Att lyssna i tro
Högmässa i Stensjökyrkan
18:onde eft. Tref. 2000
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Evangelium Joh 7:14-18

Predikan
Rubriken för den här söndagen är "Trons lydnad". Om lydnad kan man säga mycket! Bl a kan man säga att lydnaden är ett större problem på den här jorden än olydnaden. Man har ju t ex konstaterat att 1900-talet blev det hittills blodigaste århundradet i mänsklighetens historia. Vi kan ju lätt skylla alla dessa krig och massakrer på några få galna män som Stalin, Hitler, Pol Pot, Mao Tse Tung, Idi Amin, general Vladic och några till. Men det stora problemet är ju inte dessa galningars galenskap utan det stora problemet är alla dessa tusentals mentalt friska människors lydnad. De som lydde galningarna - kanske av rädsla, kanske av okunskap, kanske av hat! Och går vi längre tillbaks i historien så ser vi samma mönster: lydnaden, särskilt den uniformsbeklädda lydnaden, är en monumental mänsklig katastrof medan däremot olydnaden bara är små gruskorn i samhällsmaskineriet.
Ofta nyttiga gruskorn dessutom: det var olydnaden som stoppade slaveriet i Amerika, det var olydnaden som gav Mahatma Gandhi segern mot den förtryckande kolonialmakten, det var olydnaden som fällde diktaturerna i det gamla östblocket!

Den allra farligaste lydnaden är kanske den inbillade religiösa lydnaden. Den lydnad där man tror sig lyda Gud men i själva verket bara lyder mänskliga auktoriteter som döljer sig bakom religiösa attribut. Anledningen till att den här sortens lydnad är så farlig är att människor är i stånd till att göra nästan vad som helst för sin Gud, t o m döda, t o m offra sina egna liv! Det var ju så Gustaf II Adolf fick de svenska torparna att slåss i sina arméer - han fick dem att tro att de slogs för den rena lutherska läran när de i själva verket slogs för kungens stormaktsdrömmar. Samma trons, stundom blinda, lydnad utnyttjade Ayatolla Khomeini, Saddam Hussein och många andra under 1900-talet.

Trons lydnad kan alltså vara farlig eftersom den släpper lös så enormt starka känslor och övertygelser. Och vad det handlar om är urskillningsförmåga. Den urskillningsförmåga, diakrisis på grekiska, som är en av nya testamentets andliga gåvor och som vi ägnade en hel predikan åt i mitten av augusti. I det här sammanhanget handlar då den här urskillningsförmågan om två frågor:

• hur ska jag veta om det är Gud jag lyder eller bara kamouflerade mänskliga auktoriteter?
• hur ska jag veta vad som är Guds vilja? Hur ska jag kunna särskilja Guds vilja från mina egna projektioner och önskningar?

Ja, Jesus ger faktiskt ett svar på de här båda frågorna i dagens evangelium. Han säger så här: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv." Den här metoden brukar ju ibland med ett engelskt uttryck kallas "Trial and Error" - försök och misstag. Pröva och se, alltså! Och kanske är det helt enkelt så att det inte finns någon annan metod för att närma sig tron och närma sig lydnaden. Så länge man står bredvid är det lätt att behålla sin kritiska skepticism, på distans är det lätt att avfärda det Jesus säger eftersom profeterna är så många och så motstridiga - varför skulle just Jesus ha rätt? Men om man vågar försöket och går in under hans lydnad så öppnas helt nya perspektiv - man ser saker inifrån som man inte kunde upptäcka utifrån! Den här upplevelsen kan dröja och den kan vara av mycket subtil karaktär när den väl kommer. Men för den som vågat försöket att följa Jesus kommer förr eller senare stigen att vidgas, man kommer ut i en glänta där man plötsligt befinner sig badande i solljus. Visst, stigen, den där lydnadens och efterföljelsens stig, den kommer åter att leda dig in i skuggan under träden, genom mörka dalgångar och vattniga träskmarker. Men med tiden vänjer sig dina ögon vid mörkret och då märker du solljuset som sipprar ner genom trädkronorna. Du blir inte längre lika beroende av att bada i ljus, ditt hopp förmår livnära sig på små droppar av ljus som faller ner i mörkret. Visst kommer det nya gläntor längs vandringen men du är inte längre beroende av dem. För du vet att i en enda liten droppe av ljus vilar hela mysteriet - du är sedd, du är förlåten, du är älskad!

Det är nämligen så att vandringen på den där stigen som heter Trons lydnad, den vandringen leder ofrånkomligen till välsignelse. Det behöver inte vara en välsignelse i materiella termer. Nej, den välsignelse du får kan vara osynlig för världen - den kan vara din egen inre hemlighet. Det enda omgivningen märker kan vara en förmåga att uthärda mörker - den förmåga som den skaffar sig som länge vant sig vid att vandra bland skuggorna. Det handlar om ett slags mörkerseende som gör att man upptäcker ljuset också i små doser, man har lärt sig att se hela oceaner av ljus i en enda liten droppe av ljus.

Sådan är trons lydnad - den är en vandring i Jesu sällskap, en vandring som inte kan företas på kartan utan bara i verkligheten, och aldrig i någon annan verklighet än i just din verklighet. Därför är trons lydnad ingen sällskapsresa utan en ensamvandring tillsammans med Jesus. Visst kan våra stigar ibland korsa varandra och ibland rent av följas åt ett stycke, men det är aldrig samma stig som någon annan stig - det finns alltid ett spår som är bara ditt.

Inte desto mindre behöver vi varandra längs vandringen - vi behöver stötta varandra och uppmuntra varandra, vi behöver påminna varandra om målet för vandringen. Det sistnämnda, att vi behöver påminna varandra om målet för livsvandringen, det påmindes vi om i Frälsningsarmén igår - i årets ekumeniska höstkonferens. Vi påmindes om att medan många andra, i Sigmund Freuds spår, menar sig vara bestämda av sitt förflutna, så är en kristen tvärtom bestämd av sin framtid. Det är målet därframme som ger mening och sammanhang åt den del av vandringen som är just nu. Inte så att framtiden är allt och nutiden intet, utan precis tvärtom: mitt nu blir ännu mer väsentligt att ta vara på när jag vet att det är en del av en vandring mot ett mål där Gud väntar och där allt faller på plats. Och vägen dit heter alltså trons lydnad. En lydnad som ibland kan innebära olydnad mot mänskliga auktoriteter, en lydnad som man inte kan läsa sig till utan bara leva sig till: Eller som judarna frågade om Jesus: "Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?" Trons lydnad handlar inte om akademiska poäng utan bara om en hängivenhet uttryckt i liv och handling.