Kristi himmelsfärds dag 2017 NÄSTA>

Gökotta i Gunnebo kl 07.00

Episteltext Apg 1:1-11

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar." 
De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Evangelium Joh 17:1-8

Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig; du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till. 
Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig. Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig."

 
Predikan

Varför har vi flyttat ut den här gudstjänsten från den trygga Stensjökyrkan och varför har vi lämnat den invanda högmässotiden kl 10 och istället börjat på samma tid som julottan – kl 07? Så mycket extra besvär med att dra ut ljud i Gunneboparken, riskera att det skulle börja regna, och ni stackars besökare får stå upp eller sitta i gräset eller på nån hård parkbänk. Varför allt detta besvär när vi hade kunnat samlas som vanligt där i kyrkan där ni hade kunnat parkera på bekvämt gångavstånd och sitta i kyrkbänkar med mjuka dynor?

 Jo, svaret är att även om det är högt i tak i Stensjökyrkan så är det betydligt högre i tak här i Gunneboparken. Och är det någon gång under året då ett tak hade varit i vägen så är det väl just på Kristi Himmelsfärds dag! Fast egentligen skulle vi fira alla gudstjänster nercabbat, alltså utan tak. För varje gudstjänst förtjänar fri sikt upp mot himlen eftersom varje gudstjänst försöker gestalt något oändligt, något som är större än varje mänsklig tanke.

Men problemet är att vårt klimat tvingar oss att gå in under tak under större delen av kyrkoåret. Fast i alla kyrkor gör man ändå vad man kan för att åtminstone symboliskt försöka likna den fria himlen för jag tror inte att du har varit inne i någon kyrka som har lika lågt i tak som du har hemma. Boverket kräver 240 cm i bostäder och 270 cm i offentliga samlingslokaler men knappast någon kyrka har mindre än 5 meters takhöjd. Och det betyder någonting, det betyder att kyrkan är en lokal där också stora tankar ska få rum, ett rum där vardagsnormaliteten på något sätt vidgas så att vi vågar räkna med mer än det jordbundet realistiska. En påminnelse helt enkelt om att Gud inte är begränsad av våra jordiska begränsningar, en påminnelse om att för Gud är allting möjligt.

 Och idag går vi alltså hela vägen och firar gudstjänst under bar himmel, äntligen slipper vi det där taket och får fri sikt ända ut i oändligheten. Men om nu berättelsen om Jesu himmelsfärd just här inte begränsas av något innertak som han obönhörligen skulle slagit i på väg upp, så återstår frågan om vi inom oss ändå inte bär med oss den begränsade takhöjden. Kanske inte ens kyrkans takhöjd utan kanske är det de där 240 cm hemifrån som vi bär med oss också idag. Och då blir resultatet att vi just lyssnat till en liten saga om något slags antik Karlsson på taket – ungefär lika verklighetsförankrad som Astrid Lindgrens saga. En gubbe som flyger rakt upp i molnen! Vem kan tro på sånt år 2017?

 Nej, 240 cm-hjärnan säger stopp – det där går jag inte på. Inte ens om det berättas under bar himmel ute i en sprudlande vårnatur där varje kvadratcentimeter frustar av en biologisk mångfald och ett mikroskopiskt universum som överträffar också 5-metershjärnans allra vildaste fantasier. Inte ens här ute i den mirakulösa våren går jag på att den där himmelsfärdsberättelsen skulle vara sann.

Då kan jag lugna dig med att jag inte är här för att övertala dig för jag är inte heller säker på att det gick till sådär i verkligheten. Men frågan är inte om det verkligen gick till sådär utan det är en annan fråga som är den viktiga och den frågan har att göra med hur många rum du och jag har i våra hjärnor. Har vi bara det där 240 cm-rummet där vi vanligtvis vistas och där också jag befinner mig när jag lagar morgongröten eller tankar bilen. Eller har vi kanske också ett 5-metersrum dit vi emellanåt går på söndagarna i kyrkan eller möjligen befinner oss i när vi läser romaner, ser på filmer eller lyssnar på musik som får oss att lätta lite från jordytan. Ett rum där det ryms lite större tankar och lite vildare fantasier…

 Fast den fråga jag vill ställa till dig och mig frågar efter ett rum i våra hjärnor, eller om det möjligen är beläget i våra hjärtan, ett rum med oändlig takhöjd precis som idag här ute i Gunneboparken. Den enda intressanta frågan till dagens himmelsfärdsberättelse är nämligen frågan: KAN DET HA GÅTT TILL PÅ DET VISET? Alltså inte frågan om det verkligen gick till på det där Karlsson på taket-viset med en flygande gubbe utan frågan om det KAN ha gått till på det där viset.

 För om vi svara NEJ på den frågan då har vi i mina ögon stängt och blockerat dörren till det där rummet du har inom dig som har oändlig takhöjd. Då har du bestämt dig för att verkligheten helt och hållet får plats inom fem meters takhöjd. Jag vet nämligen att både du och jag har det där andra rummet inom oss, rummet med oändlig takhöjd, rummet som behövs för att få plats med det mysterium vi kallar Gud. Frågan är bara om vi vågar gå in i det där rummet för där kan det kännas osäkert att uppehålla sig. Där förses nämligen varje tvärsäkerhet med en liten uppåtsvängd böj, ungefär som på kinesiska hus. Varje dogm, varje övertygelse får den där lilla böjen uppåt upp mot himlen, upp mot oändligheten. Som ett slags hoppbacke där kanar ut över kanten och slungas upp och ut mot den fria rymden. Hela tillvaron förses med den där lilla böjen som öppnar upp för att allt kan vara annorlunda. Man skulle kunna kalla den där lilla böjen för heligt tvivel för den öppnar för att tillvaron är så mycket mer och så mycket större än jag kan förstå – det finns också ett namn på den där böjen och det är ödmjukhet. Ödmjukhet inför att jag är liten medan Gud är stor.

I måndags sprängde sig en mycket religiös man i luften i Manchester och han tog med sig ett 20-tal barn och ungdomar i döden. Enligt vad man kunde läsa i engelska tidningar tillhörde han en mycket from familj där de båda sönerna fått lära sig citera Koranen utantill redan som små. Men någon hade berövat honom den där böjen – hans tankar ledde inte ut mot ödmjukheten inför oändlighetens Gud utan slutade i ett tvärsäkert konstaterande av att hans gudomliga uppdrag var att döda så många otrogna som möjligt.

 Därför är religion livsfarlig när den förlorat den där böjen ut mot oändligheten. För då handlar det inte om religion utan om blind fanatism helt utan ödmjukhet. Men saknade böjar är förmodligen lika förekommande i alla religioner – den där döda tvärsäkerheten som har så lätt för att döma och fördöma. Så låt oss då vårda vår ödmjukhet antingen vi är trogna eller otrogna, antingen vi är religiösa eller ateister. Låt oss gärna bygga tankehus men aldrig glömma att de måste vara av den där kinesiska typen som slungar oss upp och ut ur vår egen tvärsäkerhet. AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan