Jesu dop

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
1:a efter Trettondedagen 2007 
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 1:22-2:10
Epistel 1 Joh 5:6-12
Evangelium Luk 3:15-17, 21-22
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Vi hörde här Lukas berättelse om när Jesus döps av Johannes Döparen. Alla fyra evangelisterna berättar om denne Johannes vid Jordanfloden och Matteus, Markus och Lukas berättar också om när Jesus döps av Johannes Döparen. Men hos Johannesevangeliet nämns det bara att Jesus passerar förbi när Johannes döper och då utropar Johannes att han har sett hur den helige Ande i form av en duva sänkt sig ner ovanför Jesu huvud. Just det som hos de andra tre evangelisterna berättas i samband med Jesu dop alltså. Men varför berättar Johannes om duvan men inte om dopet, att Jesus döps var ju ändå ingen detalj utan något som blev starten för hela hans offentliga verksamhet? Ja, ibland kan man spekulera över varför en uppgift saknas i en text och det vill jag börja med att göra i den här predikan. Jag menar nämligen att luckan hos Johannes kan berätta något om det dop som inte nämns men som t ex Lukas nämnde i evangeliet vi hörde.

Det finns nämligen något hos Johannesdopet som måste ha varit kontroversiellt i den miljö där evangelisten Johannes skrev sitt evangelium. Något kontroversiellt som kan ha varit anledningen till att han utelämnade själva dopet, men vad var det då som kan ha varit kontroversiellt med att Jesus döptes av Johannes?

Jo, Johannes Döparen var en profet och vägröjare. Det dop som han utförde i Jordanfloden var ett annat dop än det dop som vi är döpta i. Johannes¬dopet var ett bättringsdop, ett dop som gestaltade dopkandidatens ånger över sitt hittillsvarande liv och hans eller hennes vilja att leva ett mer rättfärdigt liv. I Johannesdopet var det alltså dopkandidatens vilja och överlåtelse som var det avgörande, medan centrum i vårt dop utgörs av det Gud gör. I vårt dop var det inte vi som stod i centrum utan vi var enbart mottagare av den nåd som Gud gav oss i dopet. Man skulle kunna säga att Johannesdopet var ett dop för syndare som ville göra bättring medan kyrkans dop är ett dop för syndare som vill ta emot förlåtelsen eftersom de inser att de inte kan göra bättring på allvar. Johannesdopets fokus var alltså bättring medan fokus vid vårt dop var förlåtelse!

Utifrån den här beskrivningen hade inte Jesus för egen del behövt döpas med vare sig det ena eller det andra dopet! Han var ju syndfri och behövde varken bättring eller förlåtelse! Ändå påstår både Matteus, Markus och Lukas att Jesus låter sig döpas av Johannes i Jordan! Men enligt Matteus som har den utförligaste skildringen av dopet så sitter det hårt inne. Enligt Matteus vägrar Johannes först att döpa Jesus av just den anledningen att han förstått vem Jesus är. Och här har vi alltså det kontroversiella som kan ha varit anledningen till att Jesu dop saknas i Johannesevangeliet – om Jesus döps i ett bättringsdop så skulle det kunna uppfattas som att han var en syndare som behövde skärpa sig! Om Jesus döps av Johannes skulle det alltså kunna anses krocka med en mycket central trossats, nämligen den att Jesus var fri från synd. Och kanske var det för att undvika den krocken som Johannes utelämnar själva dophandlingen i sitt evangelium trots att han tar med såväl mötet mellan Jesus och Johannes som duvan som uppenbarades.

Men om vi då följer de tre första evangelisterna och verkligen tror att Jesus lät sig döpas av Johannes – hur ska vi då hantera krocken med dogmen om Jesu syndfrihet? Jo, det finns en lösning på det problemet och då har vi kommit till det jag tror är det viktigaste i dagens predikan:

Jesus låter sig inte döpas för egen del utan vad han gör när han kliver ner i Jordanflodens vatten, det är att han ikläder sig hela mänskligheten. Han går in i vår verklighet och tar på sig vår synd. Det är vår synd han bär fram i bättringsdopet! Han går ner i vattnet som representant för hela mänsklig¬heten och gör vår synd till sin.

När Jesus döps i ett dop som är avsett för syndare så är det därmed ett sätt för honom att avge en programförklaring för hela sin verksamhet. Så här beskriver Paulus Jesu uppdrag i 2 Kor 5:21: Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. När Jesus döps av Johannes går han alltså in under våra villkor - han betedde sig som om han hade syndat men det var alltså inte någon egen synd han bar, utan det var vår synd han tog på sig när han gick ner i Jordanflodens vatten. Han axlade den börda som han sen skulle bära hela vägen upp till korset på Golgota. Och där blev vår synd fastspikad tillsammans med honom. Han själv uppstod på tredje dagen, men vår synd blev kvar där på korset ända in i evigheten! Därför kan den aldrig mer komma mellan oss och Gud om vi en gång har överlämnat den ät Jesus!

När Jesus döps av Johannes så är det därför inget vanligt Johannesdop, men det är inte heller det dop som vi en gång döptes med, utan Jesu dop är ett helt unikt dop i världshistorien. Men samtidigt ett dop som knyter ihop Johannesdopet med det dop till Kristus som kyrkan sedan har praktiserat i 2000 år.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan Jesu dop och vårt dop. Eftersom dopet alltid sker med vatten så låt oss ta bilden av en flod: Det finns ju många sätt att beskriva Guds folks vandring genom historien - det vanligaste är kanske just folket som vandrar som Israels folk vandrade på väg mot Kanaans land. Men en annan bild skulle kunna vara bilden av en flod, en flod som rinner upp redan i skapelsens gryning: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade. varde ljus! Alla har kanske hört det gamla slitna skämtet om att världens äldsta yrke är elektriker, för när Gud sade Varde ljus! så var ledningarna redan dragna. Utan att behöva dra in rörmokarna i ett ännu sämre skämt så skulle man ändå kunna konstatera att vattnet kom före ljuset! Och över vattnet, över detta uråldriga vatten svävar alltså Guds Ande. Så som hon svävade över Jordanfloden när Jesus blivit döpt. Kanske var det Guds sätt att där vid Jordan visa att det som sker med Jesus är att beteckna som en ny skapelse!

Men i skapelsens gryning så är vattnet en kaossymbol, vilket sedan bekräftas av den stora översvämningen på Noas tid. Men över detta mörka kaos svävar Guds Ande redan från början, som ett löfte. Duvan som Noa sedan sände ut från Arken för att undersöka om vattnet hade börjat sjunka undan, duvan som kom tillbaks med ett olivlöv i sin näbb, den duvan kanske också var Guds Ande. Duvan som bär bud om liv, precis som Anden. Och i den stora översvämningen så var ju vattnet inte bara något ont, för vattnet bar ju också upp Arken med Noa och hans familj. Och här får vi en mycket tidig bild för vårt dop - vattnet som både dränker och bär upp. Dopvattnet som dränker den gamla människan i oss och samma dopvatten som bär oss som ett skepp ända in i evigheten.

Här vill jag göra en liten utvikning om dopets vatten som en bild för det kristna livet. Vattnet kan alltså både dränka och bära, både förgöra och rädda. Vattnet är både Ja och Nej och därmed kan det vara en bild för att varje Ja kan kräva ett Nej i andra ändan. För att kunna säga Ja till något behöver vi kunna säga Nej till något annat eftersom vår tid och kraft inte är oändlig. Ett Nej är därför inte alltid negativt, tvärtom kan Nejet vara en förutsättning för ett viktigare Ja. Det där vet varje odlare – för att grödan ska växa måste ogräset tas bort. Ett Ja till grödan innebär med nödvändig¬het ett nej till ogräset. Så nästa gång du säger Ja – fundera över om du verkligen är beredd att ge rum för det där Jaet genom ett nödvändigt Nej till något annat! Så låt dopvattnets JA och NEJ lära dig att varje JA kräver ett precis lika konkret NEJ till något annat. Slut på utvikningen och åter till vattnets teologiska historia:

