Vårt evighetshopp
Högmässa i Stensjökyrkan
S. eft. Alla helgons dag 2010 
Stefan Risenfors

<<Föregånde >>Nästa
Texter
GT Job 17:15-16
Epistel 1 Kor 15:35-49
Evangelium Joh 6:37-40

Beredelseord

I dagens episteltext skriver Paulus till församlingen i Korint apropå frågan om de dödas uppståndelse: Det du sår får inte liv om det inte dör.

 Det här är ju en av de klassista kristna sanningarna och den kallas ibland Vetekornets Lag. Det du sår får inte liv om det inte dör. Innebörden är att det som ser ut som ett nederlag, som för fröet att begravas i jorden, just det kan vara början till en ännu större seger. Visst finns det nederlag som du aldrig kommer att kunna uppfatta som något annat än nederlag och kanske kan du i ditt liv också se nederlag som på sikt ledde till ännu större förluster. Men samtidigt tror jag att många av oss har upplevt att nederlaget var så mycket mindre än det goda som kom ur nederlaget. Det kan krävas ett antal år för att kunna upptäcka den goda frukten ur en katastrof men inte sällan finns den där. Och efteråt kan man tänka – det blev inte som jag hade tänkt mig, tack och lov blev det inte som jag hade tänkt mig för det jag fick var så mycket bättre!

Här i början av högmässan väntar som vanligt vår syndabekännelse – och då har vi två val: antingen förnekar vi vår synd och därmed väljer vi att fortsätta släpa på en skuld som tynger oss mot marken. Eller också lämnar vi den här i händerna på Honom som visat att det som ser ut som ett nederlag kan vara en förklädd seger. På samma sätt som ett litet grått frö kan förvandlas till en grönskande blomma, på samma sätt kan ditt livs nederlag förvandlas till något som får dig att växa och blomma. Så låt oss då be och bekänna med syndabekännelsens ord…

Predikan

You´ll get pie in the sky when you die! Eller den svenska varianten: Du får smör I himlen när du dör!  Så raljerade 1800-talets framväxande arbetar­rörelse med den etablerade kyrkan när det gällde kyrkans budskap till svältande arbetare på dagens tema Vårt evighetshopp! Lenins ryska version var att religionen var opium för folket. Och vi måste konstatera att det har funnits och fortfarande finns ett kyrkligt missbruk av Bibelns budskap om evigt liv i himmelriket. Ett missbruk som försökte tysta berättigade krav på social rättvisa med att det inte är så viktigt hur du har det här på jorden för du får det bättre i himlen efter döden.

Det där kyrkliga missbruket av evighetshoppet kan bara förstås mot bakgrund av att kyrkan ofta varit en del av en överhet och ett etablissemang som haft anledning att frukta social förändring. För att skydda sin materiella rikedom har då präster, biskopar och kardinaler försökt inbilla folk att Gud vill att den rådande orättvisa ordningen ska bestå och att utjämningen är tänkt att ske först i himlen. Särskilt problematiskt blev det då för den kyrkliga överheten från 1500-talet och framåt när boktryckarkonsten och skolväsende gjorde att folk plötsligt kunde läsa Bibeln på egen hand, för du kunde de ju upptäcka att Bibeln hade en helt annan syn på den jordiska rättvisan. Tänk om de plötsligt upptäckte att Jesus hade mer gemensamt med somliga revolterande arbetarledare än med vissa övergödda präster! Lösningen från kyrkans sida i vår del av världen blev att i den här frågan vända sig bort från Bibeln och istället hämta stöd i Martin Luthers sk Tvåregementeslära. Luther gör där en uppdelning av Guds handlande i två regementen – det världsliga och det andliga. På det sättet kunde man lugna samvetet hos soldater och bödlar – deras arbete hade nämligen vattentäta skott gentemot deras privatliv. De rörde sig mellan två moraliska system – i det privata gällde kärleksbudet fullt ut men i det yrkesmässiga moraliska systemet var det tillåtet att döda eftersom det sågs som nödvändigt för att kunna upprätthålla ordningen i samhället. Och Gud var ju ordningens Gud, inte oordningens!

Så resonerade man bl a i Svenska kyrkan och på sina håll gör man det fortfarande, och resultatet blev att det blev tillåtet att sparka neråt men inte uppåt. För sparkade du uppåt, mot överheten, så hotade du den av Gud instiftade ordningen i samhället! Men sparkade du neråt, mot de revolte­rande massorna, då upprätthöll du ju ordningen!

Ja, med en sådan kyrklig praxis är det inte konstigt att arbetarrörelsen på 1800-talet såg med misstro på kyrkan och dess budskap om att ta det lugnt, sitt i båten, uthärda din fattigdom för du får smör i himlen när du dör!

