Rik inför Gud
Högmässa i Stensjökyrkan
17:onde eft. Tref. 2008
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa 

Texter
Gt Pred 12:1-7
Epistel 1 Joh 4:16-21
Evangelium Lukas 16:19-31

Beredelseord

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff – så skriver 1 Johannesbrevets författare i dagens episteltext. Om du och jag skulle gå till botten med det som inte fungerar i våra liv så skulle vi troligen finna att en faktor i sammanhanget är just rädsla. Också när det verkar handla om något helt annat så är det ofta rädsla som spökar i bakgrunden. På samma sätt som att mörker bara kan fördrivas med ljus så kan rädsla bara bekämpas med kärlek. När vi nu bekänner våra synder så kan vi göra det utan rädsla för straff. Inte för att våra synder skulle vara obetydliga eller oväsentliga utan för att synden är maktlös inför den rena kärleken – den kärlek vi möter hos Jesus Kristus. Så låt oss då, utan rädsla, komma inför honom med vår bekännelse…

Predikan

Om man vill att tron ska vara lätt och utan motsägelser ska man nog inte göra som vi har gjort här idag och som vi gör varje söndag här i kyrkan! Vi låter nämligen olika bibeltexter tala med varandra genom att läsa dem med bara någon minuts mellanrum. Tre texter varje söndag och dessutom tre texter från så olika sammanhang som möjligt – först en GT-text som kan vara upp till tusen år äldre än de båda andra, och sist en naken berättelse från Jesu liv ofta med direkta citat av honom. Och däremellan en brevtext som är resultatet av decennier av teologisk reflektion över evangeliernas Jesusberättelser. Vill man ha en enkel självklar tro utan motsägelser så ska man givetvis läsa en text i taget så man hinner glömma den första texten innan man läser den andra. Det som annars kan hända är att texterna börjar tala med varandra och det är vad de har gjort idag, och då kan det plötsligt verka som att de talar mot varandra! För visst är det så att episteltexten kolliderar rätt brutalt med evangeliet! Eller är det bara jag som ser motsätt­ningen i att 1 Johannesbrevet påstår ”… rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” Och strax därefter talar Jesus just om straff – ett dödsrike där den rike mannen hamnat som beskrivs som ett plågornas ställe där de stackars fördömda pinas av flammande lågor…

Nu skulle man möjligen kunna hävda att det är min uppgift som predikant att utlägga de här texterna så att friktionen försvinner. Det skulle vara som att uppfatta prästen som en Guds försvarsadvokat som till varje pris ska försöka gömma undan det som talar till klientens nackdel och samtidigt försöka lyfta fram det som talar till klientens fördel. Ja, ni hör omedelbart hur orimligt det låter – att jämföra Gud med en klient. Men samtidigt lever vi i ett samhälle som på något sätt satt Gud på den anklagades bänk. Ja, vårt samhälle verkar förutsätta en Gud som behöver advokater som försvarar honom. Men så var det inte när Bibeln skrevs och så var det inte heller för femhundra år sedan, då var Gud fortfarande den himmelske Domaren medan det var vi människor som satt på de anklagades bänk och det var vi som behövde en försvarsadvokat och den advokaten fann dåtidens människor i Jesus.

Många hävdar att det var den sk Upplysningen på 1700-talet som vände upp och ner på ordningen och förvandlade människan till domare och Gud till anklagad. Nu är det ju inte första gången Gud befinner sig på de anklagades bänk, det händer ganska regelbundet i t ex Psaltarpsalmerna och det hände ju rent bokstavligt när Jesus satt anklagad inför Stora Rådet i Jerusalem. Men i det senare fallet fattade man ju inte att det var Gud man anklagade och i Psaltaren så är det tillfälliga utbrott av sorg och frustration som förvandlar Gud till den anklagade.

Men om vi nu ändå accepterar att den moderna människan alltsedan Upplysningen placerat Gud på de anklagades bänk så återstår frågan vad som är prästens och predikantens uppgift i sammanhanget. Många menar nog ändå att prästen då ska fungera som en Guds advokat, men jag vill nog snarare se mig som åklagare i sammanhanget. Efter att han samtalat med en av våra åklagare i församlingen har jag nämligen förstått vad som är åklagarens uppgift. Tidigare trodde jag att åklagaren bara hade till uppgift att finna sådant som talade till den anklagades nackdel men efter det där samtalet förstod jag att den ende som hade ett ensidigt uppdrag var advokaten. Åklagaren däremot har till uppgift att söka efter såväl sådant som talar till den anklagades fördel som till hans eller hennes nackdel. Det är den objektiva sanningen som är åklagarens uppdrag och så vill jag också se prästens uppdrag. Jag vill därför inte försöka försvara sådant som också jag upplever som orimligheter och motsägelser i Bibeln. Tvärtom vill jag lyfta fram dem, inte för att döma Gud utan för att jag anar att det döljer sig en ännu större sanning om Gud bakom det vi upplever som motsägelser och orimligheter. Man kan jämföra med ett äktenskap – om man hela tiden döljer och förnekar konflikterna så kan man få ett samliv som utåt ter sig harmoniskt men som inifrån mest upplevs som ett krigsstillestånd. Men om man vågar se också konflikterna så kan gemenskapen djupna, man får då chansen att upptäcka ett sannare Du bortom de där ytliga frustrationerna. Visst, om man låter bli att blunda för konflikterna tar man risken att det slutar i skilsmässa och på samma sätt tar man risken att konfrontationen med Gud gör att man tar avstånd från Gud efteråt. Men det äktenskap och den Gudsgemenskap som inte tål att se sanningen hör till det som måste dö för att något verkligt levande och sant ska kunna växa fram!

