Försonaren

Högmässa i Stensjökyrkan

5 sönd i fastan, 6 april 2025
Anna Sophia Bonde
Texter
GT-1 Mos 22:1-14
Epistel Apg 4:1-12
Evangelium Mark 12:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Idag kommer vi att få höra en ruskig historia, om Gud, Abraham och Abrahams son Isak.

Det blir inget av med att Abraham ska offra sin son, för Gud har en annan plan. Varför Gud sa som han gjorde till Abraham kan man grubbla länge på. Själv tror jag på Hebréerbrevets författare, att det var för att människan skulle förstå att Gud kan göra döda människor levande igen. Abraham måste ha tänkt: om Gud nu kräver av mig att jag ska lämna tillbaka min son till Honom, Gud som lovat att jag ska bli stamfar till ett folk och få många ättlingar, då måste det innebära att Gud kan göra döda levande igen.

Det där, att Gud kan skapa nytt liv av något som var dött, något av det märker vi nu i naturen, när våren kommer. Det är ganska märkligt, även om man vet att det händer om och om igen, år efter år. Vi går inte omkring och frågar varandra: tror du på våren? Man har aldrig hört någon säga: nej, jag tror inte på våren, jag tror den är ett påhitt av såna som inte vet bättre. Våren bara kommer. Eller?

Våren säger något viktigt om vem Gud är. Såsom Abraham var beredd att lämna tillbaka sin son till Gud, så ska vi öva oss i att ge det som är dyrbart för oss, till Gud. Och inte bara det som är dyrbart på ett positivt sätt, utan också sådant vi håller kärt fastän vi inte borde. Tänk på Gollum. Han håller fast i ringen, eller sitt begär efter ringen. Han är helt fixerad vid detta enda. Han är blind och döv för allt annat. Han är som förtrollad. Kristen tro menar att vi människor och världen är förtrollad av en ond makt, som får oss att vilja sådant vi egentligen inte vill, som får oss att missa sådant som egentligen är fantastiskt.

Att leva som kristen är att öva sig i att se vad Gud gör och lita på det. Det är att inte bara en gång utan varje dag lämna till Honom allt, även skräpet. Har du någon ”my precious” i ditt liv, som du mot bättre vetande håller fast vid?

Gollum är ett bra exempel på det som det står i Bibeln om att synden leder till döden. Det vi håller fast i, som vi inte ger till Jesus, det bryter till slut ner oss, får oss att förtvina. Men tillsammans med Jesus, i tillit till Honom finns det liv och liv och mer liv. Gudstjänsten är ett tillfälle, både att lämna till Honom sådant som inte är bra för mig – och att sedan få möta Honom i nattvarden och höra det som är Hans ord till var och en av oss, personligen: för dig utgiven, för dig utgjuten. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

De religiösa myndigheterna i Jerusalem på senvåren år 33, de hade andats ut ordentligt efter den där bråkmakaren Jesus från Nasarets korsfästelse. Han var verkligen död. Att några av hans anhängare sedan kommit och påstått att han levde, det var ju irriterande men inget egentligen som man behövde oroa sig för.

Men så plötsligt, utan att de anat det, så var återigen Jerusalem i uppror. Alla talade om det: den förlamade mannen som blivit botad av Petrus, en ur Jesusfolket. Och nu är mardrömmen tillbaka. Det kan bli revolution, romarna kan bli vansinniga, ingen vet. Mardröm.

Det intressanta i Lukas skildring (det är ju Lukas som skriver Apg) är att de religiösa ledarna inte ifrågasätter ATT det hänt, ATT mannen blivit helad. De frågar: vilken är kraften bakom? Frågan är hur många alternativ de har. Det kan då, verkar de mena, vara en ond kraft. Eller, om Petrus skulle svara att det är den där Jesus, och påstå att Han är Gud – ja, då är det nästan ännu värre.

Så, basically, är det alternativen: antingen att det är en ond kraft bakom, eller att det är en ond kraft bakom, fastän gärningsmännen påstår att den är god. De är i så fall antingen tokiga eller bedragare. Hur ska man kunna veta? De får det att låta som att det är en jätte komplicerad fråga!

…och alltså inte så enkelt att en sjuk man blivit frisk och att det borde kunna anses vara något bra.

Petrus är modig, han säger inte bara att det är i Jesu namn han helat den där mannen, utan går ett steg längre: Hos ingen annan än Jesus finns frälsningen och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.

Han är inte smidig, han är inte smart, inte diplomatisk. Det är riskabelt, det han vågar sig på att säga. Men han vet att det är sant och han är tycker tydligen att sanningen är så mycket värd att han är beredd att lida för den.

Där är ju Petrus helt inspirerad av Jesus, som visade hur mycket sanningen är värd, att den till och med är värd att dö för.

Det låter ganska extremt, kanske värjer vi oss mot den tanken. Vi vill nog helst själva slippa att värna sanningen på det sättet. Men om man vet att något är sant och andra skulle kräva av en att man skulle ner på knä och säga ”nej, det är inte sant”, det skulle ju vara som att bli andligt våldtagen. Att för husfridens skull, för den egna bekvämlighetens skull, välja lögnen. Eller låta dem som är starkare definiera vad som är lögn och sanning.

