Dagen är kommen....

Högmässa i Stensjökyrkan
Juldagen 2023

<<Föregående  >>Nästa

Juldagens högmässa 2023

Beredelseord

I den nya musikalfilmen ”Wonka”, som handlar om Willy Wonkas bakgrund, innan det blir Kalle och chokladfabriken kommer han till en liten stad och tänker där öppna chokladbutik. Men han möts av svårt motstånd, i form av tre redan etablerade chokladfabrikanter som inte har lust att dela med sig av kakan. De har en hållhake på polischefen som har en svaghet, gissa vilken: choklad.

Det är lustigt hur små, egentligen ganska löjliga saker, kan få oss på fall. I mitt eget fall är det ostsmörgåsar, ni har säkert era frestelser som ni har svårt att motstå. I de flesta fallen handlar det ju inte om grov brottslighet, utan vi kämpar, eller låter bli att kämpa, med saker som vi kanske tycker att vi borde kunna kontrollera (alternativt: inte tycker spelar så stor roll).

Men, som det heter i ett amerikanskt ordspråk: the devil is in the details, djävulen finns i detaljerna. Vi ska akta oss för att tänka att vissa saker är banala och betydelselösa, för de säger något viktigt om oss.

Tack och lov så går det ordspråket, i alla fall enligt Wikipedia, tillbaka på ett annat, det var en tysk arkitekt som sa: Gud är i detaljerna, alltså det lilla som kanske inte ens syns för det mänskliga ögat – det ser Gud, därför ska man vara noga med detaljerna.

I psaltarpsalmen idag heter det: Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, så att han rättrådigt dömer ditt folk. Det är något gott att Gud ger oss förmågor och ansvar, det ska vi vara glada för. Och vi ska vara uppmärksamma på sådant i vårt liv som stör den goda rytmen. Polischefens svaghet för choklad gjorde att han inte kunde utöva sitt ämbete som det var tänkt, han var inte fri. Jesus, kungasonen, vill göra oss fria. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Jag har nyss läst en väldigt bra biografi över konstnären Ester Almqvist och kom att fundera över varför det kan vara så tillfredsställande att läsa biografier.

Jag tror det har att göra med att man får sig till livs ett avslutat skeende. En stor orsak till att det är jobbigt att leva är ju att man alltid befinner sig mitt i skeendet, utan överblick. Man vet inte hur arbetsdagen slutar, hur det kommer att gå med relationen, man vet inte ens hur bilfärden Kungsbacka-Mölndal ska bli.

Tooticki i Mumindalen, hon säger såhär vid något tillfälle: allt är osäkert och det är just det som gör mig trygg. Jag gillar Tooticki men jag fattar inte vad hon menar. För en sån som mig är det osäkra läskigt. Men jag gissar att det finns andra sorter, som hon, som liksom kan luta sig mot det, en lakonisk sort som kanske också finner ett visst nöje i att se hur det går, utan att ha behov av kontroll.

Men dem man läser om, de hade ju ingen överblick. När vi tittar på julevangeliet så ser vi krubban framför oss, figurerna, alla har sin givna plats. Det kan se så tryggt ut. Och kanske kan vi uppfatta julkrubban som en del av Guds kairos, Guds tid (i motsats till vår klocktid). Ett litet utsnitt av himlen, mitt på den mörka och kalla jorden.

Vi lever ju i klocktiden, med timmar, dagar, månader, år. Men tiden och materien är ändå undantag. Det normala, så att säga, i Guds skapelse, är evighet. Tid och materia är skapade och ska en dag upphöra. Det är det som är undantaget.

När Jesus kommer så är det himlen och evigheten som drar in i världen. Vid olika tillfällen i de bibliska berättelserna får mänskor vara med om hur slöjan mellan tid och evighet dras bort, de får se eller höra eller både och sådant som människor vanligtvis inte uppmärksammar. Ett exempel är förstås när Jesus döptes, hur somliga såg att himlen öppnades, de hörde Guds röst och de såg duvan, den Helige Ande, vila över Jesus. Men det händer också i det som vi kallar Gamla testamentet. Profeterna blir, flera av dem, kallade så att de hör Guds röst tydligt. Vissa av dem ser också in i himlen, Jesaja till exempel.

