Det nya förbundet

Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan   2008 
Matteus 26:17-30
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

En tredjedel av den här kvällens evangelium beskriver ett förräderi. Är det så lämpligt att påminnas om ett förräderi när vi firar årsdagen av nattvar­dens instiftelse? Är det verkligen passande att just den här kvällen tvingas tänka på Judas Iskariot och hans svek!? Dramatiken i utpekandet av förrä­daren suger ju på nåt sätt blickarna till sig och så hamnar instiftandet av nattvarden på något sätt i bakgrunden! Kunde vi inte fått en mer rentvättad skildring av den sista måltiden, en mer upphöjd berättelse där bristfulla människor inte stjäl uppmärksamheten från Jesus där han står med brödet och vinet?!

Ja, vad skulle han här att göra över huvud taget, Gud? Komma hit och tvingas smutsa ner sig i mötet med vår jordiska ofullkomlighet! Tänk om vi fått ha vår andlighet ifred från dessa plågsamt distraherande jordiska påminnelser! Tänk om den kristna tron tillåtit oss att fly bort från allt det jordiska , få en stunds vilsam andlighet befriad från allt det vardagliga marknära bruset, ungefär som att fly in i en katedral från det brusande gatulivet utanför.

På ett sätt kan man säga att den kristna tron också erbjuder oss den flykten, vi får och bör dra oss undan lite då och då och de första minuterna inne i den tysta katedralen kan det kännas som att vi verkligen har lagt det jordiska materiella bakom oss. Men när vi stannat en längre stund inne i katedralen kan vi uppleva det som att våra tankar tvingas ut ur det andliga och tillbaks till det världsliga, vardagliga, jordnära men det är ändå fel att beskriva det som att vi tvingas tillbaks till något. För det som händer när stillheten i våra tankar för oss ut i vardagen igen, det är att vi tvingas se detta jordiska ur ett nytt perspektiv. Ur ett perspektiv där vi kan uppleva det som att Gud står vid vår sida och betraktar vårt liv tillsammans med oss!

Men för att få sådana upplevelser kan man tvingas vara inne i den där världsfrånvända katedralen mycket länge. För mig handlar det om flera dagar i retreatens påträngande tystnad. Så lång tid krävs det för att jag först ska hinna landa från stressen i det jordiska och sedan närma mig samma jordiska liv ur ett nytt perspektiv. Men för den som inte kan unna sig en lång retreat så tror jag att man kan uppnå något liknande mitt i vardagen men då krävs det förmodligen en mycket stark målmedvetenhet i att välja bort det som distraherar.

Men det jag försöker säga är att när vi lyckas komma under ytan på oss själva så är det inte en andlig värld som väntar på oss där utan det är precis samma värld som vi nyss lämnat. Den är befolkad av samma människor, samma relationer, samma förvirring, samma svek och samma konflikter. Just det vi försökte fly ifrån återkommer men blir nu omöjligt att fly ifrån, det smärtsamma blir ofrånkomligt när det når oss därinne i katedralen. Därför är det nästan självklart att berättelsen om Judas svek är så samman­flätad med berättelsen om hur Jesus instiftar nattvarden. Nattvarden är nämligen ingen flykt från verkligheten utan en trapets som slungar oss rakt in i den allra mest smärtsamma delen av vår egen verklighet. Och kanske är det just där, i mötet med vår egen svaghet, som vi kan börja ana att brödet och vinet rymmer hela vårt liv. Livet som sakrament alltså, livet som ett enda stort heligt rum där Den Helige ständigt kommer oss till mötes just i det som vi tidigare trodde var ovidkommande störningar.

Problemet är att vi så ofta vandrar i detta heliga rum insvepta i vår egen självupptagna styrka, därför märker vi inte heligheten! Den förmår inte tränga igenom detta yttre pansar som vi byggt upp för att skydda vår svaghet. Men det vi tror är styrka är kanske bara förstelnad svaghet! Svaghet som inte tillåtits att vara svag! Så kanske finns där ett sår som måste hållas öppet eftersom det bara är där heligheten kan sippra in i våra liv, den helighet som består i att Gud fyller vår svaghet med sin styrka.

Eller varför inte bilden av grenen som ska ympas in på ett träd, det krävs då att grenens öppna sår i en färsk snittyta möter ett lika öppet sår på trädet. Trädet är Kristus och hans öppna sår möter vi ständigt i korset, men det räcker inte med hans sår. Hans öppna sår måste få möta vårt öppna sår, vår erkända svaghet, vår längtan, vår otillräcklighet. Först då, när sår möter sår är det möjligt att inympningen lyckas så att vi får del av den livgivande kraft som ständigt strömmar genom Kristus. Så låt oss då ikväll, här i vår syndabekännelse låta vår verkliga smärta möta hans läkande smärta. Låt oss be och bekänna…