Jesu moder

Högmässa i Stensjökyrkan
4:e advent 2013
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 52:7-10
Epistel 2 Kor 1:17-22
Evangelium  Luk 1:39-45
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång?

Det är Paulus som ställer den retoriska frågan i dagens episteltext. Senare i texten förnekar Paulus att han skulle säga både ja och nej men frågan är hur det är med oss. Är det möjligen så att du och jag är så mänskligt svaga i våra beslut att vi säger både ja och nej på en gång? Nu kan man fråga sig vilka beslut det här skulle handla om och det är klart att det är olika – som­liga beslut är vi säkert mycket tydliga i. Men jag anar att vi längs vår livs­väg passerar en hel massa vägskäl som vi inte ens märker, vi följer bara det som råkar vara normalt och självklart i vår miljö. Vi följer massan och knatar på rakt fram utan att ens märka att vi kunde tagit av till vänster eller höger. Och då har vi inte sagt vare sig JA eller NEJ för vi märkte aldrig någon fråga.

Maria var en ung flicka som i nedre tonåren fattade ett beslut som skulle avgöra hela hennes liv. Hon valde att säga JA till uppdraget att bli mor till Guds egen Son. I evangelierna är det så tydligt med besöket från ängeln som ställer frågan, men tänk om det inte alls var så tydligt i Marias upplevelse! Tänk om det där änglabesöket för henne kändes lika overkligt som en dagdröm. En vag känsla av att Gud ville henne något. Tänk om det var så det började – en aning som grodde och blev till en visshet! Och tänk om det skulle kunna vara på samma sätt i våra liv – att vi väljer att ta den där förbiflimrande tanken på allvar, att vi väljer att inte vifta bort den utan väljer att uppfatta den som en hälsning från Gud. Tänk om det är så! Tänk om denna lilla handling i tillit kan öppna vägen för Gud så att mitt liv blir lika förvandlat som Marias! Låt oss i vår syndabekännelse bära fram vår längtan efter att bli lika öppna för Gud som Maria var…

Predikan

På glasmålningen från Taizé som ni ser på duken ser ni Elisabet till vänster som står och välkomnar sin släkting Maria som kommer på besök. Båda kvinnorna är avbildade delvis i genomskärning så man ser Johannes i Elisabets mage och Jesus i Marias mage, och Johannes faller på knä inför Jesus. Vi befinner oss här alldeles i början av Marias graviditet så när vi i övermorgon återkommer till Maria i Betlehem så har det gått ytterligare nio månader i verkligheten.

Just det ja, verkligheten. Så här dagarna före jul känns det aktuellt att återvända till en debatt som rasat i Kyrkans Tidning under en stor del av hösten. Det började med att förre ärkebiskopen KG Hammar skrev att han betraktade Jesus som en tankekonstruktion, inte den historiske Jesus men den Jesus som kallas Kristus, alltså den gudomlige Jesus. Den här artikeln vållade ett medialt ramaskri och sen dessa har varje nummer av Kyrkans Tidning innehållit reaktioner på dem, de flesta negativa men några positiva. Problemet när KG Hammar skriver något kontroversiellt är att Svenska kyrkan delas i tre läger: dels de som har en så förutbestämd motvilja mot honom att de rent instinktivt fördömer honom som villolärare, dels de som har en lika förutbestämd uppskattning av honom så att de applåderar vad han än skriver och sedan har vi ytterligare en grupp och det är de som gör sig besväret att försöka förstå vad han menar och som ibland håller med och ibland inte alls instämmer. Själv hoppas jag att jag tillhör den tredje gruppen och i den aktuella frågan håller jag inte alls med KG Hammar och jag menar att om Kristus bara är en tankekonstruktion så rasar den kristna tron samman som ett korthus. Eller som Paulus uttrycker det i 1 Kor 15:17:

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös
och ni är ännu kvar i era synder.

Men vad har den här debatten att göra med mötet mellan Elisabet och Maria? Jo, det handlar om det Elisabet säger om Maria: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse."

Visst hade Maria kunnat betrakta ängelns budskap som vacker poesi, som ett uttryck för att hon skulle få bära Gud i sin egen kropp på samma sätt som alla troende människor får bära tron på Gud med sig genom livet. Men hon valde att tro på det rent fysiska, hur fantastiskt det än lät, hur bokstav­ligt otroligt det än lät, så valde hon att tro att hon faktiskt på riktigt skulle få bli mor åt Guds egen Son. För henne handlade det inte om någon tanke­konstruktion utan det handlade om ett konkret barn av kött och blod.

Men visst är det så att julens budskap om att Gud blir människa utmanar oss med våra västerländska 2000-talshjärnor! Vi som under ett helt liv fått lära oss att tänka kritiskt och ifrågasätta. Vi som fostrats till tankeslavar under det rådande vetenskapsteoretiska paradigmet. Hur ska vi kunna tro rent bokstavligt på en berättelse om jungfrufödelse, om änglar som sjunger i himlen och mystiska visa män som plötsligt dyker upp i nattmörkret vägledda av en stjärna? Hur ska vi kunna tro på sådant utan att förneka egenskaper och kunskaper som i andra sammanhang gör livet begripligt och meningsfullt för oss? Måste man tillsammans med den lilla naiva tonåringen Maria gå in i något slags intellektuell barnkammare för att kunna vara kristen? Måste man liksom lämna hjärnan hemma när man går till kyrkan?

Här vill jag citera pingstpastorn Thomas Sjödin som i gårdagens GP skrev ännu en mycket läsvärd krönika som den här gången handlade om hans namn Tomas. Tomas som i Tomas Tvivlaren, den lärjunge som vägrade tro på Jesu uppståndelse om han inte först fick sticka händerna i hålen efter spikarna i hans händer. Han skrev där att han nog alltid hade haft en ganska klen tro men på en stor Gud.

En klen tro på en stor Gud. Hur ofta är det inte tvärtom – att människor bär på en stark självklar tro på en ganska klen Gud. En Gud som är så klen så att vi ständigt måste skydda honom från angrepp från hädare och tvivlare. En Gud som är så klen att han måste skyddas bakom murar av dogmer, murar som är lika höga som den där som idag går mellan Betlehem och Jerusalem. Så såg fariséernas gud ut – en gud omgärdad av mer än 600 bud och förbud, en klen gud som blev de troendes fånge inspärrad i det reservat de troende tilldelat honom, en gud som aldrig kunde överraska utan ständigt gjorde vad som förväntades av honom och därmed inte en Gud utan en avgud, ett beläte, en låtsasgud. Inte så mycket det vilda lejonet Aslan som en liten inspärrad tamkatt.

Och det är precis här jag tror att KG Hammar omedvetet slår följe med fariséerna när han begränsar Kristus till att vara en tankekonstruktion. Han kommer från helt motsatt håll men hans tankekonstruktion blir en precis lika klen gud som fariséernas och fundamentalisternas väldresserade tamkatt. En tankekonstruktion blir aldrig mer än en tanke och då blir frälsningen inget annat än en icke existerande självfrälsning, ungefär som att försöka lyfta sig själv i håret.

Nej, jag vill återvända till Tomas Sjödins klena tro på en stor Gud. För den tron utmanar mig just för att den inte är färdig och just för att den avser en stor Gud, en vild Gud som spränger alla tankekonstruktioner och fromma reservat.

Och även om Elisabet prisar Maria för hennes tro så anar jag att också Marias tro var en klen tro på en stor Gud. För det paradoxala med den klena tron är att den öppnar sin tomhet för Gud och då blir tron en gåva från Gud och inget som jag ska prestera. Den klena tron blir en del av den där sprickan i mig, sprickan där ljuset från Gud kan tränga in. Det är ju så slående i Bibeln att de stora uppdragen ges till människor med tydliga sprickor i fasaden – gamla barnlösa kvinnor som Elisabet, unga ogifta kvinnor som Maria och en man med en sprucken självbild som Petrus – han som trots sin stolta självbild förnekade Jesus men som genom sitt svek fick den där sprickan där ljuset kunde tränga in i honom. Så låt oss då vårda våra sprickor, låt oss rent av uppsöka våra sprickor och sår – för just där finns jordmånen för den tro som aldrig kan presteras utan bara tas emot som gåva. AMEN