Kristi återkomst
Högmässa i Stensjökyrkan
Domssöndagen 2003  
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
Jes 65:17-19
Upp 20:11-12
Evangelium  Matt 25:31-46

Beredelsetal
Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar Så avslutas dagens episteltext från Upp 20. ”Efter sina gärningar” – är det då ändå gärningarna det kommer an på?! Här har Luther och därefter lutherska präster i snart 500 år tutat i oss att det handlar om rättfärdiggörelse av tro, inte av gärningar, men Johannes verkar ju säga något annat utifrån vad han såg i sin stora vision!

Och om man sedan läser dagens evangelium så är det återigen gärningarna som står i centrum – allt vad ni gjort för någon av dessa minsta, säger Jesus själv!

Men kanske handlar det ändå om tro, om den tro om vilken aposteln Jakob skriver att tro utan gärningar är död!? I våra dopgudstjänster brukar jag påminna om att ljus inte kan tas emot utan att reflekteras och att det är på samma sätt med Guds kärlek: Vi kan inte ta emot Guds kärlek utan att reflektera den vidare ut mot de människor vi möter. Och vi kan inte älska människor utan att det syns i våra gärningar – sann kärlek är aldrig begränsad till bara vackert och kärleksfullt prat!

Men om det nu är så att vi döms utifrån praktiserad tro så är det också en dom som tar sin utgångspunkt i våra individuella förutsättningar. Igår berättade Anders Carlberg från Fryshuset i Stockholm om att av alla de unga svenska nazister som han hade träffat så hade ingen av dem varit mobbad mindre än sex år under sin uppväxt. Hur mycket kan Gud begära av dem? Och hur mycket kan Gud begära av dig och mig?

Nåden och förlåtelsen får aldrig bli en bekväm huvudkudde som befriar oss från ansvar för våra liv, ansvar för såväl det vi gör som för det vi inte gör! Låt oss nu i vår syndabekännelse be om att Guds kärlek ska förvandla oss från passiva mottagare av Guds nåd till aktiva medskapare som insett att varje möte med en människa är en kallelse, en utmaning till tjänande i kärlek. Låt oss be och bekänna….

Predikan
Är det verkligen en tillfällighet att det helt saknas överträdelsesynder i Jesu beskrivning av vad som kommer att räknas vid yttersta domen? Ändå har många en bild av kristendomen som säger att det handlar om en massa förbud. Du får inte göra så och inte göra så! Och kanske beror den här bilden på att kyrkan och enskilda kristna har skymt evangeliet. Det är vi och kyrkogenerationer före oss som mer har fixerat oss vid en massa förbud så att kristen tro ibland har uppfattats som ett stort nej till livet, ett nej till det glada, uppsluppna livet.

Ser man närmare på alla förbuden inom kyrkan, allt det som en kristen inte fått göra så är många av dem nyttiga varningar för sådant som kan skada både en själv och andra, ungefär som arbetsmiljöföreskrifter på en arbetsplats. Men misstaget är att fokus har hamnat på överträdelsesynder mer än på underlåtenhetssynder och därmed har vi presenterat en kristendom som mer liknar judarnas 613 detaljerade religiösa föreskrifter än det enda dubbla kärleksbud som Jesus menar rymmer hela den gudomliga Lagen: Du ska älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv!

Om vi ser på dagens evangelium så är ju det starkaste känslouttrycket i hela texten den förvåning som båda grupperna visar: Först de rättfärdiga som förvånat frågar: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?'

Sedan de orättfärdiga som lika förvånat frågar: 'Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?'

Just den här förvåningen borde få oss att verkligen fundera över oss själva och det samhälle vi lever i. Det verkar ju som att de orättfärdiga hade väntat sig en annan dom. De kanske har varit trogna gudstjänstbesökare och högst anständiga människor som levat liv som både de själva och omgivningen har betraktat som gudfruktiga och goda. Men precis som de fromma fariséerna har de haft sin uppmärksamhet riktad åt fel håll: de har skapat ett religiöst reservat i sina liv där de stängt in Gud inom tydliga kyrkliga gränser. Men Gud har hela tiden väntat på dem utanför det där reservatet, ute bland vanliga trasiga människor som behövde deras hjälp, människor som de aldrig såg, aldrig brydde sig om eftersom de inte befann sig inom deras religiösa synfält!

En engelsk jesuitpräst, Gerard Hughes, har i en av sina böcker en berättelse om vad som skulle hända om Jesus flyttade in hos oss. Till en början skulle vi bli väldigt förtjusta, vi skulle ta med honom till församlingen och presentera honom för alla vi kände och vi skulle uppmärksamt lyssna till allt vad han hade att säga. Vi skulle bjuda hem en massa av våra vänner och sitta och diskutera med Jesus på kvällarna. Men efter ett tag så skulle han börja ta hem sina bekanta till vår bostad. Och vi ju vilka han brukade umgås med när han gick på jorden – horor och syndare kallade fariséerna dom. Tänk dig bara tanken att det skulle börja drälla omkring en massa alkoholister, uteliggare och psykfall hemma hos dig! Du skulle hela tiden vara livrädd för att de skulle smutsa ner dina vackra möbler, spy på dina fina mattor och knycka dina dyrbarheter! Efter några veckor skulle du inte stå ut längre. Du skulle locka in Jesus i en garderob, låsa dörren bakom honom och köra ut alla uteliggarna för det hörs ju på ordet var dom hör hemma: ute!

Framför garderobsdörren skulle du sätta upp ett litet altare där det alltid skulle stå färska blommor och två tända ljus och varje gång du passerade garderobsdörren skulle du buga dig i vördnad inför honom som satt därinne.

Ja, är det inte ungefär så vi hanterar Jesus? Det är så mycket i våra liv som vi vill ha i fred, som vi inte vill att han ska lägga sig i. Men, som den japanske befrielseteologen Koyama uttrycker det: det finns inget handtag på korset! Det kors vi är kallade att bära i Jesu efterföljd är inget bekvämt attachéportföljskors som smidigt slinker igenom överallt, utan det är ett spretigt kors som stöter emot så mycket i våra liv om vi verkligen försöker bära det.

Men då står vi där, denna Domssöndag, återigen står vi där med all vår skuld, med alla de kärleksgärningar vi inte förmått göra! Alla dessa försummelser som så lätt leder till uppgivenhet. Vi blir trötta bara vi tänker på allt det som skulle kunna ha gjort för dessa minsta som är Jesu bröder. Denna förlamande skuld som bara blir ytterligare en börda att bära!

För en dryg vecka sedan talade jag med en terapeut om detta med skuld och han var kritiskt till att vi i kyrkan använde just begreppen synd och skuld eftersom han visste hur upplevelsen av skuld kan leda en människa in i ett närmast apatiskt tillstånd av total uppgivenhet. Han såg begreppet skuld som tillbakablickande och passiviserande och tyckte att kyrkan skulle byta ut det begreppet mot begreppet medansvar – vi är alla medansvariga för att människor lider runt omkring oss. Ansvar är framåtblickande och handlingsinriktat på ett helt annat sätt än skuld! Där skulden skapar ett passiviserande självförakt, där utmanar ansvaret till ansvarstagande – till aktiv handling!

Ungefär så sa han, terapeuten, och kanske ligger det något i vad han säger! Hur är det ordspråket säger: Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället! Vi får inte bli förlamade av allt vi inte har gjort och allt vi skulle kunna göra för Jesu minsta bröder. Stig Dagerman skrev 1954 några rader som får bli den landningsbana på vilken Domssöndagens evangelium landar i ditt och mitt liv:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer."

AMEN