Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag jul 2019
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 49:5-7
Epistel 2 Kor4:3-6
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

I en av radions morgonandakter i veckan berättade en man om hur han änge hade accepterat Guds existens men det där med Jesus hade han aldrig begripit sig på, så han hade inte velat kalla sig kristen.

Men så satt han uttråkad i ett kapell och fick syn på Jesus på ett altarkrucifix och då slog det honom att han aldrig hade ställt frågan till Jesus så då gjorde han det och frågade VEM ÄR DU JESUS? Omedelbart upplevde han att Jesus svarade från korset där framme och sa: JAG ÄR MÄNNISKAN! 
Det var en oerhört omvälvande upplevelse och plötsligt blev Jesus begriplig – han var männi­skan, den sanna människan som visade oss andra vad det är att vara människa på riktigt! Hur är det med oss – har vi lika ärligt och förutsätt­ningslöst ställt den frågan: VEM ÄR DU JESUS? Vem är du och vem vill du vara för mig? Så låt oss då ta med oss den frågan in i vår bön om förlåtelse…

 Predikan

Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem. En av raderna i psalmen 134 Gläns över sjö och strand. Leder ej bort, men hem… Precis där ska dagens predikan få ta sin utgångspunkt. För de österländska stjärntydarna verkade det ju tvärtom. Den nya stjärnan de upptäckt på himlavalvet ledde dem hemifrån. Vi vet inte varifrån de kom men vi kan gissa på Mesopota­mien, det bördiga landområdet mellan floderna Eufrat och Tigris. Det är det område som ofta betraktas som vår civilisations vagga flera tusen år före Jesu födelse. Där fanns också vid den här tiden en utbredd kunskap i astronomi och astrologi, alltså uppfattningen att himlakropparnas rörelser styr händelser på jorden. Så troligen var de österländska stjärntydarna därifrån.

Astrologi har ju för många av oss fått ett rykte av bondfångeri över sig, kanske särskilt pga. veckotidningarnas horoskop. Kyrkan har också varit kritisk. Redan under antikens kyrkomöten fördömdes astrologin av den framväxande kristna kyrkan. Så trots att astrologin haft så tydliga före­trädare i berättelsen om Jesu födelse, så har den inte accepterats av kyrkan. Förmodligen för att den uppfattats som en form av avgudadyrkan i uppfatt­ningen att himlakroppar och inte Gud skulle styra utvecklingen på jorden.

Den klassiska kristna uppfattningen är alltså att Gud vid detta unika tillfälle använde sig av mänsklig vidskepelse för att leda människor fram till Frälsaren. Frågan är bara om detta tillvägagångsätt skulle vara så unikt för just det här tillfället. På tisdagskvällarna samtalar vi här i Stensjökyrkan om en bok av jesuitprästen James Martin som heter Att söka och finna Gud i allt och själva titeln är en bra sammanfattning av den bokens innehåll. Och egentligen är det väl ganska självklart att skapelsens Gud är fri att använda precis vad som helst för att skapa broar mellan sig själv och människor. Utöver astrologi finns ju för övrigt i dagens evangelium ett Guds tilltal genom en dröm – Gud kan använda också drömmar för att leda oss rätt även om vi i allmänhet kanske är skeptiska till drömtydning.

Men nu har den här predikan på ett metaplan på två minuter illustrerat något av det jag ville säga. Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem – det var ju det jag skulle tala om men så försvann jag ut och började prata om Mesopotamien och astrologi. När vi är på hemväg kan vi nämligen så lätt distraheras av något på vägen och så viker vi av från hemvägen och hamnar på villospår och det var precis vad jag lät mig göra med den här utvikningen. Den mest eleganta illustrationen av det här såg jag en gång på Folkteatern när skådespelaren Tomas von Brömssen kom ut ensam till publiken när ridån var fördragen i en mellanakt på en pjäs. Han började filosofera om hur underbart det vore om man kunde tro på Gud men så gjorde han någon association till sin nyinköpta Saab 9000 och så övergick monologen till vardagligt prat om bilar. En påminnelse om fenomenet tankemässig gravitation – alltså att vissa materiella företeelser har en så stark dragningskraft på oss att vi spontant dras bort från tankar på den inte lika påträngande andliga verkligheten. Det är ju därför vi behöver stabila staket omkring vårt andliga liv, vi behöver disciplin och ramar för att skydda det andliga liv som annars trängs ut av brutala påtagligheter som att bilen behöver tankas eller sophinken behöver tömmas. Därför behöver vi fromma vanor som får oss att gå till kyrkan på söndag förmiddag även om tröttheten skulle vara en mer påtaglig och näraliggande företeelse än vår andliga längtan… Tankemässig gravitation kallade jag det och då har vi också en koppling till det enda vetenskapliga beviset för något inom astrologin – nämligen att vår allra närmaste himlakropp, månen, alldeles påtagligt påverkar jorden i form av ebb och flod och den påverkan sker just genom fenomenet gravitation, dragningskraft. Något näraliggande påverkar oss mer än något avlägset – därför dras vi hela tiden bort från riktningen mot det där avlägsna även om det skulle vara oändligt mycket viktigare. Men det finns faktiskt, utöver detta med fromma vanor, ytterligare en metod för att förhindra denna distraktion bort från Gud och det är att ladda det näraliggande med Gud. Att erkänna det där som boktiteln sa: Att söka och finna Gud i allt och därmed fylla också vardagliga materiella plikter med Guds närvaro – att se Gud också i de små tingen!

Men nu har jag länge nog illustrerat fenomenen distraktion och tankemässig gravitation och därför återvänder vi till den där psalmraden: Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem.

Rent geografiskt rörde sig stjärntydarna bort från sitt hem där borta i Mesopotamien, sådär 100 mil i västlig riktning. Men på ett djupare plan var de på hemväg hela tiden bortsett från den där avstickaren till Herodes i Jerusalem, en avstickare som berodde på att de just då litade mer på sitt eget förnuft än på stjärnans ledning. Där blev de distraherade men för övrigt var de på hem­väg hela tiden av precis samma anledning som att jag hälsar er välkomna ”hem” till kyrkan inför varje högmässa. Den Jesus som stjärntydarna mötte i Betlehem och som vi möter här i kyrkan utgör nämligen vårt allra djupaste hem. Det är först i hans närhet vi kommer hem till oss själva, till de människor vi djupast sett är när vi har tagit av oss alla våra masker och påtvingade roller. Och även om du tvivlar på att Jesus verkligen var Guds son i någon djupare bemärkelse än vi alla är Guds barn, så finns det ändå ett tilltal kvar i den här scenen när stjärntydarna står inför det nyfödda barnet i krubban. För varje barn påminner oss om något vi förlorat – barnet representerar ju på något sätt en mer ursprunglig mänsk­lighet, ett mer oförvanskat sätt att vara människa. På det sättet kan det nyfödda Jesus­barnet utgöra ett existentiellt tilltal också till ateister – ingen kan förneka att ett nyfött barn äger något värdefullt som vi vuxna saknar!

Men vi som kallar oss kristna ser något mer än bara ett nyfött barn där i krubban. Vi ser ett alldeles speciellt barn, vi ser en Frälsare som inte bara påminner oss om vad vi förlorat i vårt vuxenblivande utan också på ett alldeles särskilt sätt utgör Guds utsträckta hand mot oss. Vi kan välja att fatta den utsträckta handen inte bara en gång, inte bara inför varje nytt år utan varje ny morgon kan vi fatta den utsträckta handen som heter Jesus och låta honom leda oss genom dagen och låta honom lyfta oss när vi faller. Och då kan det också bli som det står i en av våra påskpsalmer:

Och jag blir fri att möta allt som kommer,

och jag kan räcka ut min egen hand

mot dig som finns i dina minsta vänner,

i deras nöd och kanske jag ibland

får ge åt andra värmen av din hand.

Amen