När Arken strandar så sjunker vattnet undan, men vart tar det vägen? Ja, låt oss tänka oss att det bildar en flod, inte en vanlig flod utan en andlig flod som så småningom tar gestalt i Israels folk, folket som Gud utväljer. En bred flod med mäktiga gestalter som Abraham, Mose och David. Det är en flod som hela tiden söker sig nya vägar i ett komplicerat neanderlopp som ter sig så obegripligt ur det mänskliga förnuftets rätlinjiga perspektiv, en flod som är omöjlig att förutsäga, en flod som inte går att stoppa för den hittar alltid nya vägar. Om ett berg står i vägen kan den t o m bli underjordisk flod för att några mil senare komma upp till ytan igen! En flod som när det behövs kan breddas till hundratals mil och förena sig med grundvattnet så att samma mängd vatten ändå förs fram med konstant hastighet men nu i form av att det sipprar som droppar och impregnerar meter efter meter av jord i en enorm underjordisk vattenfront. Men oftast är åtminstone en del av floden synlig uppe på ytan, ibland ser det bara ut som en ynklig bäck eller ett smutsigt dike, och då kan man lätt förledas till att tro att denna tidigare så stolta flod håller på att torka ut och försvinna. Men det smutsiga diket är bara den synliga delen av en gigantisk underjordisk vattenfront som ständigt flyttar fram sina positioner i en obeveklig rörelse mot havet.

Det där tyckte jag var nödvändigt att säga mot bakgrund av ett par olika vittnesmål som jag råkade höra igår från en kristen tidning och från ett frikyrkligt närradioprogram. Jag hörde bara fragment av de här båda vittnesmålen men jag uppfattade ord i tidningsartikeln om ”kyrkans nuvarande förnedringstillstånd” och jag hörde en frikyrklig predikant som beskrev ett eländes elände där vi kristna är föraktade och förhånade. Den här sortens vittnesmål kan få oss att misströsta och faktiskt tro att kristenheten är begränsad till den lilla förorenade bäck som vi tycker oss se. Givetvis är det inte så. Jag är övertygad om att Guds rikes framväxt mer är att likna vid den där ohejdbara floden som jag nyss beskrev – vi ser ibland så lite av den men den finns där, om inte annat så som en grundvattenfront som obevekligt impregnerar meter efter meter av skapelsen. Kyrkor kan förtvina, sekter kan dö, men Guds rike kan ingenting stoppa och det är det enda som betyder något i sammanhanget!

Men nu vill jag utmana ert bildseende ytterligare och nu kan det bli svårt att hänga med. Jag vill visa er tre delar av den där Gudsrikesfloden. I Gamla testamentet var den stor och bred i form av ett helt folk, Israels folk, som Gud handlade med genom historien. Det är den första delen av floden.

Den andra delen av floden är vid en punkt för 2000 år sedan och då har den breda Gudsrikesfloden smalnat av till enda smal liten ström, Jordanfloden där Jesus och Johannes står nere i vattnet.

Den tredje delen av Gudsrikesfloden är vi en del av, det är en oerhört bred och oerhört rikt förgrenad flod som breddat sig hela tiden under de senaste 2000 åren.

Nu är det ju så med floder att om man betraktar en längre sträcka så är det i varje del av denna sträcka samma mängd vatten som transporteras per sekund, det betyder vanligen att på smalare flodpartier rinner vattnet desto snabbare. Men det märkliga med den andliga flod jag nu talar om det är att när den för 2000 år sen smalnade av till ett tunt streck så fortsätter den att rinna i samma hastighet som tidigare. Det här kan bara betyda en sak: floden måste vara oerhört djup där vid Jordan för 2000 år sen.

Eftersom vårt dop har sitt ursprung i det som hände där vid Jordan så måste det vara så att när vi döps så är det till detta bråddjup vi förs. Det här betyder att dopet, genom att det är förbundet med Jesus och hans dop, alltid rymmer mer än vi förstår. Vi kan aldrig komma ner till botten på vårt dop, vi kan aldrig definiera dopet fullt ut eftersom det spränger alla våra definitioner! Guds alla löften sammanfattade i tre kupade händer med vatten! Det ser ut som ett par deciliter men det handlar om bråddjup som vi aldrig helt kan förstå, oändliga rikedomar där vi hittills bara tagit en liten, liten del i anspråk. Dopets mysterium - själva detta faktum att dopet är ett mysterium borde innebära att dopet förvandlas från något som skiljer kyrkor från varandra till något som förenar kyrkor med varandra. För var skulle vi kunna mötas om inte just i mysteriet - vid de bråddjup där inget av våra lod räcker till för att mäta djupet!