Guds hus

Högmässa i Stensjökyrkan
Söndagen efter Nyår 2011
Stefan Risenfors
Texter
Gt 1 Kung 8:20, 27-30
Epistel Fil 2:1-4
Evangelium Joh 2:13-22
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Dig till ära vill vi bära fram oss själva, kom och möt oss här. Så sjöng vi i psalmen. Meningen med vår gudstjänst är att vi var och en tar plats i oss själva för att kunna möta Gud i vårt eget centrum. Att bära fram sig själv innebär att våga se sig precis som den man är, så långt det nu är möjligt – det kanske alltid kommer att finnas självbedrägerier som vi inte förmår genomskåda hos oss själva! Om gudstjänsten är ett möte mellan Gud och människa, så krävs det ju att båda parter är på plats, annars sker inget möte. Vi kan lita på att Gud är på plats, enligt de löften Jesus ger oss om att var­helst 2 eller 3 samlas i mitt namn så är jag mitt ibland dem. Men är det lika säkert att du och jag är på plats, sitter vi med hela vår tyngd i kyrkbänken eller är det något av oss som vi inte tillåter vara här? Låt oss inför synda­bekännelsen försöka genomskåda våra låtsas-jag och tillåta också de mest opassande och oönskade delarna av oss själva att ta plats här och komma till ett möte med den förlåtande Gud som redan ser rakt igenom oss …

Predikan
Det började med ett tält, tabernaklet – ett flyttbart tält som Israels folk bar med sig under flykten från Egypten. Där har vi det första ursprunget till det vi idag kallar kyrka, katedral eller kapell. I 2 Mos beskrivs det som att när Mose var uppe på berget Sinai för att ta emot lagtavlorna av Gud så lät folket bygga en avgud i form av en guldkalv som de började tillbe. Gud ville då inte längre dela läger med folket och därför fick folket på Guds befallning tillverka Tabernaklet som först placerades utanför lägret men sedan lät Gud beveka sig och tillät att man flyttade in Tabernaklet i själva lägret där det fick en mycket bestämd plats.

Tabernaklet var det första gudshuset i den judisk-kristna historien och rymde heliga föremål som t ex de båda stentavlorna med budorden. När man vandrade genom öknen bars Tabernaklet av män ur Levi stam, alltså den av Israels 12 stammar som fortfarande har vissa prästerliga uppgifter inom judendomen. När det var dags att slå läger reste leviterna Tabernaklet och sedan förrättade man sina gudstjänster där och offrade på ett brännoffers­altare som fanns på en förgård till Tabernaklet.  

När Israels folk hade erövrat Kanaans land så ersattes så småningom Tabernaklet av det Templet i Jerusalem. Medan Tabernaklet hade varit enkelt och flyttbart, så var Templet precis motsatsen – praktfullt, monumentalt och orubbligt!

Templet blev sedan förebilden för de kyrkor som de kristna började bygga först på 200-talet. I ungefär 200 år var alltså kristendomen utan kyrkobyggnader men därefter har kyrkor rests runt hela vår värld – alltifrån enkla trä- eller stenkapell till praktfulla katedraler som Peterskyrkan i Rom. När vi idag har temat Guds hus och ett evangelium där Jesus problematise­ar det som pågår i templet, så ska vi fråga oss vad våra byggnader har gjort med oss. Finns det faror med att vi kristna samlas i särskilda hus?

En teologiprofessor och metodist från USA, Howard A Snyder, skrev 1975 en bok som kom ut några år senare på svenska med titeln Förändringen. Han hävdar där att det enkla och flyttbara Tabernaklet är idealet för en kyrkobyggnad, och han tar upp följande problem med våra nuvarande kyrkobyggnader:

1.      De vittnar om vår brist på rörlighet – vi är kallade att vara i rörelse, pilgrimer, men kyrkobyggnaderna låser oss vid en speciell plats. Evangeliet säger GÅ men våra kyrkobyggnader säger: STANNA!

2.      De vittnar om vår brist på flexibilitet – en byggnads utformning låser oss mer än vi vill erkänna och skapar en enkelriktad form av gudstjänst där några blir sändare och andra enbart mottagare. Församlingens flexibilitet begränsas också av att så mycket resurser binds till underhåll och uppvärmning av själva byggnaden.

3.      Kyrkobyggnader är inte gjorda för gemenskap eftersom man sitter med ryggarna mot varandra. Vi ser inte varandras ansikten!

4.      Kyrkobyggnaderna vittnar om vår stolthet – här kan vi ta svenska exempel: se hur tätt stora praktfulla kyrkor ligger i gamla välmåen­de jordbruksbygder där varje by hade råd att bygga sin egen kyrka, gärna lite större än grannbyns och med ett högre torn!

5.      Kyrkobyggnader bär slutligen vittnesbörd om våra klasskillnader – fattig församling bygger enkel kyrka, rik församling bygger påkostad katedral.

