Högmässa i Stensjökyrkan
18:onde eft. Tref. 2011
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Ordsp 8:32-36
Epistel Apg 5:27-29
Evangelium tt 13:44-46

Beredelsetal

Dagens GT-liga text är hämtad från Ordspråksboken som utgörs av hundratals visdomsord som tillskrivs den vise kung Salomo som levde omkring år 1000 f Kr.

Ordspråk finns förmodligen i alla språk och alla kulturer och de har under tusentals år förmedlats mellan generationerna. Ordspråken är ju ett slags kondenserad visdom – mänskliga erfarenheter som sammanfattas i några få ord. Ordspråken har varit ett slags skydds­utrustning som nästan varje människa fått med sig under sin uppväxt – genom dem har vi fått möjlighet att lära inte bara av våra egna misstag och erfarenheter utan vi har fått del av tusentals människors erfarenheter varav många levt hundratals år före oss. Ordspråk, talesätt och sedelärande berättelser har därför varit viktiga vägvisare för oss människor under tusen­tals år. Men så är det inte riktigt längre. Den världsberömda amerikanska kulturantropologen Margaret Mead sa redan på 60- eller 70-talet: Vi är den första genera­tionen som har blivit uppfostrade av TV i stället för av föräldrarna."

Även om det är tillspetsat uttryck så inser vi nog att det ligger en del sanning i det uttrycket även om TV:ns påverkan idag kanske ofta är ersatt av Internet, dataspel och alla dessa sociala medier på nätet.

 Och då kan man fråga sig – vem förmedlar då gamla tiders visdom till nya generationer? I 1 Kung 3 berättas om hur kung Salomo fick sin vishet – han offrade till Gud och Gud kom till honom i en dröm om natten och Gud sa: be om vad du vill, jag skall ge dig det! Salomos svar blev att han bad om vishet för att kunna leda folket på rätt sätt.

 Han kunde bett om rikedom, han kunde bett om ett långt liv utan sjukdom men han bad om det enda – visdom! Så värdefull är alltså visheten, inte bara i Salomos ögon utan i hela Bibelns perspektiv. Inte mindre är tre hela bibelböcker kan räknas till vishetslitteraturen – utöver Ordspråksboken också Predikaren och Jobs bok. Mot den bakgrunden kan vi ställa oss frågan om vi i vår ofta så ytliga TV- och dataålder har avvisat flera av de hjälpmedel vi fått för att hitta rätt i tillvaron. I höghastighetssamhället unnar vi ju oss inte ens tid för eftertanke och all denna speedade under­hållning skapar en centrifugalkraft som kastar oss obönhörligt ut från centrum av oss själva, ut mot den periferi där vi förlorar tyngd och riktning och blir famlande som höstlöv i vinden, blir främlingar för oss själva!

 I vår syndabekännelse bär vi fram en längtan efter mer av tyngd, trygghet och riktning i våra liv. En längtan efter ett liv mer byggt på vishet och eftertänksamhet. Låt oss be och bekänna ….

Predikan

I dagens korta evangelium är det en liten fras som upprepas två gånger, både när det gäller skatten och när det gäller pärlan står det att upphittaren ”går och säljer allt han äger”

När händer det att folk säljer allt det äger för att de har hittat något de tycker är viktigare än all sin samlade rikedom? När händer det att människor bryter upp och lämnar sitt gamla liv helt bakom sig? Ja, vanligast är det kanske med förälskelser – då kan en människa verkligen lämna allt bakom sig: hus, arbete, make eller maka och t o m barn lämnas ibland när en människa blir upp över öronen förälskad i en ny man eller kvinna. I sådana fall anar man en desperation och trötthet över sitt liv som byggts upp under lång tid och så projicerar man hoppet om en total förändring på livet med denna nya människa. Därför är man i sin blinda förälskelse beredd att lämna allt bakom sig. Men i de fallen blir det nya livet förmodligen alltid en besvikelse – förväntningarna är helt enkelt orimliga. När uppvaknandet kommer efter ett antal veckor, månader eller år så kan det vara omöjligt att reparera det som blev skadat i uppbrottet. Men här har vi alltså ett möjligt motiv till att någon ”går och säljer allt han äger” - nämligen förälskelse!

Ett annat exempel är möjligen de som blir så trötta på sina egna liv att de säger upp sig från sina jobb, säljer sina hus, tar familjen med sig och ger sig ut på en evighetslång världsomsegling, alternativt bosätter sig i Thailand och startar ett pensionat där. Men i likhet med förälskelsen så handlar det nog mer om en flykt bort från någonting som man är dödstrött på, än om en flykt till något verkligt. Det verkliga är det man flyr ifrån men det nya som man ser framför sig är mer en projektion, en önskedröm, ett luftslott vars enda egentliga materia är att det är något annat än det jag lämnar.

