Långfredag 2016 kl 15.00 - Stensjökyrkan NÄSTA>

Meditation vid Jesu grav

Evangelium - Matt 27:57-66

På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.  Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.

    Nästa dag - det var dagen efter förberedelsedagen - gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus och sade: "Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." Pilatus svarade: "Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan." De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.

 Predikan

Den här gudstjänsten är den enda på året som helt ägnas en död Jesus. Under Långfredagens förmiddagsgudstjänst så börjar evangeliet med att Jesus fortfarande är vid liv, och i nästa gudstjänst – Påsknattsmässan så inleds den med det mörker som återspeglar att Jesus är död men i den gudstjänsten nås vi av budskapet om att han lever. Men i eftermiddag, nu efter nionde timman som var Jesu dödsögonblick, nu är han helt frånvarande i kyrkoåret.

En gudstjänst inför en frånvarande Jesus, alltså! Kanske ska vi då använda den här stunden åt att meditera över tomrummet han lämnar efter sig. Om han hade fortsatt att vara död och frånvarande – hur hade då vår värld sett ut? Hur hade våra liv sett ut om Jesus inte hade uppstått? Om Gud bara hade gett upp hoppet om sin skapelse efter att hans egen son förkastats! Om Gud då hade vänt ryggen åt det människosläkte som han skapade till sin avbild! Ja, låt oss för ett ögonblick stanna till i den isande tomheten – en värld övergiven av Gud! En värld utan annat hopp än sig själv. Hur hade människor kunnat uthärda de stora katastroferna om de inte hade kunnat vända sig till Gud? Hade någon av dom som stapplade ut ur koncen­trationslägren då kunnat leva vidare – om mänskligheten hade varit deras enda hopp och denna mänsklighet visat sig vara i stånd till de ofattbara grymheter som de hade bevittnat! Hur hade de då kunnat gå vidare?

Och alla dessa mammor och pappor som stått vid sina döda barns gravar – hur hade de kunnat leva om det inte hade funnits något som helst hopp om ett återseende, om ett annat, bättre liv?

Ja, låt oss stå där för ett ögonblick och blicka ner i bråddjupet som uppstår när Jesus är död – då finns ingen som fångar oss när vi faller, ingen mer än ofullkomliga människor som ibland finns där men ibland inte finns där.

Men det skulle också kunna vara så att vi där vid Jesu grav gör en förfäran­de upptäckt och det är att vi märker ingen skillnad. Det måste i så fall betyda att den Jesus vi tillbett och hyllat har varit en död Jesus – en Jesus som vi aldrig har tillåtit bryta sig ut ur våra fördefinierade ramar, en Jesus som aldrig fått utmana oss och överraska oss! Jag vet att tanken är provo­cerande men jag tror att vi här inför tomrummet måste våga ställa oss frågan om vår kristendom utspelas inte i en kyrka utan i ett mausoleum, ett gravkapell där vi dyrkar ett lik som håller sig på sin plats, precis där vi placerat honom.

Det kan låta orimligt men jag tror att alla kristna gemenskaper ständigt hotas av att Jesus omärkligt dör och kyrkan förvandlas till ett mausoleum. Samtidigt tror jag att Jesus verkligen uppstår om och om igen i sådana gemenskaper, men det kan gå år innan man upptäcker att den man trodde levde i församlingens mitt inte längre lever. Den hotbilden kan vi inte bortse ifrån och anledningen är att vi har så svårt för att släppa kontrollen och Jesus överlever inte i en gemenskap där hans roll är fördefinierad. Ungefär som de där vilda fåglarna som dör om de spärras in i en bur – Jesus kräver också frihet för att förbli vid liv!

Så låt då den här stunden vid Jesu grav ställa frågor till dig – frågor om i vilken utsträckning din Jesus är en levande Jesus, en Jesu som gör motstånd och inte låter sig kontrolleras!

Men det finns också ett annat budskap i den här unika gudstjänsten i kyrkoåret och det är ett budskap som inte handlar om i vilken mån Jesus är levande utan det handlar om ditt och mitt eget liv. Det är samma fråga som vi ställs inför i varje begravningsgudstjänst och vad det handlar om är att ibland blir en Närvaro tydlig först när vi ställs inför dess frånvaro. Det gäller inte minst detta gåtfulla som vi kallar liv. Livet är så självklart för oss, det bara pågår som om det vore ett normaltillstånd som alltid kommer att fortsätta att vara. Vi ser inte alla dessa dagar, vi märker inte att vi fått leva ytterligare ett andetag och så ännu ett – för de har blivit så självklara för oss. Men när vi ställs inför åsynen av en död människa så blir plötsligt livet avslöjat som det mirakel det är. En död människa är så oerhört … död! Och då förstår vi för ett ögonblick att vi som lever just nu är en del av ett pågående underverk som vi aldrig riktigt kommer att fatta.

Du lever och Jesus lever även om han just nu är utom synhåll i kyrkoåret – låt tomheten inför hans grav få berätta om allt det där som vi har anledning att jubla över varje dag i våra liv! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan