Tro och liv
Högmässa i Stensjökyrkan
11:e eft. Tref. 2015
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jes 2:12-17
Epistel Rom 3:21-28
Evangelium Luk 18:9-14

Beredelseord

I dagens episteltext skriver Paulus: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd,… ” Alla alltså! Alla har syndat och alla fortsätter att synda så länge vi lever här på jorden. Ibland har detta faktum framställts som hela sanningen om människan och då får vi en alltför mörk människosyn, en människosyn som inte minst har präglat vår västsvenska fromhetstradition. Vi är syndare men vi är inte bara syndare! Vi är också skapade till Guds avbild, glimtvis lyckas vi leva upp till den gudslikheten – ibland är vi faktiskt beundransvärda i vad vi åstadkommer trots detta faktum att vi också är obotliga syndare. Men balansen! Det är balansen som är problemet – att lyckas med balansgången att bejaka allt det goda i mig och samtidigt se mitt totala beroende av Guds nåd. Låt oss i vår syndabekännelse be om förmågan att vare sig försköna eller förneka när vi betraktar oss själva…

Predikan

Låt oss börja med det självklara i dagens evangelium: det vi ser vid första betraktandet av texten, nämligen att det är fult att vara skrytsam och egenrättfärdig. Det är väl få saker vi människor retar oss på så mycket som personer som alltid pratar om sig själva och om hur lyckade de är. Vi möter det emellanåt i radions sommarprogram där också recensenterna brukar påpeka att vissa berättelser är alltför självupptagna och skrytsamma, som ett välputsat CV inför en jobbansökan. Men vi möter självupptagenheten också i dagliga samtal med bekanta och obekanta och då handlar det helt enkelt om människor som verkar ointresserade av allt utanför de själva och deras närmaste familj.

Men vad beror då detta självupptagna skryt på? Varför har farisén i templet behov av att räkna upp alla sina förtjänster inför Gud?

Fast innan vi går vidare ska vi konstatera att han aldrig har funnits, den där farisén som Jesus berättar om. Det är ju en liknelse Jesus berättar, en påhittad historia där han ger två karikatyrer – en extremt skrytsam och den andre extremt ödmjuk. Sen ska vi också konstatera att den bild vi får av fariséerna i nya testementet knappast är helt rättvisande, det är en partsinlaga vi möter eftersom de hör till Jesu argaste kritiker. Evangelierna är skrivna efter att fariséerna lyckats få Jesus avrättad och då är det lätt att inse vilka känslor evangelieförfattarna kan ha hyst mot dem. I själva verket var säkert många av fariséerna fromma och beundransvärda i sin konsekventa livsföring. Men i nya testementet representeras de enbart av den grupp som tydligt valde att ta avstånd från Jesus. Så om vi dömer fariséerna utifrån en text som dagens evangelium så tänker vi inte på att det handlar om en påhittad överdrift, en karikatyr av en redan från början svartmålad grupp. Och om vi dömer dem så går också vi i fällan och gör precis samma misstag som det de anklagades för, nämligen att döma en hel grupp utifrån förutfattade meningar och fördomar.

Det farisékarikatyren gör är ju inte bara att han framhäver sig själv på ett skrytsamt sätt, dessutom beskriver han en annan människa som han inte verkar känna personligen: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där…” Visserligen fanns det anledning att kritisera kollek­tivet tullindrivare eftersom de var ett slags fosterlandsförrädare som tog upp ockupationsmaktens orättfärdiga skatt och dessutom var kända för att plussa på den där skatten för att skaffa sig egna svarta inkomster. Men förmodligen visste den där påhittade farisén ingenting om just den här tullindrivaren – just han råkade kanske vara en hederlig tullindrivare och kanske fanns det tvingande skäl till att han hade hamnat i detta tvivelaktiga yrke. Men han avfärdade honom genom att vårdslöst bunta ihop honom med tjuvar, bedragare och horkarlar. Precis samma logik som den eller de galningar som häromdagen placerade ut något slags brandbomb utanför asylboendet i Arboga bara för att förövaren bakom morden på IKEA i Västerås råkade komma från just det asylboendet. Att inte se individen utan bunta ihop och skapa grupper av kollektivt skyldiga – vi vet att det är fel men ändå gör vi oss dagligen skyldiga till det. De där generaliseringarna smyger sig omärkligt på oss eftersom de är så bekväma – de skapar sam­band och frontlinjer som visserligen inte finns, men som tankemönster ger de ett sken av begriplighet och tydlighet åt sammanhang som ofta är alltför komplicerade för att vi ska orka sätta oss in i dem i hela deras komplexitet.

