I samband med refor­mationen i Sverige för 500 år sedan var det många ”barn” som slängdes ut med badvattnet och till de barnen hörde helgonen. Katolska kyrkan har ju fortfarande en levande helgonkalender med helgon­dagar utspridda över hela året. Och lägger man ihop de katolska och de ortodoxa kyrkornas alla helgon så får man sådär 60 000 helgon att spegla sig i, det blir 160 före­bilder för varje dag på året… Men i Sverige försvann helgonen mer eller mindre, bara de stora bibliska helgonen som Johannes Döparen och Maria blev kvar i kyrkoåret. Och vi blev en fattigare kyrka för vi hade ju faktiskt kunnat behålla dem, inte för att tillbe dem utan för att spegla oss i dem.

Men nu vill jag återvända till den nya bild av kyrkoåret som jag fick när jag funderade kring den här helgen. Det slog mig nämligen att man borde kunna tillämpa den judiske filosofen Martin Bubers tankar om JAG och DU, inte bara på andra människor, utan också på kyrkoåret. Martin Buber lyfte ju fram vikten av att låta andra människor vara ett DU och samtidigt såg han att varje sådan JAG-DU-relation så lätt kunde deformeras till en JAG-DET-RELATION. Förenklat kan man säga att i en JAG-DU-relation är dialog möjlig för då handlar det om ett möte mellan två självständiga subjekt som båda är beredda att lyssna till varandra. Men när jag förmins­kat en människa till ett DET så har jag samtidigt berövat den människan hans eller hennes röst. Han är redan definierad, jag har bestämt mig för vem han är och är inte längre mottaglig för att förändra min uppfattning om honom. Allt han gör och säger tolkas av mig så att det bekräftar min redan etablerade bild av vem han är.

Sådär gör vi hela tiden gentemot andra människor utan att tänka på det och det är en av livets stora tragedier. Men vad kan då detta betyda för vår syn på kyrkoåret? Jo, kyrkoåret kan också fungera som ett DET – något för­definierat då vi upprepar samma ritualer och äter mer eller mindre samma mat varje jul, påsk, pingst, midsommar och allhelgonahelg. Och tar vi oss till kyrkan så hör vi samma bibeltexter och dem har vi hört förut så vi vet ju redan vad de vill säga. På det sättet blir ju kyrkoåret något totalt förutsäg­bart och det kanske ligger något bra i det, vi kanske mår bra av lite upprep­ning i vår förvirrade tid! Men samtidigt är det ju inte särskilt spännande!

Tänk om vi istället kunde förvandla varje helgdag i kyrkoåret till ett DU, ett DU som har något nytt att säga mig varje gång vi träffas! Samma gamla bibeltexter som dyker upp varje eller vart tredje år, men eftersom jag är en ny människa med nya erfarenheter varje nytt år så hör jag något nytt varje år. Och kanske är det inte bara jag som förändras, kanske kan jag låta texterna förändras med mig. Ja, jag tror att det är vad som händer om jag låter dem vara ett DU istället för ett DET!

Och plötsligt slår det mig varför jag under tre år av mitt vuxna liv blev så besviken på de stora kyrkoårshögtiderna. Det var när jag 1992-94 inte arbetade i församling utan på stiftskansliet. Jag hade sett fram emot att äntligen få vara ledig under helgerna och få fira Jul och Påsk som en vanlig människa utan att behöva sitta fastlåst vid datorn för att förbereda predik­ningar hela tiden. Men mitt i familjegemenskapen upplevde jag att något saknades och jag förstår efteråt att det handlade om att under de åren så blev dessa helger förminskade till ett DET. Jag befann mig inte längre i skeendet, jag levde inte med berättelserna på samma sätt, för när man skriver predikan så måste varje söndag på något sätt få vara ett DU som har något nytt att säga varje gång vi möts.

Nu kan det ju i bästa fall ha varit så att familjen under de åren istället fick vara lite mer av ett DU under helgerna. Men eftersom de flesta av er inte är präster så behöver just ni inte bekymra er om risken att just kyrkoårstext­erna skulle tränga ut era närmaste.

Men om vi då äntligen närmar oss den här söndagens budskap och försöker göra det så att den får vara ett DU och inte ett DET – vad händer då? En söndag som på något sätt har döden i fokus! Det låter skrämmande! Som att på något sätt försöka gå i dialog med sin egen död! Fast budskapet den här söndagen är just att det inte behöver vara skrämmande. Men om jag ändå upplever det skrämmande att tänka på min egen död så kan själva den känslan ha ett budskap rakt in i mitt liv. Det enda säkra vi vet om våra liv är ju att vi en gång ska dö. Vi borde ha vant oss vid tanken. Är det själva vemodigheten som skrämmer mig – att jag en gång ska förlora allt det som varit min trygghet här på jorden? Ja, du död – vad vill du mig egentligen? Vad vill du säga mig idag? För inte vill du bara skrämma mig! Vill du säga något om mitt liv här och nu? Vill du säga något om att livet inte är självklart, något om att leva varje dag som vore det den sista?

Ja, jag tror att det kan vara viktigt att just idag låta döden vara ett DU, någon som jag kan föra ett samtal med, ställa frågor till och lyssna till. Men ännu hellre föra det samtalet med den Jesus som vi möter i dagens evange­lium. Han som har all makt. Han som t o m har makt att kasta oss ner i helvetet om han hade velat det. Men är det något han inte vill så är det just det – han vill till varje pris hindra oss från att hamna i något helvete. Och just det priset fick han betala när han dog på korset, så långt var han beredd att gå för att skydda oss från undergången. En Gud som dör … det går inte att tänka sig något starkare och mer omskakande. En Gud som frivilligt låter sig omfamnas av döden, bara för att sedan spränga döden inifrån, krossa den som en jätte som reser sig instängd i en kartong. Det blir inte mycket kvar av kartongen. Det blev inte mycket kvar av döden efter den där påskmorgonen för 2000 år sedan – små fragment bara. Små fragment som skymmer sikten en kort sekund, den korta sekund som är så länge döden varar för den döde.

 Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Det finns inte längre någon död att vara rädd för. Döden är bara ett uppbrott till något nytt. Och vid varje sådant uppbrott så står min Frälsare och väntar när jag kommer fram till det nya. Och om Han är där så har jag inget att frukta. AMEN Låt oss be:

Jesus – igår på kyrkogården så var vi många som återigen fick lämna våra kära avlidna i dina händer. Och idag får vi lämna oss själva och vår egen död i dina händer. Utrota varje spår av rädsla i oss för det är bara rädslan som kan förminska det här livet. Men låt istället tankarna på döden få föda ett allvar i oss och en tacksamhet. Ett allvar som påminner oss om att det här livet inte går i repris, ett allvar som ger oss känslan av att det är nu vi lever och att varje ny dag är så gränslöst värdefull. Låt därför tankarna på döden få föda en tacksamhet i oss – en tacksamhet för att Du gett oss denna gåva LIVET. Det liv som aldrig kan vara självklart, det liv som vi aldrig kan förtjäna. Inför döden blir detta värde synligt så att vi äntligen fattar att vi alla som levande är del av ett just nu pågående mirakel. AMEN