I evangeliet vi hörde handlar det om något annat! Där finns ingen livstrött människa som bara vill fly bort ifrån sitt sammanhang, utan en man som har hittat något som är mer värdefullt än allt han hittills sett. En man som hittar en skatt i en åker, livrädd för att någon annan ska finna den gräver han ner den igen, så att han kan gå bort och sälja allt han äger för att ha råd att köpa den där åkern där skatten ligger. Eller köpmannen som finner den underbara pärla han alltid drömt om – också han är beredd att sälja allt han äger för att ha råd att köpa denna enda pärla. Båda har hittat något som i deras ögon är mer värt än allt de äger. Det sägs inget om att de var trötta på de liv de levde men deras tidigare liv förlorar plötsligt det värde de haft när de jämförs med skatten respektive pärlan. Man lämnar det man har för något viktigare helt enkelt.

För ett par veckor sedan lyssnade jag och ett hundratal andra kyrkoherdar i stiftet till förre Röda Kors-chefen tillika förre VD:n för Sveriges Radio – Peter Örn. Han berättade om sin uppväxt i Blekinge skärgård. Där fanns flera exempel på människor som fått sina liv helt förändrade genom en frälsningsupplevelse. Där fanns ynglingen som söp och slogs men som efter mötet med Jesus var helt förvandlad. Plötsligt var han en from och anständig man och levde som sådan hela sitt liv. Och där fanns fler sådana exempel. Människor som hade blivit helt förvandlade av ett möte med Jesus! De frälsningsupplevelserna ägde rum inom pingstväckelsen och det är kanske dit vi vanligen associerar när vi talar om frälsningsupplevelser, möten med Jesus och radikala omvändelser med totalt förvandlade liv som följd.

Här i Svenska kyrkan går det ju vanligen lite lugnare till. Vi verkar mer inriktade på att bevara en tro som förutsätts finnas där från början. Ett finare ord som skulle kunna beskriva Svenska kyrkans vanliga sätt att fungera skulle kunna vara ordet konsolidering som ju betyder att göra något stadigt, fast och stabilt och helst också fördjupat. Eller med ordbokens definition: ”förstärka genom att förbättra den inre strukturen”

Men om det inte finns något att förstärka? Eller om det inuti en människa finns en annan inre struktur än den kyrkan trodde? För ett par veckor sedan var det ett samtal i en av våra grupper i församlingen som gjorde ett par medarbetare lite förskräckta för plötsligt upplevde man att man inte delade samma tro. Och egentligen är det ju ganska självklart! Vi kräver ju ingen trosbekännelse av varje människa som kliver över trösklarna in till kyrkan eller församlingshemmet. Och det ska vi inte heller göra – för hit är tvivlaren precis lika välkommen som den självklart troende. Men eftersom vi ser ungefär likadana ut på utsidan så finns ju risken att vi efterhand börjar tro att vi också ser likadana ut på insidan. Men jag är övertygad om att när det gäller tro så ser det rätt olika ut på insidan också bland oss som är här i kyrkan just nu. Och den kristna tron har många olika former och nyanser och den måste tillåtas ha det. Men om tron inte alls finns där och jag samtidigt talar till dig som om du vore troende? Vad händer då? Vad blir det då av den där konsolideringen – hur kan man konsolidera något som inte existerar? Resultatet blir förmodligen att vi talar förbi varandra och du kanske tycker att det är pinsamt att just här i kyrkan berätta om att du faktiskt inte tror som Svenska kyrkan verkar tro att du tror.

I Pingstväckelsen hade man åtminstone förr i världen två sorters möten: väckelsemöten och helgelsemöten. Lite förenklat skulle man kunna säga att i väckelsemötet förutsattes alla vara ofrälsta och i helgelsemötet förutsattes alla vara frälsta. De oväckta behövde väckas och de väckta behövde helgas eller konsolideras i sin tro. Men här i Svenska kyrkan är vi inte lika tydliga – här blandar vi friskt frälsta och ofrälsta, troende och tvivlande, bekännan­de kristna och lite mer allmänt religiöst intresserade.

Själv tror jag på blandning men jag tror inte på en blandning där olikheter­na bara tillåts finnas under ytan. Jag tror inte på en blandning där vi hela tiden låtsas vara lika. Utan jag tror på en blandning där vi faktiskt jämför de skatter vi funnit i livet och där vi tillsammans skärskådar våra respektive pärlor med öppenhet för att det också finns konstgjorda pärlor med ett mycket begränsat värde!

Den här predikan vill som vanligt inte ge några tydliga och entydiga svar utan mer väcka frågor och möjligen peka i en bestämd riktning. Kanske är de här konsolideringspredikningarna uttryck för att jag inte är riktigt säker på att den skatt jag har funnit skulle vara mer värd än den du har funnit. Men det förutsätter ju att vi båda har funnit en skatt. Om du inte upplever dig ha gjort det så kan min predikan upplevas irrelevant eftersom den talar om något som du ännu inte har mött i ditt liv. Kanske borde jag därför ibland bli lite mer väckelsepredikant som vågar ge tydliga svar? Men hur du och jag än har det med våra skatter och pärlor så är det ändå samma sak som gäller för oss båda när vi går från kyrkan idag. Jag tror att det som återstår är att du gräver vidare i din åker medan jag gräver vidare i min. För oavsett vad vi funnit eller inte funnit så finns det mer att finna. Så för att återknyta till ordspråken som vi började den här gudstjänsten med: GRÄV DÄR DU STÅR! Och nöj dig inte förrän du funnit något som är värt att du säljer allt du äger bara för att äga just detta!