Trons kraft
Kommenterad Högmässa i Stensjökyrkan
19:e sönd eft Trefaldighet 2018
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Mos 6:13-22
Epistel  Heb. 11:1-7
Evangeliet Mark 12:41-44

Beredelseord

På duken ser ni några rader ur Adams släkttavla och till höger har jag skrivit hur gamla de blev: Adam 930 år, Set 912, Enosh 905, Kenan 910, Mahalalel 895, Jered 962 och så Jereds son Henok som bara blev 365 år enligt 1 Mosebokens 5:e kapitel. Men när Henok var 65 år fick han en son, Metusalem, som blev inte mindre än 969 år – nytt rekord i släkttavlan! Henok nämns i dagens episteltext från Hebreerbrevet och där finns också den anmärkning som fanns redan i 1 Mosebokens släkttavla – det står att Henok aldrig dog utan hämtades hem till himlen utan att behöva dö först. Möjligen skulle man kunna tolka det som ett slags förklaring till att han inte blev så långvarig på jorden – bara 365 år alltså!

Den här söndagens tema är alltså Trons kraft. Men är det sånt här vi måste tro på för att kunna kalla oss kristna – att folk levde i nästan tusen år? Jag tror att problemet är att somliga faktiskt tror att det är just sånt här som kristna tror på. Och eftersom det är så orimligt så håller de rejäl distans till kyrkan och förmodligen också till de kristna. För om man tror på så uppenbara sagor så kan man inte vara riktigt klok – så kanske de resonerar.

Men när vi talar om tro här i kyrkan så menar vi vanligen något helt annat. Något som kanske bättre skulle översättas med förtröstan eller tillit. Vi litar helt enkelt på att Någon håller hela Universum i sin hand, Någon som är alltings ursprung och alltings mål. Och dessutom tror vi att Jesus på ett alldeles särskilt sätt hörde ihop med denne Universums Skapare. I vår trosbekännelse nämns ingenting om vare sig Henok eller Metusalem och de flesta kristna tänker nog att de där berättelserna från tiden mellan Adam och Noa, de är inte tänkta att vara historiska skildringar utan de har ett mycket mer angeläget ärende – de vill vara livstolkande berättelser som t ex berättelsen om hur Gud räddar folket genom Noa och hans ark som ni ska få beskriven för er i dagen GT-liga text.

Trons kraft vara alltså dagens tema och trons allra mäktigaste kraft är att den kan fungera som ett skyddsnät, ett nät som tål tyngden av alla dina svek och misslyckanden när du faller handlöst. När alla andra tryggheter är borta så finns detta enda kvar – en tro som orkar bära dig hela vägen hem till Gud. Så låt oss då frimodigt be och bekänna…

Predikan

Hur tänkte hon där, änkan? Hon hade förlorat sin man vilket betydde att hon förlorat familjeförsörjaren, det var ju han som drog in pengar till hushållskassan, och nu var han död och då blev det ekonomiska läget akut, hon var helt enkelt fattig. I det läget gick hon till templet och offrade två kopparslantar. Kopparslanten som egentligen kallades lepton var det minsta judiska myntet (BILD) och värdet på en lepton motsvarade ungefär lönen för fem minuters kroppsarbete vid den här tiden. Översätter man till vårt penningvärde och en normal hantverkarlön så skulle två kopparslantar ungefär motsvara 8 kronor. Och enligt Jesus var det allt hon hade. Hon lade mynten i tempelkistorna. Det var 13 stycken kistor som stod på kvinnornas förgård i templet och pengarna i de där kistorna gick framförallt till templets omkostnader.

Men hur tänkte hon? Var det viktigare att templet skulle utsmyckas än att hon skulle ha mat för dagen? Förmodligen levde hon på grannars och släktingars välvilja, kanske tiggde hon på gatan också och så lägger hon allt hon har i tempelkistan! Kan du se framför dig hur tiggaren utanför Hemköp går uppför backen till Fässbergs kyrka och lägger en tia i nån insamling till den pågående renoveringen av kyrkan!

Hon ger allt hon har och vi kan spekulera i anledningen. Kanske var det så att hon helt enkelt var så tacksam för all den vänlighet och generositet som hon hade mött sedan hon blivit änka. Grannar och vänner hade tagit så väl hand om henne i hennes utsatthet och bakom all denna omsorg såg hon Gud. Gud sände människor i hennes väg som hjälpte henne och därför var hennes tacksamhet mot Gud oändlig och det hon visade när hon gav allt hon hade. Hon var inte rädd för att inte klara sig när hon nu gav bort sina sista mynt för hon räknade med att Gud skulle sända nya hjälpare i hennes väg. Så starkt litade hon på sin himmelske Fader att hon vågade ge bort allt hon hade!

Så tänker jag mig att det var och den där överflödande tacksamheten och kanske lite ansvarslösa generositeten gjorde att hon är världsberömd 2000 år efter sin död. Hon har varit ett föredöme för miljontals människor under dessa 2000 år och hon kommer inte att bli bortglömd trots att vi inte ens känner hennes namn. Vem vet hur många tusen människor som fått hjälp just för att andra människor inspirerats av hennes generositet.

Jag sa att hon kanske var lite ansvarslös i sin generositet men den bedömningen bygger uteslutande på hur vi människor brukar tänka. Vi vill ju ha marginaler. Vi vill ha inte bara vårt dagliga bröd utan vi vill veta att pengarna räcker månaden ut. Och somliga av oss studerar det där orangea kuvertet från pensionsmyndigheten väldigt noga för vi vill ha garantier för att vi ska ha lite pengar att röra oss med långt upp i ålderdomen. Men den här söndagen talar alltså om en mer sorglös livsstil, inspirerad av Jesu bergspredikan där han bl a säger

… bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?  Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?  Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Nu kan det ju hända att om jag inte bekymrar mig för morgondagen, så blir jag ett bekymmer för min omgivning, som känner att de måste ta hand om mig. Och visst kan den här sorglösa inställningen gå vilse i något slags destruktiv ansvarslöshet men jag tror nog att de flesta av oss ligger närmare det motsatta diket. Så låt oss då inspireras av den fattiga änkan, låt oss ge mer, mer av våra pengar, mer av vår tid, mer av vår kärlek. Låt den öppna handen vara bilden av ditt liv och på det temat sjunger vi nu psalmen 178 i de blå pärmarna, texten kommer på duken…

Öppna dina knutna händer, först då kan du ta emot.
Öppna dina slutna ögon, först då kan du se.
Öppna också hela hjärtat, ta emot vad Gud vill ge.
Våga leva livet öppet, våga leva det.

Öppna mina knutna händer, så att jag kan ta emot.
Öppna mina slutna ögon, så att jag kan se.
Öppna också hela hjärtat, så att jag kan ta emot
Livet som du anförtror mig, nu och varje dag.

AMEN