Ja, vem är starkare? Hade någon kommit till Hollywood och försökt pitcha dagens liknelse som idé för en film tror jag inte den fått tummen upp. En man har en vingård och arrendatorer. När han skickar folk att hämta en del av skörden blir de misshandlade. Samma sak händer en andra gång, fast värre. Det blir alltmer klart att de som skickas dit för att hämta skörden kommer att stryka med. Till slut skickar vingårdsägaren sin egen son.

Alla vi som sett tusentals filmer i vårt liv vet ju hur det kommer att gå. Vi undrar: varför är vingårdsägaren så naiv och godtrogen? Hur kan han tro att sonen ska lyckas efter allt som hänt? Eller är han beredd att ta risken? Hur resonerar han?

I nästa kapitel hos Markus så talar Jesus med sina närmsta vänner om de svåra tider som väntar: Många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många. När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta… Var på er vakt! De skall utlämna er åt domstolar, och ni kommer att bli misshandlade i synagogor och ställas inför ståthållare och kungar för min skull. Men först måste evangeliet predikas för alla folk. (kap 13:6-10)

Detta att det goda budskapet ska berättas och spridas till så många som möjligt – det är något som Jesus uppenbarligen är beredd att dö för. Och att Jesus tänker så, då kan man ana att det är i enlighet med hur Gud, Fadern, tänker. Så mycket är det värt, att människor får veta det som Jesus formulerar såhär i det som brukar kallas ”lilla Bibeln”: så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

I liknelsen så är budskapet riktat till de religiösa auktoriteterna i Jerusalem vid den tiden. Jesus kommer liksom från sidan, precis som Johannes Döparen gjort. Johannes som höll sig så långt från templet som det var möjligt. De såg med sorg och vrede på vad som hände inom de befintliga maktstrukturerna, att präster och andra ledare inte levde som de lärde, att de lade bördor på folket, att de trots att de kunde så mycket, ändå inte kände igen Messias, Guds smorde. Det är läskigt att tänka på att det är möjligt att ha mycket kunskap om kyrka och kristen tro – och ändå inte ha sitt hjärta hos Jesus. Den risken finns hos alla, men är särskilt stor hos dem som fått ansvar och förtroende. Risken finns alltid att man blir alltför förtjust i makt och inflytande.

Så de som hörde liknelsen om vingården, de förstod att vingården är Guds folk, som Han kallat och vill att de ska bära frukt. Men de som har hand om plantorna, de har en annan agenda. De vill något annat än vad vingårdsägaren vill.

Att vingården är Guds folk kan vi läsa om t ex hos profeten Jesaja: Jag vill sjunga en sång om min älskade vän, en sång om min vän och hans vingård. Högt uppe på en bördig sluttning hade min vän en vingård. Han luckrade upp den och plockade sten och planterade ädelt vin. Han byggde ett vakttorn, han högg ut ett presskar. Han väntade sig söta druvor, men vingården gav honom sura. (5:1-2)

Tjänarna i berättelsen är profeterna i den judiska bibeln, som skickas av Gud för att träna folket i hörsamhet och trohet, i att vara goda plantor som bär god frukt. Och det finns många exempel på hur illa profeterna på sin tid behandlades.

Det handlar alltså om Guds folk och huruvida vi är trogna, håller oss nära uppdraget, kallelsen. Kyrkliga ledare har ett särskilt ansvar, för vilket slags hjärta folket får. Så det är alltså inte så att Gud har förkastat det judiska folket och gett vingården till kristna istället. Vi är, som Paulus skriver mycket om i sina brev, inympade på den judiska plantan. Vi har samma uppdrag: att hålla oss nära Mästaren, trädgårdsmästaren, vingårdsägarens tanke och mening.

De senaste åren har sett en ökad tillströmning av mission hit till Sverige, och många vittnesmål berättar om hur Jesus, Isa på arabiska, visar sig för muslimer, ja, särskilt bland det persiska folket verkar det vara en ”drömväckelse”, att Jesus möter människor i drömmen. Det kan vi tacka för, sådana berättelser kan leda oss till glädje över vad Gud gör. Och nu verkar det ju också pågå en väckelse i vårt eget land, människor söker sig till kyrkan på ett delvis nytt sätt. Det känns extra angeläget, kanske för att världsläget är så oroväckande. Plötsligt så blir de stora orden begripliga. Vi förstår att det finns ondska och synd. Det räcker inte med att säga: jamen det finns olika sanningar. Vi känner alltmer att det är viktigt att värna sanningen och att protestera mot lögn. Om det är en väckelsetid så är det för att Gud ser att vi behöver det. Vi kan inte bara slå oss till ro med business as usual.

Evangelium, meningen med livet är inte fri surftid i evighet. Det är inte resa så mycket som möjligt, äta så mycket som möjligt, uppleva så mycket som möjligt. Det är att leva sant, att varje dag påminna sig orden: Du skall idag 6 april älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ, hela ditt förstånd – och din nästa som dig själv. Det är vårt uppdrag.

Det finns en varning med Jesu liknelse. Att vi har inte vingården för alltid oavsett hur vi tar hand om den. Vi har ett uppdrag och en dag kommer vi att hamna som barnen framför Aslan vid slutet av varje Narniabok: vad gjorde du med det uppdrag jag gav dig? Litade du på mig? Höll du dig till mig? Gud är livligt intresserad av vad vi kommer att svara på den frågan.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.