Kristi återkomst
Högmässa i Stensjökyrkan
Domssöndagen 2015    
Tema Kristi återkomst
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Får jag presentera omslagsflickan på vinterns församlingsblad. Hon heter Melica Abrahimy och är född i staden Mazar-e Sharif längst upp i norra Afghanistan. I somras flydde hennes familj från ett land som så länge härjats av krig att inte ens hen­nes föräldrar kan minnas något annat.

I måndags mötte jag henne på Migrationsverket i Kållered och hon är alltså en av de ca 150 000 människor som sökt sin tillflykt till Sverige hittills under 2015. Visst är de många och kanske är det olämpligt att Sverige tar hand om alla dessa på längre sikt. För det handlar ju inte bara om att släppa in dem, det handlar också om att kunna ge alla medbor­gare möjlighet till ett bra liv! Hittills har vi varit bra på att släppa in men sämre på att integrera, sämre på att få flyktingar och invandrare att bli en del av ett gemensamt vi – vi svenskar.  

Men om jag blev stolt när Sverige blev Europamästare i ungdomsfotboll i somras så blir jag ännu stoltare när vi nu är europamästare i flyktingmot­tagande. Fördelningen mellan länderna får vi ordna sen – nu är det en akut situation, nu gäller mat, värme och tak över huvudet och då måste vi vara gränslöst generösa! För det är ju precis detta som dagens evangelium handlar om: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig"

Det är Melica det handlar om, en liten muslimsk flicka från Afghanistan är just nu en av våra minsta bröder och systrar som Jesus talar om. Och han säger att hon är han! Det vi gör för henne gör vi för Jesus: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

För några veckor sedan hade vi besök av professor David Thurfjell på en av våra temakvällar. Han har skrivit en bok som problematiserar bilden av Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder. Boken heter Det gudlösa folket och finns ute i biblioteket. Han menar att svenskarna inte alls är så avkristnade som de tror. Och är det inte ett tecken på detta som vi ser just nu när det gäller att Sverige är Europas mest generösa land när det gäller flyktingpolitik. Svenskarna har slutat att gå i kyrkan och i hög utsträckning slutat kalla sig kristna men istället har vi det kanske mest kristet färgade samhällsbygget i hela Europa. För enligt Jesus är det ju detta det handlar om: att ta hand om de fattiga och hemlösa.

Och medan länder med hög kyrklighet och stark religiositet i östra Europa stänger sina gränser så öppnar svenska sekulariserade politiker Sveriges gränser för 10 000 flyktingar varje vecka nu i höst. Så vilket land är då mest kristet utifrån Jesu beskrivning av kristen tro – det religiösa Polen med stängda gränser eller det sekulariserade Sverige med öppna gränser?

Eller som Jesus uttrycker det i Bergspredikan i Matt 7:21: Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.  

Så tänk om de där tusen åren av kristen tro i Sverige inte bara varit en his­torisk parentes, en parentes som går mot sitt slut enligt kyrkostatistiken. Tänk om dessa tusen år av kristen tro satt outplånliga spår ända in i regeringskansliet, så att också de som inte kallar sig kristna omedvetet går i Mästarens fotspår när det gäller praktisk politik!  

Men nu har vi slagit oss för bröstet tillräckligt länge, nationalistiskt skryt rimmar inte riktigt med det där kristna kulturarvet där ödmjukhet är en av dygderna. Så låt oss då problematisera: För även om Sveriges politik är generös just nu så är jag inte säker på att den motsvaras av samma generositet i människornas hjärtan.

Vi har ett parti i Sveriges riksdag som vill ha en helt annan flyktingpolitik, ett parti som växer snabbare än något annat parti i landet, ett parti som enligt opinionsundersökningarna numera attraherar en fjärdedel av befolkningen! Vi hör om nerbrända flykting­boenden, om hatstormar på nätet och mycket annat som talar ett annat språk än den officiella flyktingpolitiken. Så vad finns det bakom och under den generösa fasaden? Har vi rent av ett Sverige som håller på att falla isär av vidgade samhällsklyftor mellan stad och land, mellan infödda och invandrade, mellan rika och fattiga, utbildade och outbildade?  

Det där är allvarliga frågor som är alldeles för viktiga för att enbart överlämna åt politikerna, vi har alla ett ansvar. Och också här har dagens evangelium ett budskap. Jag tänker på den där förvåningen som båda sidor visar: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Och så från den andra sidan, från de fördömda: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?  

Jag tror att deras förvåning kan förklaras med att vi har lättare för att se klart på långt avstånd än nära. Samma fenomen som ni ser när kyrkokören sjunger där numera nästan alla behöver ha läsglasögon för att se noterna. Det är lättare att vara solidarisk på avstånd! Ja, konstigt nog verkar det vara lättare att beröras av TV-bilder på svältande barn än av tiggare på gatan. Ingen av kategorierna i evangeliet kan erinra sig att de skulle ha gjort något anmärkningsvärt som skulle vara värt belöning respektive straff.

Och anledningen, tror jag, är oförmågan till att distansera sig till det man har nära. Vi saknar helt enkelt moraliska läsglasögon som gör det möjligt att se oss själva och vår närmaste omgivning med rättvis blick. På distans, däremot, ser vi ofta klart vad som är rätt och vad som är fel.  

Men just den där hjälpen till självdistansering, just de där moraliska läsglasögonen erbjuds ändå av varje kristen församling. Både i gemen­skapen om vi är ärliga inför varandra, och ännu mer i form av kyrkans bikt där du kan få hjälp av en själavårdare till att se klart också på nära håll.  

Men hur ser det då ut på det personliga planet? Söker jag Jesus i mina minsta bröder och systrar? Skulle vi kunna tänka oss att förvandla den där hysteriska julmånaden från kommersiell konsumtionshets till en nära gemenskap med fler än våra allra närmaste? Jesus sade: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ AMEN.