Så långt Howard A Snyder alltså – det var 35 år sedan men en hel del av det han skriver är förmodligen minst lika aktuellt idag. Samtidigt är den här beskrivningen givetvis ensidig men mitt bland alla lovprisade kyrkobygg­nadsprojekt så kan det vara nödvändigt med den här sortens kritiska röster som hjälper oss att ställa frågan: vad gör byggnaden med oss? Inte minst mot bakgrund av att vi ofta ser den kristna kyrkans första tid som den mest vitala perioden i kyrkans historia och då hade vi alltså inga kyrkobyggna­der.

Nu kan man fråga sig vad som skulle kunna vara alternativet. Om inte Stensjökyrkan fanns – var skulle vi då samlas till gudstjänst? I östra Mölndal finns knappast några alternativ utom våra hem. Då skulle vi aldrig kunna vara mer än kanske ett 20-tal samlade i samma hus. Hade vi då fått små vitala husförsamlingar där man verkligen hade lärt känna varandra? Kanske hade vi då inte heller haft några anställda som präster, musiker och vaktmästare – gudstjänsterna hade kanske blivit mer av dialoger där man gemensamt hade läst Bibeln, sjungit tillsammans och samtalat.

Fast somliga hade nog menat att något värdefullt i att vara folkkyrka då hade gått förlorat – tröskeln till att komma hem i någons privatbostad hade blivit för hög för den som var lite nyfiken. Kanske hade församlingen utvecklats till en sekt där inofficiella självutnämnda ledare allt starkare sätter sin prägel på gemenskapen. Och om vi inte hade haft någon kyrka – vad hade då hänt med all den underbara musikverksamheten – om hemmen var vår enda samlingsplats – ingen brusande orgel, ingen klingande akustik, inga körer o s v. Nej, vi har verkligen anledning att vara tacksamma för den här kyrkan men samtidigt måste vi ständigt ställa oss frågan vad den gör med oss och vad vi kan göra åt det! Visst – ni sitter med ryggarna mot varandra men då kanske gemenskapen vid kyrkkaffet blir desto viktigare – där kan vi se varandras ansikten och tala personligt med varandra.

Samtidigt vill jag lägga till ett möjligt problem till de faror som Howard A Snyder pekade på och det är det här med hur kyrkobyggnaden uppfattas. Dels finns det en risk med att den skapar ett VI och ett DOM – VI som samlas härinne och DOM som är därute. Gud känner inga gränser men det finns en synlig mur oss emellan och kan den uppfattas som utestängande? Jag är i det sammanhanget särskilt tacksam för utbyggnaden av Stensjökyr­kan 2005 då den kompakta muren ut mot Gunnebogatan ersattes av den nuvarande fasade med ett rejält fönster ut mot gatan där det kan ”läcka ut” något av det som pågår härinne. Men samtidigt måste vi hela tiden påminna oss själva om att den viktigaste läckan är vi själva – det som pågår här inne är inte tänkt att stanna här utan det levande evangelium vi tar emot härinne måste planteras i tusen små kärleksplantor där ute – på andra sidan muren!

För det är ju faktiskt på det viset att det här huset inte har något egenvärde – det står här för att vi behöver tak över huvudet och värme när vi möts för att ta emot något som vi får för att ge vidare. 

När Jesus i dagens evangelium har angripit det uppenbara missbruket av templet genom att driva ut köpmännen och ropa "Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.". Efter det här vredgade utbrottet säger han: "Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar." För judarna var det här en oerhörd provokation – Jerusalems tempel var ju det heligaste de hade – där bodde Gud enligt deras uppfatt­ning. Men Jesus överför templets helighet på sig själv – det tempel som ska rivas ner är hans kropp som ska dö, och det tempel som ska uppstå igen är hans kropp som ska besegra döden.

I bästa fall kan en kyrkobyggnad som den här härbärgera en levande Kristus. Men då får aldrig döda ting och företeelser som tegelstenar, textilier, konstverk eller liturgi ersätta den levande Kristus. Allt det där är medel, utbytbara medel för att förmedla mötet med Honom som föddes till jorden för att föra oss från död till liv. Hans första hus var ett enkelt stall och detta enkla stall vittnar starkare än all världens katedraler eftersom det där inte fanns något som skymde Honom. Så låt oss då rensa våra hus och våra liv från allt det som skymmer Honom! Fortfarande är de på väg, de österländska stjärntydarna på vandring mot Betlehem. De kom fram och på torsdag ska vi höra om deras ankomst. Men de stannade inte. Vare sig de eller Jesusbarnet bosatte sig i det där stallet. Vi är inte heller kallade att bli bofasta utan vårt uppdrag är att vara på väg. Betlehem betyder Brödhus. Också kyrkobyggnadens uppgift är att vara ett brödhus – ett hus som ger andligt bröd för vår fortsatta vandring. Därför behöver vi kyrkan – för att få kraft att gå vidare i hans efterföljd, han som ständigt var på väg! AMEN