Guds mäktiga verk

Högmässa i Stensjökyrkan
Jungfru Marie Bebådelsedag 2014
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Sam 2:1-10
Epistel Kol 1:15-20
Evangelium Luk 1:26-38
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Vi befinner oss i den första vårmånaden och man kan nästan känna hur naturen tar sats för det där stora språnget när knoppar ska vecklas ut och allt bli grönt och färgsprakande. Alla förutsättningarna finns ju på plats, bladen ligger där hopvikta inuti de skyddande knopparna. Det är bara en sak som återstår: värme. På samma sätt är det med oss människor, också vi bär på så många oförlösta gåvor och det enda som saknas för att de ska börja blomstra är den värme som kallas kärlek. Den värld där vi lever kan vara en kall plats och vi kan själva alltför ofta bidra till den kylan. Men det finns någon som äger all den värme som du behöver för att dina inre rikedomar ska börja blomstra och det är Jesus. Så vänd då ditt liv mot Jesus, riv undan allt det som skuggar och blotta hela ditt liv inför Jesus – då kan hans kärlek förvandla också dina igenfrusna inre tundror till ett levande, blomstrande landskap. Släpp in hans kärlek för då sker förvandlingen lika säkert som vårens seger över vintern. Låt oss be och bekänna…

Predikan

I dagens första psalm sjöng vi om Maria: ”Din lydnad är vår förebild”. För somliga kan det vara ganska provocerande att kyrkan prisar Maria just för hennes lydnad. Under kyrkans 2000 år långa historia handlar ju denna lydnad om att den unga kvinnan Maria görs till förebild för miljoner andra unga kvinnor som i hennes efterföljd förväntas … just lyda! Och de har förväntats lyda framför allt äldre män för det är ju vi äldre män som fram till 1900-talets slut varit de som bestämt i den kyrka man förväntades lyda. För även om Marias lydnad handlade om att lyda Gud och inte människor så har hennes medsystrar förväntats lyda äldre män som gjort sig till språkrör för den Gud dessa kvinnor velat lyda. Under 2000 år har det därmed för dessa unga kvinnor varit så att de förväntades lyda sina föräldrar, sin make och sin präst. Sedan 50 år tillbaka är det ju lite annorlunda, åtminstone i vår kultur, för vilken vuxen människa skulle idag komma på tanken att lyda föräldrar, make eller präst?

Lydnad handlar ju om auktoritet. Om att någon ges rätten att tala om för någon annan vad han eller hon ska göra, tänka och säga. I vissa fall är denna auktoritet lätt att legitimera – det är t ex lätt att förstå att ett litet barn bör lyda sina föräldrar eftersom de vet mer och förstår mer. Likaså är det lätt att motivera lydnad till en lärare från en elev, till en erfaren arbetsledare från en nyanställd, till en läkare från en patient o s v. Det finns helt enkelt sakliga skäl för en massa lydnad i vårt samhälle – sammanhang där det är uppenbart att någon vet mer än den andre.

 Men det finns också en massa lydnad som inte har sakliga skäl. Det finns självutnämnda auktoriteter som förväntar sig att vi ska lyda dem trots att de inte alls vet mer och förstår mer. Det här fenomenet är särskilt aktuellt ett år som 2014 när politiken på ett alldeles speciellt sätt står i centrum eftersom det är valår. Politiker förväntar sig att deras väljare ska lyda dem eller åtminstone följa och applådera dem i deras beslut om hur samhället ska styras. Politiker är duktiga på att ge sken av att de vet mer än vi, de är duktiga på att skapa förtroende för det är ju det som allt handlar om i en demokrati. Men ofta vet de i grunden inte mer än vi, åtminstone inte mycket mer än vi andra, vi som förväntas följa, applådera och framförallt rösta på dem i valet. Däremot har politikerna ofta tillgång till ett antal sakkunniga som bereder ärenden åt dem och ofta är de de verkliga makthavarna – de som kan välja vilken del av sanningen de vill servera för politikerna. Då handlar det alltså om dolda makthavare som ingen av oss röstat fram och där ingen av oss vet vilken förförståelse som styr dem i deras påstådda sakkunskap.