Men fördomar och negativa generaliseringar är inte bara uttryck för tankemässig lättja, utan de är också uttryck för en önskan att framhäva sig själv. Genom att på osäkra grunder nedvärdera andra blir jag i jämförelse med dem en bättre människa. Då krävs det inte så mycket för att jag ska kunna känna mig nöjd med mig själv för att jag är ju åtminstone bättre än de där idioterna… Och då är vi tillbaka till det där med egenrättfärdighet och skryt – tendensen att hela tiden framhäva sin egen förträfflighet. Och då är vi tillbaka till frågan vad skryt och självupptagenhet beror på. Hur skapas såna typer som farisén i evangeliet? Eller den mer adekvata frågan: när vi faller in i den sortens beteende – vad beror det på?

Ja, det finns nog bara ett rimligt svar och det är osäkerhet. Hade vi varit fullkomligt trygga i oss själva, hade vi känt oss älskade och uppskattade i lika hög grad som just vi behöver känna oss älskade och uppskattade så hade vi vare sig behövt nedvärdera andra eller framhäva oss själva. Men skrytet bottnar i en sviktande självkänsla och eftersom min upplevelse är att andra inte verkar se hur duktig jag har varit så måste jag hela tiden själv påtala det. Längtan efter bekräftelse, längtan efter att vara sedd och uppskattad. Kanske har den aldrig varit så stor som just nu – åtminstone om man dömer av hur desperata somliga är efter att få uppmärksamhet i media. Idag när ett barns enda drömyrke kan vara att bli … kändis. Det spelar ingen roll för vad jag är känd bara jag är känd och i sin mest sjuka form kan denna kändislängtan t o m gälla en längtan efter ett postumt kändisskap som den tyske piloten som kraschade sitt passagerarplan i Alperna eftersom ett vanligt självmord inte skulle göra honom till kändis efter sin död. Men efter detta vansinnigt utvidgade självmord skulle han postumt träda fram ur anonymiteten. Så desperat kan längtan efter kändisskap tydligen bli.

Men om orsaken till vårt skryt och vår självupptagenhet är att vi i grunden tvivlar på oss själva och vårt eget värde så finns det en bön som vi borde be varje dag och den lyder: Herre, mätta mig med din nåd var morgon, så jag slipper möta människor hungrig!

I början av predikan antydde jag att jag ville komma in på något annat än evangeliets självklara kritik av skryt och uppblåsthet och nu kommer det äntligen. Vi lämnar då farisén och tittar på tullindrivaren och hans oerhörda syndamedvetande. Är inte just syndamedvetande en av våra traditionella västsvenska specialiteter? Åtminstone vi äldre västsvenska lutheraner är ju vaccinerade med den där formeln: rättfärdiggörelse genom tro och inte genom gärningar.  Vi vet så innerligt väl att vi är syndare och att vi aldrig kan förändra detta faktum – vi kommer aldrig att vara något annat än syndare och därför är vi totalt beroende av Guds nåd, av det som hände när Kristus dog på korset för våra synder.

Alltför ofta är den här kunskapen av teoretisk art – den sitter mer i huvudet än i hjärtat och kroppen. Den bär på en djup sanning men den bär också på en fara och den består i att vi glömmer helgelsen. Vi blir aldrig något annat än syndare men det problemet är ju löst genom den förlåtelse som vi så blint litar på. Men risken är att förlåtelsen blir en alltför bekväm huvud­kudde – varför ska jag försöka förändra mig när jag från början vet att jag ändå inte kommer att lyckas? Och dessutom är ju det där med gärningar inte en valuta som räknas i den himmelska banken! Så varför bry sig? Varför inte bara fortsätta att vara en glad och bekymmerslös syndare och lita på att Jesus ändå löser det där en gång i himlen?

Men det resonemanget visar bara att vi aldrig har tagit emot nåden på allvar i våra liv. För nåd är lika med kärlek och kärlek förvandlar. Du kan alltså inte ta emot nåden utan att förändras av den. Det är en lika självklar naturlag som att ljus inte kan tas emot utan att reflekteras vidare. Att vare sig du eller jag kan bli fullkomliga hör inte till saken – det är som med fysisk träning: det är den relativa förändringen som räknas. Att du låter Guds kärlek tränga allt djupare in i dig innebär att du allt mindre behöver framhålla dig själv, för du vet redan att du är älskad. Men det innebär också att allt mer av Guds kärlek kommer att sippra ut ur ditt liv och komma andra människor till del. Om vi inte själva märker det så är det ett gott tecken för det tyder på att vårt fokus har flyttats från oss själva till våra medmänniskor.

Vad blir då sammanfattningen av allt detta: Jo, tro och liv hör oupplösligt samman. Våga tro att du är tillräckligt älskad för att kunna förändra världen! Men börja med dig själv! AMEN