3:e i påsktiden 2017 NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 GT-text -  Jer 23:3-8

Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag fördrivit dem och föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren. Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. Under hans tid skall Juda vara skyddat och Israel leva i trygghet. Detta är det namn han skall bära: Herren vår rättfärdighet. Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten” utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” 

Epistel – 1 Petr 5:1-4

Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

 Evangelium – Joh 10:22-30

Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.”

Beredelsetal - 
Den gode herden är alltså dagens rubrik och kanske är det just i rollen som den gode herden som Jesus avbildats flest gånger. Den gode herden som ömt håller det lilla lammet i sin famn. Men Jesus beskrivs ju också själv som lammet, offerlammet som offras för att vinna försoning åt mänskligheten. I varje högmässa sjunger vi O Guds Lamm som borttager världens synder. I bilden av Jesus om offerlammet binds gamla och nya testamentet ihop – Jesus träder ju in i bilden av det lamm som skulle offras och vars blod skulle strykas på dörrposterna för att dödsängeln skulle gå förbi de judiska hemmen när Israels folk befrias ur slaveriet i Egypten. Det är berättelser vars historiska ursprung är höljda i dunkel men de lever sitt eget liv just som en berättelse om befrielse.

På skylten utanför kyrkan står det: Påsken påstår: Du är fri. Jag antar att den texten uppfattas som att slå in öppna dörrar: Som om jag inte visste att jag är fri? Jag lever ju i ett av de länder i världen där de mänskliga rättigheterna åtminstone för oss infödda svenskar i hög utsträckning respekteras och bland dessa rättigheter finns en rad friheter. Alltså är jag fri, jag är ingens slav! Jag antar att många som kör förbi skylten tänker ungefär så men avsikten är att skapa en problematisering av den insikten: Är jag verkligen fri eller finns det aspekter av mitt liv där jag faktiskt lever som en slav, lever som bunden, fängslad, inspärrad i ett tvång som kan komma utifrån men som också kan komma inifrån mig själv. Få många år sedan skrev jag en krönika i Mölndals-Posten där jag hade en bild av en tjudrad oxe. Jag ställde frågan om vad som skulle hända om man efter många år tog bort den där kedjan – skulle oxen inse att den är fri eller skulle den fortsätta att gå i samma gamla cirklar. Idag ställs samma fråga till dig – har du insett att bojan är borta? Låt oss be och bekänna …

Predikan

Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får…

Det där kan låta som att Jesus struntade i de judar som angrep honom i dagens evangelium – ni är inte mina får alltså bryr jag mig inte om er. Men så är det inte alls – Jesus inbjuder alla, han gör ingen åtskillnad utan alla är inbjudna till att vara en del av hans hjord och betrakta honom som sin herde. Nej, dessa judar har själva ställt sig utanför gemenskapen kring Jesus genom att vägra tro på det han säger. De litar helt enkelt inte på honom utan har på förhand bestämt sig för att han är en fiende som måste bekämpas med alla medel.

Det finns ju ett namn på det här beteendet – när man på förhand bestämt sig för att den andra har fel eller är fel. Det kallas fördomar. Låt oss då till att börja med konstatera att vi alla har fördomar. Kanske skulle vi inte heller klara oss utan fördomar – fördomarna gör livet lite enklare genom att vi på förhand bestämt oss för vem som är vän och vem som är fiende. Vem som är trovärdig och vem som är mindre trovärdig. I bästa fall grundar sig fördomarna dessutom på verklig erfarenhet. Ta t ex Donald Trump – jag tror inte min motvilja mot honom grundar sig på att jag är allmänt skeptisk till blonderade äldre män med mycket pengar utan jag tror att mitt bristande förtroende faktiskt grundar sig på vad han har sagt och gjort under valkampanjen i höstas och under de här första 100 dagarna som amerikansk president. Ändå kan man kalla det en fördom när jag med mycket förförståelse läser hans twittermeddelanden – jag är inte öppen och nollställd utan skeptisk från början. Men den sortens fördomar tror jag vi behöver för att hitta rätt i en värld med så många förvirrande budskap – vi kan inte vara öppna och mottagliga för allt.

Motsatsen till fördomar kan sägas vara förtroende – om jag har förtroende för en människa så är jag benägen att hålla med också när jag inte själv har bakgrundsfakta. I en fårhjord har fåren förtroende för sin egen herde och det lär vara så att fåren hör skillnad på sin egen herdes röst och andra herdars röster. Åtminstone påstår Bibeln att det är på det viset och eftersom jag har ett grundläggande förtroende för Bibeln så är jag benägen att tro att det är sant trots att jag aldrig har vallat får. När vi idag hör om Jesus som den gode herden så är det vi som är hans fårahjord och fårahjorden kring Jesus definierar sig alltså själv. Den utgörs av precis de som vill följa honom, som har förtroende för just honom mer än för alla andra möjliga herdar. Så om du har förtroende för Jesus så hör du till hjorden, om du vill följa honom, så hör du till jorden även om du skulle tycka att du verkar vara annorlunda mot alla andra får i hans skock!

