Herre över allting

Gökotta i Gunneboparken
Kristi Himmelsfärds dag 2010 
Stefan Risenfors
Episteltext Apg 1:1-11
Evangelietext Luk 24:49-53

<<Föregående  >>Nästa 

Predikan

Vem kan tro på nåt sånt här? Jesus som nåt slags Karlsson på taket som flyger rakt upp i luften och försvinner upp genom molnen. Det låter onekligen som en mycket barnslig fantasi. Inte det minsta sofistikerat utan mer av billigt effektsökeri. Det hade känts passande som säsongsavslutning på Liseberg - om Årets Göteborgare hade försvunnit upp i molnen med hjälp av en liten dold propeller. Men Jesus - han som påstås vara Guds Son, han som varit föremål för så oändligt mycket tankemöda från mänsklighetens största filosofer och författare under snart 2000 år. Skulle han lämna den här jorden på ett så banalt sätt?! Försvinna upp genom molnen - hur ska man sen kunna få folk att fatta att himmelriket inte är en geografisk plats uppe i skyn utan en annan dimension. En femte som omsluter våra fyra kända dimensioner; längd, bredd, höjd och tid. Hur ska man få folk att fatta såna djupsinnigheter när han tar sig friheten att bete sig som en varmluftsballong eller som en antik Apollo 16!?

 Ändå är det för mig inte alls omöjligt att det skedde ungefär så som det står i berättelserna om Jesu himmelsfärd. Inte så att en bokstavlig tro på himmelsfärden skulle vara något villkor för att få kalla sig kristen. Nej, den här berättelsen skulle kunna höra till de legendariska utsmyckningarna kring Jesusgestalten. Men samtidigt har jag svårt att se hur någon kristen skulle kunna utesluta möjligheten av att det bokstavligen gick till som det berättas – utesluta det för att det strider mot våra naturlagar. Om Jesus verkligen är den han utger sig för att vara och den kyrkan bekänner honom vara – Guds egen Son – ja, då är det sannerligen inget större problem att trotsa några naturlagar! Och det som idag, mer än för 2000 år sedan, skulle kunna tala för den bokstavliga tolkningen är just att det är så opassande!  För Jesus är inte den som uppfyller våra förväntningar och gör det som vi tycker är passande för någon i hans ställning. Nej, Jesus går inte att kategorisera. Han bryter ständigt mönstren, precis som han ville krossa våra mönster och vårt slentriantänkande, precis som han ville få oss att fatta att precis vad som helst är möjligt, närsomhelst och varsomhelst och hursomhelst.

 Jag sa inte att Jesus var den som bryter förväntningar, utan jag sa att Jesus är den som bryter förväntningar. För det som hände i himmelsfärden var ju bara att han togs bort ur vår åsyn. Han är fortfarande lika verklig. Ja, han är faktiskt lika närvarande på jorden nu som han var före sin himmelsfärd. Man skulle t.o.m. kunna påstå att han är mer närvarande nu än då han vandrade omkring som en fysisk person i Palestina. Då var han ju bunden av mänskliga kategorier som tid och plats. Nu, sedan han återvänt till den himmelska världen, så kan han vara lika närvarande när vi knäpper våra händer här i Gunnebo slottspark som han är närvarande, i exakt samma sekund, när en katolsk slumsyster knäpper händerna på en just avliden kastlös på en av Calcuttas smutsiga bakgator.

 Lärjungarna som vi hörde om i texten verkade ha förstått att Jesus inte lämnade dem utan fortsatte att vara lika nära. För det står ju att de återvände till Jerusalem under stor glädje. Någon glädje hade de ju knappast känt om de trott att det var ett avsked som de just hade upplevt. Nej, de förstod att Jesus bara kom dem närmare när han återvände till sin Fader i himlen.

 Men nu skulle man ju kunna invända att det gick an för Jesu lärjungar. Dom hade ju redan fått möta honom som fysiskt närvarande, nog kan man tänka sig att dom kunde uppleva hans närvaro också när han befann sig i en annan dimension. Men vi, 2000 år senare, vi som aldrig fått möta honom sådär på riktigt, vi som inte fått höra hans röst eller känna hans hand på våra axlar. Hur ska vi kunna uppleva Jesus som närvarande när han inte är här så att vi kan ta på honom? Nog hade vi föredragit hans fysiska närvaro - det borde ju rimligen ha varit lättare att tro då! Precis som lärjungen Tomas, Tomas Tvivlaren. Han som krävde att få känna med sina egna händer hålen efter spikarna i Jesu händer. Tomas fick ju sin önskan uppfylld men ni kanske minns vad Jesus sa till honom: ”Saliga är de som inte ser men ändå tror.”

 Det går alltså att tro utan att ha upplevt Jesu fysiska närvaro, på samma sätt som det var fullt möjligt att låta bli att tro fast man hade mött Jesus och hört honom tala. Men för oss som lever i en kultur som så ofta förnekar existensen av en osynlig verklighet så är det onekligen problematiskt att våga tro på något man inte kan uppleva i den fysiska världen. Det handlar om att våga ett språng ut i något man inte känner. Tänk er bilden av en människa som aldrig sett vatten. Att den människan kommer fram till ett djupt vattendrag. Vattnet är kristallklart så att hon kan se sjöbottnen långt därnere i djupet. Det enda hon dittills mött som är genomskinligt är luft. Så hennes erfarenhet säger henne att det som är genomskinligt kan aldrig bära en fast kropp. Slutsatsen hon drar inför vattendraget är därför att det är fysiskt omöjligt för en människa att ta sig över vattendraget. Jag kommer själv fortfarande ihåg den kusliga känslan av att som knappt simkunnigt barn första gången kliva i simbassängen i den djupa delen där man kunde se den hårda kakelbottnen långt därnere.

 Att kunna tro på en Kristus som befinner sig i en dimension som är oåtkomlig för mina ögon och öron. Det är ungefär som att för första gången kliva ner i bassängen på den djupa sidan. Det finns något i min erfarenhet som säger mig att jag kommer att störta rakt ner mot bassängens botten, men kanske ändå. Men så vågar man, trots allt, och upptäcker att man flyter! Men så länge man tvekar, så länge man förblir i sina gamla invanda kategorier och bestämmer sig för att livet inte är större än så här - så länge förblir han en barnslig sagofigur, han med himmelsfärden. AMEN