor nyhet och hade det varit påhittat så hade det funnits mängder av vittnen som kunnat dementera ryktet.

Själv lutar jag åt den senare tolkningen, att det faktiskt hände på riktigt. Men jag är medveten om att jag knappast har alla med mig i den stånd­punkten. Och för att också ni som ser dessa berättelser som enbart symbol­berättelser också ska komma med på tåget så ska vi nu släppa själva frågan om vad som faktiskt hände och försöka se den symboliska betydelsen i dessa berättelser om uppväckande av döda. För också den bokstavstroende gör klokt i att också söka bortom det bokstavliga.

Och då är jag tillbaks där jag började, i bönen vi bad med orden: Lös oss från ångest och dödsfruktan. Är det så att det inte är döden som är det stora problemet utan vår rädsla för döden? För faran med den rädslan är att den breder ut sig och förvandlar det som borde vara liv till något mindre än liv. Jag tror nämligen att just rädsla är den faktor som mer än något annat hindrar oss från att leva helt och fullt. Rädsla är den grundkänsla som ligger bakom nästan alla andra destruktiva känslor och företeelser. Det är rädsla som startar krig, det är rädsla som är grundorsak till svartsjuka och avundsjuka, till mobbning, hat och förtal. Om man tar alla dessa eländen och torrkokar dem i en kastrull så är det ett destillat av rädsla som ligger kvar på kastrullens botten när allt det mer ytliga och flyktiga kokat bort! Och om man sedan hettar upp det där destillatet till 800 grader så försvinner de mer ytliga uttrycken för rädsla och kvar blir en hård svart metallisk kula som handlar om dödsskräck. Det är egentligen döden vi är rädda för, dödsskräcken är den yttersta grundrädslan som föder all annan rädsla som i sin tur föder all aggression och i stort sett all djävulskap på jorden.

Och egentligen är det ju inte så konstigt för vi är ju på väg mot en massa­ker. T o m det lilla nyfödda barnet jag döpte här i kyrkan igår är på väg mot en massaker, en oundviklig massaker som ingen av oss kommer undan. Alla ska dö!

Ibland har vi haft texter på gatuprataren ute vid gatan som provocerat folk som kört förbi men kanske skulle den texten slå alla rekord i provokation. Om jag skrev bara de tre orden: ALLA SKA DÖ! Och ändå är det ju sant, i princip sannare än allt annat och vi vet ju om det. Från 4-5 års ålder är vi alla medvetna om att vi ska dö men vi är förtvivlat duktiga på att förtränga den insikten. Döden är som alkoholisten i familjen, det där vi inte får prata om, det där som inte finns trots att det är så påtagligt för oss alla – flodhäs­ten i vardagsrummet som alla ser men ingen vågar benämna. Och på det sättet tar döden större plats än den hade behövt göra om vi hade erkänt den och gett den dess rättmätiga plats i våra liv, men inte mer. Det är när vi inte låtsas om den som den breder ut sig och tränger in i varje vrå av våra liv. Och det där vet ju varje psykolog och varje terapeut – att det vi inte erkänner för oss själva, det vi vägrar att sätta ord på – det kommer att bli lukten som tränger in i allt och ger smak åt allt ungefär som en kvarglömd matlåda i ett kokhett personalrum i augusti!

Döden kan vi inte tänka bort ur våra liv, döden kan vi inte förtränga och om vi försöker så kommer allt, precis allt, att ta smak av denna förträngda död. Vad det handlar om är alltså att vi ska ge döden dess rättmätiga plats i tillvaron. Återvända till tanken att en dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva, leva fullt, leva så fullt som man bara lever när man vet att livet en gång tar slut. Det var ju det som läkaren Elisabeth Kübler-Ross skrev om bl a i boken ”Döden är livsviktig” efter att hela sitt liv ha arbetat med döende patienter. Detta att medvetenhet om döden kan göra livet mer levande – att man lever fullt bara när man lever mot bakgrund av insikten att man en dag ska dö.

Men är det då möjligt att bli vän med döden, också sin egen död? Ja, för att visa det skulle jag vilja att ni alla slog upp psalm 23 vers 6 i era psalm­böcker. Det är på sidan 55. Där säger helgonet Franciskus av Assisi:

Tack, Gud, för syster Död, som tar
allt levande i sitt förvar.
Halleluja, halleluja.
Hon för oss i sin tysta vagn
en afton hem från mödans mark.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

Franciskus ser alltså döden som ytterligare ett av Guds under. Döden som en öm syster som en gång varsamt ska föra oss till vila. Men vila är något annat än utplåning. Vilan är tillfällig och kanske är det trots allt det som är nyckeln till att bli vän med döden och därmed inte låta den ge smak åt hela livet: Nyckeln är att våga tro att döden är en tillfällig vila. En rastplats på vägen till vårt slutliga mål hemma hos Gud. AMEN