Det mest provocerande i det här sammanhanget är kanske att i den enda utförliga skildring av den yttersta domen som Jesus ger i evangelierna, så är det den jordiska rättvisan som anges som enda kriterium vid domen – jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig …

Så långt det kyrkliga missbruket av dagens tema Vårt evighetshopp, låt oss då gå över till det goda bruket utifrån evangeliet vi hörde. För budskapet om ett liv hemma hos Gud efter döden har verkligen gett många människor livsmod. Inte minst i sorgen över älskade som har dött har evighetshoppet varit det som fått många människor att orka leva vidare. Det finns ett sedan, det finns ett efteråt och kanske får vi då mötas igen! Det finns någon som är starkare än döden! Skulle vi orka leva utan det hoppet?!

När det gäller tron på ett evigt liv så finns det idag två olika tolkningslinjer inom kyrkan – den ena är den klassiska som ibland kallas läran om den dubbla utgången, dvs man tror att det för varje människa kan sluta på två olika sätt – himmel eller helvete. Den andra tolkningslinjen är den lära som med ett grekiskt ord kallas apokatastasis, vilket betyder ”alltings återställelse”. Det handlar om en tro på att Gud en gång ska bli allt i alla, vilket betyder att man avvisar tanken på eviga straff – alla blir frälsta, helt enkelt, också de onda och kärlekslösa, också gudsförnekarna och avgudadyrkarna.

Nu kan det låta som att apokatastasisläran är en ny företeelse, ett modernt sätt att försöka komma undan besvärande bibeltexter om helvete och eviga straff. Men det stämmer inte riktigt för det apokatastasistanken formule­rades redan av kyrkofadern Origenes som levde omkring år 200 e. Kr. Det är alltså ingen ny idé i kyrkohistorien!

I dagens evangelium kan man hitta stöd för båda de här uppfattningarna beroende på hur man betonar i läsningen. På bilden bakom mig har jag grönmarkerat de ord som talar för att alla blir frälsta och rödmarkerat de ord som öppna för den dubbla utgången. Ta t ex följande mening som evangelisten Johannes tillskriver Jesus:  Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.

Om man begränsar sig till första delen av meningen: Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad… Ja, då talar det för att alla en gång blir frälsta. Men läser man hela meningen så öppnar det för läran om den dubbla utgången: Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Frågan blir ju: vilka talar han om – vilka är det som Fadern har gett åt Jesus? Är det alla eller är det bara vissa utvalda? Och även om man bestämmer sig för att Fadern verkligen har gett alla människor åt Sonen så återstår ändå ett frågetecken eftersom meningen började med orden: Och detta är hans VILJA som har sänt mig:…  Om Gud vill att alla ska bli frälsta – är det då självklart att alla blir det? Och då hamnar vi i frågan om Guds allmakt, den allmakt som många finner anledning att ifrågasätta pga allt lidande på jorden.

Eftersom tanken är så outhärdlig att någon enda människa skulle plågas i ett helvete samtidigt som andra njuter i ett himmelrike, så är det väldigt frestande att förklara Bibelns helvetestexter på samma sätt som man kan förklara att vuxna förr i världen lurade i barn att det fanns troll i skogen och ett alldeles särskilt brunnstroll i gårdsbrunnen. Eftersom man inte för ett litet barn kunde förklara farorna med att gå vilse i skogen och risken för att ramla ner i brunnen, så valde man istället lättbegripliga hotbilder som troll för att skrämma bort barnen från det som var farligt. På samma sätt har mänskligheten samlat på sig en erfarenhet genom årtusendena om vanliga mänskliga misstag. Man har samlat dessa i diverse syndakataloger och så har man skapat en hotbild i form av ett helvete för att motivera människor att hålla sig borta från dessa mänskliga misstag.

Men jag är inte övertygad – den mest klassiska kristna synen på evigheten som innehåller en dunkel hotbild – för mig är den alldeles för synlig i Jesu undervisning för att jag ska kunna avfärda den som en pedagogisk lögn. Men jag är inte säker, snarare förvirrad. Och ju äldre jag blir desto mer lutar jag åt att en rimlig kristen livshållning är något som man skulle kunna kalla tillitsfull förvirring!

Jag vet att jag inte har alla svar och jag vet att jag på den här sidan evigheten aldrig kommer att få alla svar, och därför tillåter jag mig att vara förvirrad ända in i döden. Men det är en tillitsfull förvirring för jag är helt övertygad om att alla de där frågorna vilar i händerna på någon som vill mig väl! Ja, Någon som vill hela mänskligheten väl! Och dessutom är jag fullt övertygad om att denne Någon som jag kallar Gud har en hel evighet på sig för att ställa allt till rätta! AMEN