Den heliga Anden

Högmässa i Stensjökyrkan
Pingstdagen 2006
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 11:1-9
Epistel Apg 2:1-11
Evangelium Joh 14:25-29
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
”Parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber.” Den där uppräkningen folkslag finns med i Pingstdagens episteltext. Det handlar om alla de språk som lärjungarna plötsligt kunde tala den där första Pingstdagen i Jerusalem. Jag minns den där uppräkningen från min barndoms kyrkobesök – det lät så exotiskt med alla de där konstiga namnen. Ungefär samma känsla skulle jag få några år senare, när jag var tonåring, och då vi hade flyttat till ett hus där vi på långt håll kunde se Göta Älv. Det var flera kilometer till älven men jag hade en kikare som jag använde till att spana på fartyg med, ibland kunde jag också skymta några sjömän på däck. Att se alla de där utländska fartygen dyka upp där mitt emellan åkrarna i Göta Älvdalen gav mig ungefär samma känsla som när jag hörde de där konstiga namnen i kyrkan: Parther, meder, elamiter osv. Det var lite spännande när något så främmande dök upp i annars välbekanta miljöer, som en doft av en större värld som fanns där ute, långt borta.

Men det var nog lite tryggt att de där främmande sjömännen befann sig ombord på båten, lite som djur i bur. Och den var nog tur att de där partherna, mederna och elamiterna höll sig mellan pärmarna i evangelieboken och inte började drälla omkring i kyrkbänkarna. För vad skulle då hända? Det främmande var ju också lite skrämmande!

Pingsten handlar om den helige Ande, men den helige Ande går inte att stänga in i Pingsten. Nej, Anden liksom flyter ut över hela kyrkoåret. Anden går inte att begränsa och kontrollera. För den som vill ha lite ordning och reda, för den som vill ha var sak på sin plats, blir Anden lätt ett hot. Ett hot mot bestående ordningar, ett hot mot gränser och definitioner.

Låt oss nu i Pingstdagens syndabekännelse ställa oss frågan om vi är beredda att upptäcka Gud också när Gud kommer till oss genom något främmande. Är vi beredda att erkänna att Gud ständigt trampar ner våra gränsmarkeringar och pulveriserar våra definitioner? Låt oss be och bekänna… (SYNDABEKÄNNELSE)

Predikan
Dagens evangelium är hämtat från Johannesevangeliet och Johannesevangeliet är något alldeles speciellt! Vi har ju i Bibeln fyra berättelser om Jesu liv, men de tre första har en helt annan stil än Johannesevangeliet. Medan Matteus, Markus och Lukas ger en rak och kronologisk rapport om vad Jesus gjorde så lämnar Johannes efter sig en mycket mer personligt färgad berättelse. En skillnad är att Matteus, Markus och Lukas låter Jesu offentliga verksamhet utspelas under ett år medan Johannes skildrar det som att Jesus verkade offentligt i åtminstone tre år. Det finns visserligen en del som tyder på att Jesus verkligen verkade i tre år och att synoptikerna, som de tre första evangelierna brukar kallas, i själva verket har krympt tidsförloppet, kanske av berättartekniska skäl. Men det skulle också kunna vara så att synoptikerna har rätt och att Jesus verkade enbart under ett enda år. Om det är så att Johannes har tänjt ut på tidsförloppet så har jag en tes om varför han gör det. Jag tror att Johannes var mer barnslig än synoptikerna, barnslig i bemärkelsen mer närvarande i nuet. Ni minns själva hur långt ett sommarlov var när ni var barn och ni vet hur korta somrarna har blivit sedan ni blev äldre. På något sätt går tiden långsammare när man är barn och jag tror att det beror på att barn är mer närvarande i nuet medan vi vuxna ofta är splittrade och mer eller mindre mentalt frånvarande. Jag tror att Johannes var så barnsligt närvarande i varje sekund han tillbringade med Jesus så att tiden kändes mycket längre. Förmodligen skrev Johannes sitt evangelium när han var mycket gammal och när han såg tillbaks på den där magiska, skimrande perioden i sin ungdom, så kändes det som tre år även om det kanske bara var ett enda år!

