Den högstes profet
Högmässa i Stensjökyrkan
Johannes Döparens dag 2011
Stefan Risenfors

<<Föregående >>Nästa

Txter

GT Jes 42:5-9
Epistel Apg 10:37-38
Evangelium Luk 1:67-80

 Beredelsetal

Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt.
Det är Gud själv som yttrar de orden enligt profeten Jesaja i dagens GT-liga text. Det är slutet på en alldeles underbar profetia som vänder sig till Israels folk, men i enlighet med klassisk kristen tradition så tillåter vi oss att tolka dessa profetior som att de också syftar på oss idag.

Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Hur ofta är något nytt verkligen nytt? Ofta är det nya något gammalt som fått nya kläder. Minns ni den paroll som Barack Obama gick till val på inför det ameri­kanska presidentvalet hösten 2008? Slagordet som prydde alla valaffischer var – Change – förändring, förnyelse. Förväntningarna var enorma och varje väljare kunde fylla begreppet med sina egna drömmar om förändring. Och visst innebar Barack Obama en förändring för såväl USA som för resten av världen men givetvis har han inte kunnat leva upp till de enorma förväntningarna. Han var ju inte Messias! Han kunde inte åstadkomma mirakel.

Men det finns en enda Messias som verkligen är Messias, som förmår bära upp de allra mest radikala förväntningarna på Change, förändring, förnyelse. Jesus är Messias, så Jesajas profetia är precis så revolutionerande som den låter: Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Det nya är denne Jesus har makt att förändra allt även i ditt liv. Så låt då Honom göra det – råmaterialet till förändringen lägger vi i hans händer när vi nu i syndabekännelsen lämnar över allt det där som blev fel. Låt oss bekänna …

Predikan

Johannes verkar ha varit ett vanligt namn på Jesu tid. Bara i Nya testa­mentet nämns minst fem olika personer som alla hette Johannes. Men där börjar och slutar vanligheten när det gäller Johannes Döparen. Förutom namnet finns det inget som är vanligt med Johannes. Hans födelse, hans uppdrag, hans sätt att förbereda sig för sitt uppdrag, hans verksamhet och till sist hans död – allt är så långt ifrån judisk standard man kan komma. Han sticker ut på alla håll, han går inte att pressa in i någon känd kategori, inte ens i den spretiga profetkategorin. Ibland säger vi ju lite uppgivet om den mänskliga anpassligheten att vi föds alla som original men vi dör som kopior. Men Johannes Döparen förblev ett original hela livet – en särling, en provokatör, en människa som gick sin egen väg vad det än kostade!

Majoriteten påstår sig ofta uppskatta originalitet. Begrepp som  konven­tionell ses närmast som skällsord – ingen vill vara konventionell och uppfattas som någon jagsvag dussinmänniska. Alla vill vi vara originella och unika. Men när det gäller andra människor så sätter vi tydliga gränser för originaliteten. Andras originalitet tillåts på sin höjd vara av nåt slags ofarlig krumelurkaraktär, så att de blir en del av underhållningen. Är de på långt avstånd från mig, kändisavstånd, så kan de få sticka ut ganska mycket och ändå vara en del av underhållningen. Men finns avvikarna nära mig så blir gränserna för det tillåtna desto snävare. De får inte hota min egen trygghet, de får inte ifrågasätta mina värderingar och mitt sätt att leva. Är de riktigt nära måste de också vara rimligt förutsägbara ur mitt perspektiv!

Johannes Döparen var inget av detta. Han var ingen ofarlig krumelur ute i marginalen utan han hotade hela samhällsordningen. Det han gjorde när han förkunnade omvändelse och bättring var nämligen att han ifrågasatte tryggheter och auktoriteter. Han gjorde det när han pulveriserade den djupaste trygghet en jude kunde känna – tryggheten i att vara ett Abrahams barn, tryggheten i att tillhöra det utvalda folket. Johannes förkunnade:

"Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändel­sen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.

Och auktoriteter ifrågasatte Johannes allra tydligast när han kritiserade kung Herodes för att han hade tagit sin brors hustru – den kritiken slutade med att han blev halshuggen. Johannes Döparen gjorde alltså precis det som har kostat tusentals människoliv under de senaste månaderna i Nordafrika och Mellanöstern. Det är bokstavligt livsfarligt att ifrågasätta auktoriteter och om vi befann oss i t ex Syrien just nu så skulle vi känna den sanningen i vår egen kropp.