Hittills har jag bara sagt en sak om evangeliet jag skulle predika över och det är att oavsett vad som var Jesus avsikt så kan det uppfattas som att Jesus försöker skrämma människor till tro genom att tala om ett plågornas rike efter döden. Och jag har också konstaterat att detta verkar stå i strid med episteltexten som påstår: den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” Och som ni förhoppningsvis har förstått så vill jag inte utplåna den motsättningen eftersom jag tror att motsättningarna i Gudsbilden kan leda oss närmare den Gud som utifrån vår mänskliga horisont måste te sig paradoxal, annars vore Han inte Gud utan bara en slätstruken avgud!

Men å andra sidan – tänk om motsättningen just här bara är skenbar. Låt oss fullfölja ett tankespår också i den riktningen: Den som är rädd har inte nåt kärlekens fullhet – det där är ju ett konstaterande av att om man fortfarande är rädd så har man en bit kvar att gå. Föräldrar har ju i alla tider använt rädsla som ett medel för att få barn att undvika farligheter. Om barnen verkligen trodde att det fanns troll i skogen så blev risken mindre att de gav sig ut på egen hand och gick vilse. Kan man på motsvarande sätt förstå att Jesus hittar på berättelser, för det är ju en påhittad berättelse han ger oss i evangeliet. Berättelser som använder rädslan som ett provisoriskt motiv för att få människor att vara mer barmhärtiga mot varandra. Om rika människor som hörde den här berättelsen verkligen blev rädda för eviga straff och därför började bry sig om tiggarna som låg utanför deras port – ja, då har ju berättelsen haft avsedd verkan. Förhoppningen kan sedan vara att när den rike driven av rädsla börjar intressera sig för den fattige så förändras gradvis motiven för barmhärtighet. När mötet väl är upprättat så börjar det kanske växa fram en verklig kärlek till den fattige. En parallell skulle kunna vara att när barnet slutat tro på troll så är det stort nog för att förstå de verkliga, sanna skälen til att inte ge sig ut ensamt i skogen!

Kan det vara så att Jesus använder rädslan som medel för att få oss över tröskeln liksom, och när vi väl är inne i det nya rummet så bleknar rädslan och kärleken blir inte längre driven av fruktan utan kärleken blir sitt eget motiv!

Ja, så vill jag förstå den påhittade berättelsen om den rike mannen och Lasaros. Den myndiga moderna och upplysta människan skulle kunna ta det här resonemanget som anledning till att avskaffa varje föreställning om straff efter döden. Jag menar – har jag trollat bort trollen så kan jag väl trolla bort också helvetet – om båda bara hade till uppgift att skrämma oss till en högre insikt! Men jag är inte bredd att göra det, jag är inte beredd att avvisa de bibliska helvetesföreställningarna lika lätt som jag avvisar tron på att det finns troll i skogen! För hade jag gjort det så hade jag förnekat det jag började den här predikan med – tron att Gud är paradoxernas Gud, tron att det inte är vår uppgift att riva ner motsättningarna och orimligheterna för då skulle vi bara tillverka vår egen slätstrukna avgud. Sanningen om Gud måste få vara paradoxal för alla oss som har en IQ under tusen! Jag tror att det är möjligt att leva med tron på en paradoxal Gud utan att vara rädd. Men det är bara kärleken som kan fördriva rädslan. Så lät oss då som en vila från alla paradoxerna avsluta med 1 Johannesbrevets ord, orden som är en brygga mellan dagens epistel och evangelium. . Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Låt oss be:
Gud, vi gör oss bilder av dig.
Bilder som ibland blir fulla av motsättningar
 och som måste få vara fulla av motsättningar
eftersom Du är stor och vi är små.
 Men Herre, hjälp oss att våga möta dig bortom bilderna
– att se dig i varje lidande medmänniska.
Låt din kärlek få slå rot i våra hjärtan
så att de öppnas för dem som behöver oss!
AMEN