Helgonen
Högmässogudstjänst i Kikås kapell
Alla helgons dag 2017
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT 5 Mos 34:1-5
Epistel Hebr 12:22-24
Evangelium Luk 6_20-26 

Predikan

Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Sali­ga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människo­sonens skull hatar er… Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er…

Men varför skulle det vara bättre att vara glad, rik, mätt och berömd än att vara ledsen, hungrig, fattig och hatad? Det där som Jesus varnar för är ju ganska precis vad vi människor i vanliga fall söker efter hela livet: Vi vill ha pengar, vi vill kunna äta oss mätta och självklart vill vi vara glada och dessutom verkar ju åtminstone väldigt många längta efter att bli berömda – kändisskapet verkar ju åtminstone för många unga vara det mest efter­strävansvärda av allt. En längtan som skräp-TV utnyttjar till bristnings­gränsen med alla mer eller mindre förnedrande underhållningsprogram med alldeles vanliga unga människor som medverkande.

Men även om just vi kanske inte drömmer om kändisskap så vill vi ju ändå vara glada och mätta och hyfsat välbeställda rent ekonomiskt! Men precis det som vi strävar efter fördömer alltså Jesus med alla dessa ve-rop!

Men innan vi fortsätter ska vi först konstatera att saligprisningarna finns i en ännu mer utförlig form i Matteusevangeliet och om man jämför ser man åtminstone tre stora skillnader:

1.     Hos Matteus är det inte fyra utan nio kategorier som prisas saliga

2.     Hos Matteus finns inga ve-rop utan bara saligprisningar

3.     Matteus har en mycket mer andlig variant jämfört med Lukas – han talar t ex om fattig i anden istället för bara fattig som Lukas skriver.

Det där låter ju mer lockande, eller hur: fler prisas saliga och det där med vanlig rikedom verkar inte vara något problem och för övrigt inget annat heller eftersom det inte finns några ve-rop hos Matteus. Så ska vi inte ta Matteus-versionen istället – den verkar ju så mycket snällare mot oss!

Nej, det ska vi inte göra. Vi människor har ju en naturlig tendens att söka efter lätta utvägar. Den ytligt sett lättaste utvägen vore givetvis att inte gå till kyrkan alls för då slapp man ju utsätta sig för alla dessa obekväma, utmanande bibeltexter. Men vi ska inte heller dra till den med den inom­bibliska flykten till mer smeksamma texter utan vi ska idag låta Bibeln vara precis så spetsig, sträv och obekväm som den ibland kan vara. Om vi vill låta oss formas av bibelordet så måste det nämligen få göra motstånd ibland! Alltså stannar vi hos Lukas med alla sin ve-rop och funderar en vända till över vad det skulle vara för fel med att vara glad, rik, mätt och berömd.

Ja, till en början måste vi konstatera att det orientaliska sättet att uttrycka sig ofta innebär det vi betraktar som överdrifter eller karikatyrer och Jesus var en orientalisk jude. Det är klart att Jesus vill att vi ska vara glada men han vill att vi ska vara glada av rätt anledning. Det han fördömer är de som skrattar för att de har lyckats lura andra människor och de som bygger sin glädje på sin berömmelse och sin jordiska rikedom, en rikedom som alltför ofta förutsätter andras fattigdom. Den självupptagna glädjen, glädjen som struntar i om andra har det svårt – det är de skrattarna som Jesus fördömer.

Ve-ropen hos Lukas handlar ö. h. t. om just de självupptagna – egoisterna som bara tänker på sig själva. De liknar de människor som Jesus i en liknelse beskriver som människor som bygger sina hus på lös sand – det finns ingen stadig grund för deras livsbyggen. Det självupptagna samlandet på rikedomar för egen del kommer förr eller senare att visa sig vara en livslögn, ett luftslott som inte är värt ett vitten när livet en gång ska summeras.

Men ve-ropen står i texten som ett litterärt stilgrepp – som en kontrast till de saligprisningar som hos Lukas är fyra till antalet: Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Sali­ga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människo­sonens skull hatar er…

När jag hör de där orden så kommer jag återigen att tänka på den mest gripande sång jag någonsin hört. Det finns på en skiva av en brittisk musi­ker, Gavin Bryars, som 1971 snubblade över ett gammal kasserat klipp från en filmdokumentär om uteliggare i London. I ett av filmklippen hörde han hur en gammal sliten uteliggare med sprucken röst och tandlös mun sjöng

Jesus blood never failed me yet,

Never failed me yet

There´s one thing I know

For he loves me so…

En man som verkar ha förlorat allt – en uteliggare med ett liv som verkar ha gått totalt i kras och där ligger han på trottoaren och sjunger. Han sjunger med en alkoholists spruckna stämma och tandlösa mun och han sjunger om en rikedom som ingen kan ta ifrån honom. Han sjunger om Jesus som aldrig har svikit honom och som fortsätter att älska honom.

Där har ni en bild för de som Jesus prisar saliga – de som funnit den enda fasta grunden för ett mänskligt livsbygge, de som funnit att den enda sanning som tål att bygga ett liv på är vissheten om att jag är älskad av Gud. Och det är också dessa människor vi har rätt att kalla helgon. För de är heliga, inte pga. sina egna prestationer utan för att de låtit Guds helighet ta plats i deras liv. De har öppnat sig för den helighet som hela denna värld är inpyrd av men som vi så ofta blundar för. Det finns två sätt att öppna sig för den heligheten: det ena är att blottlägga sina livssår inför Jesus – då händer det som Leonard Cohen beskrev med orden om att det finns en spricka i allt och det är där ljuset kan tränga in. Det andra sättet att öppna sig för Guds helighet är att vända fokus i sitt eget liv bort från sig själv och ut mot andra. Att se andras behov före sina egna – det var det helgonen gjorde. De besegrade sin självupptagenhet och levde för andra och därför tog Guds helighet sin boning bland dem. Och jag tror att de är fler, ja långt fler än de som blivit officiellt helgonförklarade av katolska kyrkan.

Du och jag är också kallade att bli helgon – att bli heliga genom att ge rum för Guds helighet i våra egna liv. Men det går aldrig att sträva efter den där heligheten, den måste komma som en oväntad biprodukt av att du ändrat fokus i ditt eget liv – från dig själv och ut mot de som behöver dig. AMEN