Men vi behöver inte resa utanför Sveriges gränser för att uppleva dubbel­moralen i att vi uppmuntrar originalitet men bara på avstånd och bara till en mycket tydlig gräns – gränsen då den börjar ifrågasätta mina värderingar och mitt sätt att leva.

Johannes Döparen fick alltså betala ett högt pris för sin originalitet och för sin vägran att sitta still, hålla käft och anpassa sig till det rådande samhället. Men vad var hemligheten bakom hans mod? Jo, jag tror att hemligheten kan sammanfattas i ett enda begrepp – kallelsemedvetande. Johannes kände uppenbarligen ett oerhört starkt kallelsemedvetande. Han kände sitt uppdrag! Han visste varför han levde!

Dagens evangelium utgörs av den lovsång som Johannes far Sakarias brister ut i efter sonens födelse. Sakarias hade ju inte kunnat tala på 9 månader eftersom han först vägrade tro på att hans åldersstigna hustru skulle kunna få barn. Men när han i samband med den nyföddes omskärelse vid åtta dagars ålder bad om en skrivtavla för att skriva att pojken skulle heta Johannes, så löstes plötsligt hans tungas band och då får nio månaders uppdämd lovsång sitt fulla uttryck i den text vi hörde i dagens evangelium. I denna lovsång säger Sakarias bl a: Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.

Johannes föräldrar kände alltså till sonens gudomliga uppdrag och det är lätt att ana hur denna medvetenhet präglade hela hans uppväxt. Och därmed skapades detta oerhört starka kallelsemedvetande som gjorde att han kunde bli så dödsföraktande modig i sin förkunnelse.

Men om Johannes tillät sig att vara provocerande så måste jag också tillåta mig att vara lite provokativ och fråga mig: vad är skillnaden mellan Johannes Döparen och en liten tysk kille som på 1930-talet blir hängiven medlem i Hitlerjugend? Fanatiska föräldrar har alltid kunnat fostra fanatiska barn och det finns t.o.m. ett begrepp för det som händer när man tillräckligt länge och intensivt utsätter en person i stark beroendeställning för påverkan – det brukar kallas hjärntvätt. Om nu Johannes föräldrar redan när han var nyfödd var så medvetna om vad det skulle bli av honom, så är det väl rimligt att fråga sig om han ö h t fick något val. Var det inte föräldrarna som valde åt honom? Och vad är då skillnaden mot den lille väldrillade nazisten i Hitlerjugend – mer än att Johannes föräldrar råkade ha en bättre förebild än Adolf Hitler?

Fast även om det är sannolikt att Johannes fick en mycket målmedveten uppfostran så finns en avgörande skillnad mellan Johannes och andra som utsatts för något som kan liknas vid hjärntvätt. Johannes framträdde inte förrän i vuxen ålder. Han var förmodligen i 30-årsåldern när han påbörjade sin verksamhet och det finns inte heller anledning att tro att han på något sätt isolerades från sin omgivning under sin uppväxt.

Men kanske är det så att vi i Sverige är så rädda för det vi kallar hjärntvätt att vi inte ens ger våra barn den vägledning de behöver. Och kanske är det där vår svenska vilsenhet börjar – så många vet inte varför de lever och förr eller senare genomskådar de konsumtionssamhällets enda livsmål. Det räcker inte att vara en god och trogen konsument för det finns något inom mig som hela tiden ropar VARFÖR?

Johannes visste varför han kommit till jorden. Johannes var ingen undergörare, han botade inte sjuka och utförde inga mirakler. Hans uppgift var att förbereda vägen för Jesus genom att få folket att se sin synd och sitt behov av en Frälsare. Också du och jag har uppdraget att förbereda Jesu ankomst. Det kanske inte är vår uppgift att predika bättring på det sätt som Johannes gjorde men det finns andra sätt att förbereda Jesu ankomst. Så här uttrycks det i psalmen 174:

Du är med oss som du lovat.
Hjälp oss leva i din närhet.
Gör vår väntan till en gärning
som bereder dagens ankomst,
då vi ser dig som du är.

Men grundfrågan som Johannes Döparen ställer till dig den här dagen är: Jag visste varför jag levde. Jag kände mitt uppdrag. Vet du varför du lever? Vet du ditt uppdrag? AMen