När vi lyder våra politiker så vet vi alltså inte riktigt vilka vi lyder, vilka som finns i bakgrunden. Och det förtroende som politikerna byggt upp hos oss är ett förtroende på distans – ett artificiellt förtroende grundat på marknadsföringsteorier, mediabilder och förmågan att sälja sig, inte minst förmågan att ”gå genom rutan” som det brukar hela om man gör sig bra i TV.

Men kanske finns det en lydnad som är ännu farligare för oss, just för att vi inte märker den. Det är lydnaden inför kollektivet. Då handlar det inte om att vi bestämt oss för att lyda någon utan om att vi omedvetet påverkas av tidens trender. Hur andra gör påverkar oss mycket mer än vi vill tro! Vi tror att vi fattar självständiga, väl avvägda beslut men i själva verket är vi något slags pavlovska hundar. Ni vet hundarna som den ryske forskaren Ivan Pavlov kunde få att göra lite vad som helst genom att koppla belöningar till ett visst beteende. Pavlovs och många andras forskning har ju visat hur lätt det är att manipulera inte bara djur utan också människor och idag har varje land en hel armé av marknadsförare och reklammänniskor som vet hur man styr oss utan att vi är medvetna om att vi blir styrda.

Och även om vi skulle genomskåda de här psykologiska tricken så lyckas man ändå påverka oss eftersom tillräckligt många låter sig manipuleras och då uppstår trender som vi alla påverkas av. Och då har vi ändå till slut en form av lydnad som är mycket subtil och svår att upptäcka och därför också mycket farligare för oss. För det är särskilt farligt att lyda när man inte vet att man lyder och vem man lyder!

Blickar man ut över världshistorien så är det inte svårt att konstatera att mänsklighetens största katastrofer snarare har varit resultat av lydnad än av olydnad. Tänk om det blev krig … och ingen gick dit!

Omvänt har mänsklighetens allra största hjältedåd påfallande ofta varit uttryck för olydnad. En symbol för detta kan ni nu se på bilden bakom mig – en buss men inte vilken buss som helst. Nej, det är bussen i Montgomery i Alabama i sydstaterna i USA där den unga svarta kvinnan Rosa Parks den 1 december 1955 vägrade lämna plats åt en vit man. Hon vägrade lyda rasåtskillnadslagarna och det blev starten för den medborgarrättsrörelse som genom Martin Luther King m fl ledde fram till att vi 2014 kan ha en färgad man som president i USA. En olydnadens buss alltså. För att ändra på orättfärdiga system behövs helt enkelt olydnad – Martin Luther var en olydig munk som bröt med påven, Raoul Wallenberg vägrade lyda ockupationsmaktens order i det naziockuperade Ungern och räddade därmed livet på 100 000 judar och vem minns inte den olydige kinesen på Himmelska Fridens torg som vägrade flytta sig för en stridsvagnskolonn och som därmed blev en symbol för att den lilla människan som lyder sitt samvete och därför vägrar lyda en orättfärdig stat.

Och därmed är vi tillbaks där vi började – i Marias lydnad som var en lydnad inför Gud och därmed inför den röst som talade i hennes eget hjärta. När hon lydde ängeln och tog på sig uppdraget så kan man samtidigt se det som en olydnad mot mänskliga konventioner. En ung flicka som inte var gift blir med barn! Det är ju en social skandal! Man kan bara tänka sig hur alla anständighetens försvarare viskade sinsemellan där i Nasaret. Maria vågade trotsa anständighetens sociala spelregler, hon vågade sätta sitt rykte på spel trots att hon var en av de nedersta på den sociala trappstegen. Hon var ung, hon var kvinna, hon var ogift – allt hade hon emot sig och trots det vågade hon svara ja till det största uppdrag en människa någonsin har fått. Så låt oss då prisa henne ännu mer för hennes mod än för hennes lydnad – ett obeskrivligt mod som yttrade sig just som olydnad mot att vara och göra som alla andra förväntade sig att hon skulle vara och göra. Där är hon en förebild för oss alla som ofta är alltför lydiga inför makter som inte förtjänar vår lydnad. Låt oss följa Maria och våga lyssna lite mer till rösten inom oss, den unika rösten som manar oss att finna vår alldeles egen väg oavsett vart alla andra går. För jag tror att det är i den inre rösten som Gud vill göra sig känd i våra liv – han som är den ende som förtjänar vår oreserverade lydnad. AMEN