Paulus sammanfattar dock läget för de flesta av oss, normalläget för människor: ännu ser vi en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad, då skall den bli fullständig, som Guds kunskap om mig.

Till det mänskliga livets villkor hör begränsning, på alla möjliga sätt. Vi är beroende av så mycket, pengar, hälsa, förståndsgåvor. Och egentligen kan vi inte ta oss ett enda andetag. Vi får dem, lämnar ifrån dem och tar emot på nytt. Så beroende är vi av Gud, fastän vi sällan tänker på det.

Men, säger Paulus, vi är inte skapade för den begränsningen. Vi är skapade för att leva med Gud och hos Gud, i full frihet – så som vi aldrig varit fria och aldrig, som mänskor på jorden, kan bli fria.

Ändå hade Paulus själv erfarenhet av hur just hans begränsning (vad det handlar om för begränsning vet vi inte, det kan ha varit sjukdom, eller något annat) blev ett verktyg för Gud. Han la märke till att när han själv var svag, då kunde Kristus bli stark i honom.

Ändå jobbar vi så ofta på att själva vara starka och oberoende. Kanske just därför missar vi mycket av vad Gud skulle vilja göra i vårt liv.

Men tillbaka till biografin, till krubban, tablån. Allt vi läser om sker i tiden: Augustus, Quirinius, Josef, Maria, Betlehem, djuren, herdarna och barnet. Och där, mitt i vintern, så dras slöjan bort; änglarna dyker upp på scenen och får herdarna att se sådant som de aldrig kunnat drömma om. De känner plötsligt en märklig glädje inuti. Varifrån kom den?

Carola har rätt när hon i sin julsång låter Maria sjunga om ”Himlen i min famn”. Somliga såg och märkte – andra var döva och blinda för det som Gud gjorde. Men att vi, flera tusen år senare, fortfarande firar denna högtid, det beror inte på att mänskligheten skulle ha särskilt gott minne, utan på att den glimten av himlen som änglarna visade den kvällen, den glimten var stark nog att fortsätta genljuda, genom seklerna. Och den glimten finns i den bästa av julkulturen: i de bästa berättelserna och sångerna.

Det är ganska många som profiterat på julen. Man tar lite pusselbitar och sätter ihop dem på ett, som man tycker själv, trivsamt sätt. Men som med allt annat måste vi lyssna ordentligt i det vi matar oss med: pekar det mot Jesusbarnet och det som änglarna sjöng om eller är det bara kitsch, utan egentligt liv?

Ett exempel på sådan kitsch är förstås den som möter i filmen Om en pojke. Hugh Grants rollfigur är ekonomiskt oberoende på grund av något han egentligen tycker är ganska pinsamt, att hans pappa för länge sedan skrev en jullåt som blev en monsterhit, Santa´s super sleigh. (det måste förresten varit väldigt roligt för manusförfattarna till den filmen att skriva den låten…)

Han tycker det är pinsamt, men han njuter ändå av royaltyn, ja, man kan säga att hela hans livsstil är beroende av pengarna från den låten. Men att något är framgångsrikt är förstås inget tecken på att det är kvalitet, eller att det säger något som är sant.

I jultid så måste vi därför navigera, vi måste smaka av julens alla ingredienser och försöka omge oss med det som faktiskt är på riktigt, det som ger en god eftersmak, det som håller oss nära Jesusbarnet.

När jag läste biografin över Ester Almqvist så fick jag hennes liv och verk, från barndomen och till det att hon dog, och lite till. Julkrubban kan verka trygg just i egenskap av ett sådant avslutat skeende. Men den scenen och vad den betyder, den ingår i det stora komplexa konstverk som är världshistorien. Och därför har vi ännu inte hört färdigt på klangen, eller sett slutet på de glimtar från himlen som emanerar från julkrubban.

Tillsammans med Gud blir det ett gott slut på historien, men vi är inte där än. Än har vi mycket att lära om vem Jesus är och vilka vi är i Honom. Vi har också mycket att upptäcka om vilken roll krubban kan spela i vårt eget liv och hur efterlängtade vi är där. Tänk att Jesusbarnet längtar efter att också du och jag ska böja knä och delta i sången och tillbedjan.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.