Men varför var det då inte på samma sätt för Matteus, Markus och Lukas? Ja, kanske var det så att Johannesevangeliet verkligen är författat av Jesu egen lärjunge Johannes – hans berättelse är i så fall i motsats till synoptikerna en ögonvittnesskildring. De berättar vad de hört av andra medan Johannes berättar vad han själv har sett och hört med egna ögon och öron. Han berättar om ett möte med en man som förändrade hela hans liv. Dessutom har han haft ett helt långt liv på sig att bearbeta sina minnen av Jesus – det Jesus sade har på något sätt impregnerat hela hans liv. Därför är Johannes berättelse så annorlunda jämfört med synoptikernas.

Men varför ägnar jag en så stor del av predikan på Pingstdagen åt att berätta om Johannes särart? Jo, för att han är ett så bra exempel på vad den helige Ande gör med en människa! Jag sade inget om Anden när jag beskrev hans särart och det är just detta som är den här predikans budskap. Nämligen att det som den helige Ande gör i en människa oftast kan beskrivas som helt naturliga processer.

När Martin Luther beskriver den helige Andes verk så använder han religiösa begrepp och säger att Anden kallar, upplyser och helgar. Men Andens verk kan också beskrivas som psykologisk bearbetning, det kan beskriva som psykologisk integration – att en erfarenhet växer in i en människa och blir en del av det som formar hennes liv. Andra delar av Andens verk kan beskrivas med andra inomvärldsliga begrepp som sorgearbete, mognad, identitetsskapande, jag-utveckling och många andra begrepp som används inom psykologin. Att Andens verk på det här sättet delvis låter sig beskrivas som psykologiska processer som vi idag ser som naturliga, det är inte på något sätt ett hot mot den tredje trosartikeln. Eftersom Gud är Skapelsens Gud finns Han givetvis närvarande i varje biologisk, fysikalisk, kemisk eller psykologisk process som vetenskapen kan studera och definiera! Gud blir inte mindre Gud och Anden blir inte mindre Ande för att gudomliga verk låter sig beskrivas med vetenskapliga termer!

Men vad är det då för vits med att beskriva psykologiska processer som Andens verk? Jo, vitsen är att tillvaron blir lite mindre kall och godtycklig när vi ser en aktivt handlande Gud bakom det som sker. En Gud som dessutom enligt kristen tro låter sig bevekas av mänskliga böner. Visst kan också bön delvis betraktas som ett psykologiskt eller parapsykologiskt fenomen – men att goda tankar på ett naturligt sätt förändrar åtminstone den som tänker dem – det gör ju inte bönen mindre. Snarare tvärtom – att en liten flik av bönens mantel låter sig förstås skapar bara ännu en väg ut i det oändliga mysterium som vi kallar Gud!

Men vad händer då med en människa som Anden får fri tillgång till? Ja, vilken effekt fick den helige Ande på evangelisten Johannes? Ja, på den första Pingstdagen i Jerusalem gjorde Anden ett unikt framträdande genom de där eldslågorna över lärjungarnas huvuden. Det var ett undantag. Andens verk kan vanligen inte upptäckas förrän i efterhand – vi ser spåren av Anden och anar vad Anden, helt utanför vår kontroll och vetskap, gjort i våra liv. Så är det också i Johannes liv bortsett från undantaget på Pingstdagen – vi ser Andens verk genom de spår hon lämnat efter sig i hans berättelse om Jesus. Ett sätt att få en bild av den berättelsen är att titta upp i taket på det mjuka, böljande tyget. Tyget som nästan omsluter oss här i kyrkan just nu. Om det hårda taket ovanför tyget är en lite orättvis bild av Matteus, Markus och Lukas hårda objektiva fakta om Jesus. Så är det mjuka, milda tyget en bild för Johannesevangeliets mer subjektiva berättelse. En mjuk väv där Johannes flätat in sitt eget liv i Jesu liv och där allt bildar något som påminner om en omslutande varm famn. Det räcker med två korta citat från dagens evangelium för att ana vilken bild av Jesus som den helige Ande skapat hos Johannes:
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet.

När jag har kommit så här långt i min predikan upptäcker jag hur fast jag själv är i den tudelning av världen som vi i vår kultur skapat. Jag använde nämligen nyss begreppet inomvärldslig och när jag gör det så förutsätter ju det en tudelning av tillvaron i inomvärldsligt och utomvärldsligt. Som om det skulle finnas två världar! Det finns bara en värld och en oändligt liten del av denna värld är åtkomlig för våra sinnen – men det är en och samma värld det handlar om. En och samma värld med en enda gudomlig vårdnadshavare!

AMEN