Änglarna
Högmässa i Stensjökyrkan
Den helige Mikaels dag 2015
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Daniel 6:16-22
Epistel Upp 12:7-12
Lukas 10:17-20

Beredelsetal

Idag är det änglarnas dag och därför ska vi titta lite extra på vår stora ängel här i Stensjökyrkan. Hon som kallas Elin för det betyder ljusbärerska och det är ju precis vad hon är – hon har burit ett brinnande ljus i handen vid nästan varenda gudstjänst sedan hon kom hit för snart 40 år sedan.

Änglar är i Bibeln ett slags varelser som fyller ut det stora mellanrummet mellan människa och Gud. De beskrivs som Guds budbärare och Guds soldater som kämpar mot det onda. Vi ser dem också ofta som skydds­änglar och vi tänker oss att de särskilt vakar över de små barnen.

Men kan då en upplyst, kritiskt tänkande svensk på 2000-talet tro på änglar? Tro på att de skulle finnas på riktigt!? Är det inte bara ett sätt för dåtidens berättare att smycka ut sina historier om Gud. Eftersom kungarna hade hov som passade upp dem så måste ju Gud också ha ett himmelskt hov av uppassare och tjänare. Gud kan ju inte gärna ha det sämre förspänt än jordiska kungar!

Och visst skulle det kunna vara så – att änglarna är symboliska fantasi­produkter ägnade att förstärka bilden av Gud som upphöjd. Men det vore konstigt om jag som kristen inte också kunde tänka mig att de faktiskt finns … på riktigt, änglarna! Det är ju orimligt att sätta gränser för vad som är möjligt när man tar med Gud i bilden, så visst kan änglarna finnas på riktigt! Låt oss i vår syndabekännelse bekänna att vi ofta gör Gud mindre än Gud är. Låt oss bekänna att vi satt gränser för vad som är möjligt när allt verkligen är möjligt för Gud. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Det pågår en ny debatt i frågan om Sverige bör gå med fullt ut i försvars­alliansen NATO. Själv tror jag att det vore ett misstag och det beror inte bara på min pacifistiska grundhållning till allt militärt våld. Våldet har vid det här laget fått tillräckligt många tusen år på sig för att visa att det inte förmår skapa en varaktig fred. Men det finns ett område där jag inte är pacifist och det är det inre livet, den andliga världen. När det gäller den delen av tillvaron tror jag inte ens på fred, inte ens ett vapenstillestånd är möjligt när det gäller det krig som pågår om våra själar. För det handlar om ett krig där det inte är människor som är fienden utan djävulen själv, alltså den Satan som det talas om i två av dagens tre bibeltexter.

Den som gjorde detta ständiga krigstillstånd tydligt för mig hette Ignatius och levde för 500 år sedan i Spanien. För länge sedan skrev jag ett brev till honom och jag vill citera ett stycke ur det brevet:

Ignatius - det skiljer 450 år mellan oss. Du levde i en tid och miljö som är så oändligt främmande för mig. Du fick en överklassfostran till officer, kriget var det hantverk du lärde dig från unga år. Inte vet jag vilka spår denna tidiga exercis satte i din personlighet. Även om du radikalt bytte livsbana, så tror jag att din uppväxt i denna förnäma soldatmiljö verkligen satte sin prägel också på hur du gestaltade ditt liv efter din omvändelse. Att fostras till officer i det tidiga 1500-talets Spanien innebar väl att fostras till självövervinnelse, för att inte säga självtuktan. Jag tror att du i din soldatfostran tidigt lärt dig att mycket målmedvetet bekämpa känslor av rädsla, underlägsenhet och bekvämlighet men också känslor av medmänsklighet och barmhärtighet. Med tanke på att militären haft några tusen år på sig för att utveckla och förädla sina metoder för fostran av unga pojkar, så tror jag att denna fostran varit synnerligen effektiv. Hur skulle du annars ha kunnat bete dig som du gjorde den 20 maj 1521. Det var ju då du motsatte dig alla fredliga uppgörelser med de franska trupper som belägrade citadellet i Pamplona. Du var inte ens ansvarig för citadellet, du var bara en av de ledande officerarna, men det var uppenbarligen din ovilja att acceptera en ”ärelös” fred som gjorde att förhandlingarna avbröts för ytterligare flera timmars meningslös strid, tills citadellet ändå blev intaget av fransmännen. Jag vet inte hur många som miste livet under denna fortsatta strid, men i mina ögon du bar ansvaret för deras död.

Visst kan man förklara ditt handlande med din fostran och ditt kulturella sammanhang – heder och ära var oändligt mycket värdefullare än enskilda människors liv. Fortfarande 500 år senare finns det kulturer på vår jord där människor tänker i liknande banor. Vi kallar dem fanatiker, fundamen­talister eller terrorister utom då det är krig för då får de fortfarande medalj för sina mord, och kallas hjältar!

Så långt brevet till Ignatius av Loyola, mannen som grundade Jesuitorden inom den katolska kyrkan. Ignatius blev svårt skadad i det där meningslösa slaget och det var under hans långa tid som konvalescent som han upptäckte att det pågick ett annat sorts krig än det han hade utkämpat med svärd. Han blev varse ett krig inom honom själv och som den strategiskt utbildade militär han var så insåg han att han behövde både mobilisera och organisera de trupper som stod på hans sida i det kriget, kriget mot ondskan, mot djävulen, mot synden och mot allt det inom mig som inte vill att jag ska förenas med Gud.

Därför skapade Ignatius sk Andliga Övningar som fortfarande 500 år senare ligger till grund för en stor del av den kristna retreatrörelsen. Det är övningar som går ut på att bli medveten om vad som pågår i mitt inre, att synliggöra det där ständigt pågående kriget om människans själ, kriget mellan Gud och Satan.

Och då är vi tillbaka där vi började – i NATO-frågan. För när det gäller det inre, andliga kriget så finns det verkligen en försvarsallians som vi bör ansluta oss till. Det var den försvarsalliansens samlade styrka som gjorde att Jesu lärjungar glädjestrålande kunde komma tillbaka till honom sedan han sänt ut dem. Det handlade inte om de 12 apostlarna utom om 72 andra efterföljare som Jesus sände i förväg till ett antal städer och byar som han tänkte besöka. De kom tillbaka med orden vi hörde i evangeliet:

”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.”

Och Jesus svarade: ”Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka”

Vi har anledning att tro att de här 72 var ungefär som de 12 apostlarna – vanliga människor med både styrkor och svagheter, ungefär som du och jag, alltså. Men deras framgång i kampen mot de sataniska krafterna berodde inte på deras egen styrka utan på den himmelska försvarsallians som plötsligt stod till deras förfogande. Och det lilla ord som öppnade dörren för dessa oändliga himmelska försvarsresurser, det lilla ord som gjorde att de i ett ögonblick hade hela den himmelska änglahären till sitt förfogande ... det ordet var ett namn – Jesus! Och de 72 var ju också medvetna om att det förhöll sig på det viset för de sa ju: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.”

Men sen har vi det här med djävulen. Är det verkligen rimligt att tala om en djävul – är det inte bara gamla vidskepelser? Nej, jag tror faktiskt inte det. Det vill säga: jag tror att det finns en massa vidskepelse som är kopplad till föreställningen om en djävul men däremot tror jag att det bakom alla dessa vidskepelser och märkliga bilder av en figur med horn och eldgaffel, bakom alla dessa bilder finns det något, en destruktiv kraft, som är värd att ta på mycket stort allvar. Föreställningen om djävulen är visserligen en projektion, en bild av något som är större än vi förmår fatta, men så länge vi är medvetna om det så tror jag att det finns fördelar med att föreställa sig djävulen som en person, eller som en nedstörtad ängel som det talades om i dagens episteltext.

Men vi som är präster idag är förmodligen präglade av föreställningen att präster förr i världen försökte skrämma människor till tro genom att ständigt tala om djävul och helvete och vi är livrädda för att hamna i samma dike. Vi vill till varje pris inte skrämma till tro och därför backar vi kanske ner i det andra diket, det där diket där vi inte låtsas om vare sig djävul eller helvete. Och även om vi inte formellt avskaffar djävulen så förtiger vi honom, eller använder suddiga omskrivningar och talar om mörker, ondska och tomhet.

Men det måste vara möjligt att tala om djävulen utan att glömma att han är en bild för något vi inte kan förstå! Det måste vara möjligt att tala om djävulen utan att skrämma folk till tro och utan att ge barnen ångestfyllda mardrömmar. Kanske är det egentligen precis tvärtom med barnens mardrömmar. Kanske är det när djävulen är officiellt avskaffad eller åtminstone förträngd, kanske är det då barnen drömmer mardrömmar. För ondskan upplever de ändå, hur mycket vi än försöker skydda dem. Och utan djävulen blir ondskan diffus, oformlig och ännu mer hotfull. Det är ingen slump att sagorna är så fulla av mörka krafter i form av häxor, trollkarlar och drakar. Det är ingen slump att många av de mest populära filmerna och dataspelen innehåller fruktansvärt mycket våld, ett våld som rättfärdigas av att några rollfigurer representerar det absolut onda.
Det finns uppenbarligen något slags mänsklig intuition som säger att djävu­len finns. Därför går det aldrig att avskaffa djävulen eller avfärda honom som gammal falsk vidskepelse, det enda vi kan göra är att sopa honom under mattan och då kommer han obönhörligen att läcka ut på alla kanter.

Djävulen försvinner inte för att vi slutar tala om honom. Tvärtom gynnar det hans syften - han försöker ju hela tiden kamouflera sig och byter ständigt skepnad. Därför hotas han av att vi nämner honom vid namn - av att vi pekar finger åt honom och retas: "Haha, jag ser dig, du är avslöjad din fule fan!" Och ofta tvingas vi då peka finger in i oss själva, men också det kan vi frimodigt göra så länge vi håller Jesus i handen. Precis som Paulus som så ofta talar om att han upptäcker djävulen inom sig, i sina egna tankar och gärningar.

Jag tror att det är bra, inte bara att vi skärper vår beredskap för att upptäcka Gud mitt i vår vardag, utan också skärper vår beredskap för att upptäcka djävulen mitt i vår vardag. Det är när vi, med respekt för hans makt men med total respektlöshet för hans person, det är när vi på det sättet börjar tala om honom, det är då han blir tillintetgjord. När vi blundar för hans närvaro, då växer hans makt för det är inte bara Wallenbergarna som har valspråket "Att verka utan att synas". Men när vi avslöjar hans förklädnader, också de frommaste av dom, identifierar honom och positionsbestämmer honom, då förminskas hans makt. Känn din fiende, lär dig känna igen hans förklädna­der, kartlägg hans vanligaste gömställen i ditt eget inre - då blir han maktlös. Men kom ihåg en sak - peka aldrig finger åt djävulen om du inte håller andra handen i Jesu hand. Se aldrig djävulen isolerat utan se honom alltid i relation till hans besegrare, Jesus Kristus! Och inse att när du nämner Jesu namn så står plötsligt den komiska försvarsalliansen av miljarder änglar till ditt förfogande – du är aldrig ensam och därför kan du frimodigt våga gå emot ondskan och djävulskapet oavsett hur övermäktigt det verkar vara. Skulle du ändå bli besegrad, så är det ändå bara en taktisk reträtt, som den Jesus gjorde på korset! För den slutliga segern är redan vunnen – en dag ska vi tillsammans med den himmelska änglahären triumfera över allt vad ondska heter
Så gör som de 72 – gläd dig åt varje seger i Jesu namn men framförallt - gläd dig åt att ditt namn är upptecknat i himlen - just ditt namn skrevs med dopets vatten som en hemlig skrift som bara Gud kan läsa, just ditt namn står skrivet i Livets Bok. Och åt det kan inte tusen djävlar göra ett enda förbannat dugg! AMEN