Det är alltså förtroendet som konstituerar hjorden och därför är bilden av får så lämplig – får som följer sin herde. De behöver inte hållas inspärrade bakom staket eller murar om herden är i närheten – hjorden hålls ihop av ett centrum i form av herden och inte av en periferi i form av ett staket. På det sättet kan herden tillsammans med sina får vandra fritt i landskapet - utan koppel och utan staket kan de fritt ströva omkring för att leta upp det bästa betet.

Men titta på den här bilden från Wales där det finns massor av får…

BILDEN FÅR NI GISSA!  

Vad ser ni bakom fåren om inte ett staket?  Och så var det överallt – inhägnade fårhagar med tydliga staket för att fåren inte skulle kunna smita. Anledningen är att herden inte är där! I industriell fårskötsel handlar det inte om en ständigt närvarande fåraherde som går och vallar sin hjord utan herden har inte tid att vara där utan sitter väl på sitt kontor och betalar räkningar eller möjligen söker han EU-bidrag.

I det läget behövs staketen. När herden är frånvarande behövs staket och då definieras skocken plötsligt inte längre av ett centrum i form av en herde utan av en periferi i form av ett staket.

Om vi då överför den här bilden till kyrkan och till Jesus som den gode herden så blir det alltså så att när Jesus är frånvarande så har vi inte längre ett tydligt centrum och då blir staketen desto viktigare.

Problemet är ju att den gode herden faktiskt är frånvarande i yttre bemärkelse. Efter himmelsfärden är han inte längre här rent kroppsligen och den frånvaron har katolska kyrkan löst med påveämbetet. Påven som uttryckligen kallas för Kristi ställföreträdare på jorden. Men har det inneburit att staketen är färre i katolska kyrkan? Knappast! Vi protestanter erkänner ju inte påven som den absoluta auktoriteten men vi har ändå ett prästämbete och ett biskopsämbete som på något sätt är tänkt att fylla ut vakansen efter herden. Fast i praktiken är nog dessa läroämbeten inte särskilt viktiga för lutheraner utan det är mer Bibeln som vi erkänner som vår enda ledstjärna. Men Bibeln är mångfacetterad och svårbegriplig och då lutar vi oss åt den helige Ande som ska hjälpa oss förstå. Men den helige Ande känns flyktig och obestämd – inte alls lika tydlig som en verklig herde som går före och visar vägen.

Resultatet har blivit en massa staket och murar. Det blir viktigt att avgränsa en hjord från en annan – periferin blir viktigare än centrum. Och jag gissar att det som vanligt kommer att bli närmast övertydligt när vi nu i höst återigen ska genomföra ett kyrkoval. Då blir staketen tydligare än någonsin för då gäller det att avgränsa sig mot ”de andra” – periferin brukar triumfera i varje kyrkoval.

Men är det då hopplöst? Är vi som nutida får hänvisade att leva i alla dessa fållor där så mycket fokus läggs på staketen istället för på ett tydligt centrum? Måste vi stå där och bliga på varandra genom staketspjälorna som delvis skymmer oss för varandra och odla vår olikhet – vi och dom! Vi som har rätt och dom som har fel!

Jag tror att staketen är ofrånkomliga i en bemärkelse. De behövs på samma sätt som reglerna i en lek: Vi leker på det här sättet, med de här reglerna. Vill du vara med i en annan lek så får du hoppa över staketet och leka med några andra. Den sortens tydlighet behövs i varje kyrka och till det har vi våra bekännelseskrifter och kyrkoordningar. Själv tror jag på en folkkyrka där det finns en stor hage att ströva omkring i – där får det finnas både kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, där får det finnas både HBTQ-aktivister och homofober, där får det finnas både folkpartister och sverigedemokrater. Ja, jag tycker inte att de där yttre staketen ska utesluta någon av dessa grupper.

Kyrkan som institution är ett provisorium i väntan på att vi återigen ska förenas med den gode herden och i detta provisorium måste vi vara generösa och toleranta. Här kan vi få en vägvisare i dagens evangelium där det berättas att Jesus uppehöll sig i Salomos pelarhall. Den pelarhallen låg nämligen på den yttersta förgården i Jerusalems tempel, hedningarnas förgår. Dit var alla välkomna, där var det både bokstavligen och bildligen högt i tak och när det nämns att Jesus vistas i templet så brukar det vara där han uppehåller sig – på toleransens och det fria ordets förgård!

Institutionen kyrkan ska alltså vara öppen och inbjudande men institutionen är inte det viktigaste – det viktigaste är din och min egen relation till den gode herden. För han är ändå inte helt frånvarande – han finns här mitt ibland oss genom den helige Ande. Inte definierbar och tydlig men som en diffus närvaro, som en värme – en eftervärme efter den Kristus som en gång vandrade här på jorden. Låt oss söka den värmen, låt oss söka oss mot centrum för då blir de där staketen inte längre lika viktiga

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan