Kr.förkl.dag 2017

Jesus förhärligad
Högmässa i Stensjökyrkan
Kristi Förklarings dag 2017
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa 
Texter

GT-text 2 Mos 40:34-38

Epistel Upp 1:9-18

Evangelium Luk 9:28-36


Beredelsetal

Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp - inte förrän det höjde sig. Det där är ord från dagens GT-liga text och det handlar om det där molnet som visade Israels folk vägen genom öknen under flykten från slaveriet i Egypten. Tänk om vi kunde vara så synkroniserade med Gud som folket verkar vara i den här berättelsen. De stannar när molnet stannar och de vandrar vidare när molnet börjar röra på sig. Vi behöver inte bry oss om den historiska sanningshalten i den där berättelsen för den talar till oss om något tidlöst, nämligen tillit. Att våga lita på det man uppfattar som Guds röst, Guds tilltal.


Då invänder du kanske att det finns massor av religiösa fanatiker som litat blint på det de uppfattat som Guds röst och gjort fasansfulla saker. Och även om vi kan utgå från att de galningarna bara försökte klä sin sinnesförvirring i gudomliga kläder så är det ändå så att också vi kan missuppfatta, också vi kan höra fel, också vi kan gå vilse också när vi verkligen försöker följa Guds ledning. Enligt kristen tro finns det ju också en annan röst än Guds röst inom oss – en hatets röst, en avundens röst, en bitterhetens röst som vill föra oss vilse! Så vad återstår då? Jo, att använda det förnuft Gud gett oss i en ständigt pågående urskillningsprocess där vi försöker identifiera de båda rösterna och följa den röst som vill oss väl. Den rösten har två kännemärken som ändå gör det möjligt att känna igen den – den vill kärlek och den ger frid, frid i handlingen men också frid i eftersmaken av handlingen. Låt oss nu be om förlåtelse för alla de gånger vi struntat i att lyssna eller medvetet följt den onda rösten….

Predikan

Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

Det är lätt att förstå varför lärjungarna teg. Vad hade hänt om de direkt när de kom ner till de andra lärjungarna hade börjat berätta om att de hade sett Mose som vi det laget hade varit död i mer än tusen år, och Elia som hade varit död i minst 800 år? Och vad hade hänt om de berättat att just de tre, Petrus, Jakob och Johannes, hade hört Gud själv tala ur ett moln? Även om det var en tid som var mer öppen för mirakel så hade risken varit överhängande att de hade blivit betraktade som galna. Och dessutom skulle det säkert ha väckt avundsjuka bland de andra lärjungarna. Varför just de? Varför inte jag? Så de teg om vad som hade hänt, förmodligen tills det hade hänt en massa andra saker som bekräftade den där händelsen uppe på berget.


Men vad hade då hänt om det inte hade hänt något mer? Om det där var det sista övernaturliga som hänt med Jesus. Hade de tre lärjungarna till slut trott att de hade varit med om en konstig dröm? Med tiden skulle kanske upplevelsen ha bleknat bort och blivit overklig, som att den aldrig hade ägt rum.


Kanske har vi alla haft större eller mindre Förklaringsberg. Kanske har vi alla haft upplevelser som haft det där extra. Det kanske inte hände något märkligt i den yttre världen men inuti skedde det något: en alldeles särskild lyckokänsla, en känsla av ett större sammanhang, en skönhetsupplevelse som fick tårarna att rinna eller en oförklarlig känsla av tröst – som att Någon såg mig och förstod mig! Men det kan också handla om att man i likhet med de tre lärjungarna upplever sig se människor som är döda, det kan handla om att man ser en ängel eller nåt annat som inte stämmer med vår materialistiska världsbild. Jag tror att det här är mycket vanligare än vi anar men just för att vår kultur och vår tid är så inriktad på det materiella så vågar vi inte berätta. Om det var svårt för lärjungarna är det ännu mycket svårare för oss för vårt samhälle har mer eller mindre förträngt allt som inte är vetenskapligt bevisbart.


Därför blir många berättelser liggande, de blir aldrig berättade för någon och de försvinner när den som gjorde upplevelsen dör eller kanske långt dessförinnan pga. glömska och förträngning. Samtidigt finns det kristna sammanhang där det verkligen ingår i världsbilden att mirakel inträffar och där man gärna berättar om mirakulösa upplevelser. Det kallas vittnesbörd och avsikten är att stärka varandras tro.


Så hur ska vi då hantera dessa Förklaringsberg? Ska vi berätta eller ska vi tiga? Det kan låta självklart att vi ska berätta för vi är ju kallade att vara vittnen och vittnen ska frambära vittnesbörd om vad Gud gjort i deras och andras liv. Men själv är jag inte säker på att vi ska vara sådär totalt offentliga med Förklaringsbergen och jag ska försöka förklara vad jag menar.


För det första finns det en risk att vi pratar sönder våra upplevelser. Till slut blir det vår egen beskrivning som tar över från själva upplevelsen. Det är som att vi cementerar upplevelsen i en särskild form – ungefär som att hälla cement över något levande. Det blir ett monument men det saknar liv.


För det andra är risken att andras mottagande av vår berättelse skapar tvivel hos oss själva. Varje inre upplevelse tål inte det starka ljuset från andras ifrågasättanden. Upplevelsen var tänkt för mig och ingen annan.


För det tredje kan vi med alltför stort fokus på Förklaringsbergen skapa en kultur där Gud enbart finns i det avvikande, det konstiga, det mirakulösa. Och då ser vi till slut inte Gud i allt det vardagligt mirakulösa, i allt det där som ryms inom vanliga materialistiska ramar men som ändå är påminnelser om en närvarande Gud. Naturen, våra kroppar, musik, dans och vanlig mänsklig kärlek människor emellan … i allt detta möter Gud oss hela tiden. Men risken är att vi till slut blir blinda för denna vardagliga Närvaro om vi ständigt fokuserar det Annorlunda och det Avvikande.


För det fjärde är risken med att berätta om märkliga upplevelser att vi jämför oss med varandra. Just den där avundsjukan som de tre lärjungarna hade skäl att frukta om de berättade för de andra vad de hade varit med om. Guds handlande är så unikt med var och en av oss men det är så lätt att vi skapar mönster av våra upplevelser. Nej, jag tror inte att alla ska tala i tungor! Nej, jag tror inte att Gud hade tänkt sig att ge den profetiska gåvan till alla eller gåvan att göra sjuka människor friska. Jag tror inte ens att den där omvälvande inre upplevelsen som man kallar andedop – jag tror inte heller att den är tänkt för alla. En del upplever mer och andra upplever mindre och det där är en del av den olikhet som Gud lagt ner i sin skapelse. Precis som Paulus skriver – vi är varandras lemmar och ur skulle det se ut om kroppen bara bestod av en massa tummar! Det är olikheten som är poängen med skapelsen och det räcker ju med att läsa dagens evangelium för att förstå att stora andliga upplevelser inte är menade för alla – det var ju bara tre av tolv lärjungar som fick följa med upp på berget, en minoritet.


Samtidigt finns det här faktiskt ett argument i motsatt riktning – det får inte heller bli så att majoritetens avsaknad av upplevelser skapar ett mönster av att det är det normala och självklara. Och kanske är det den risken som är den större just i vår svenskkyrkliga miljö– att till slut ingen räknar med att Gud gör något utanför de vanliga ramarna.


Men om vi ändå inte ska ägna så mycket kraft åt att berätta om våra andliga upplevelser – vad ska vi då göra med dem? Vad är de till för? Jo, framförallt är de till för dig. De är till för att stärka din tro och tillit till Gud och därmed kan de hjälpa dig till det vittnesbörd som är långt starkare än ordens vittnesbörd – om dina Förklaringsberg ger dig kraft att i ditt eget liv visa mod, kärlek och sanning så blir det ditt liv som vittnar, mer än orden. Du ska därför bevara dina Förklaringsberg i ditt eget hjärta. Precis som det judiska folket ständigt återvänder till vad Gud gjorde när han befriade dem ur slaveriet så tror jag att det är bra om du om och om igen återvänder till dina Förklaringsberg. Tacka Gud för vad du fick uppleva där och då och för vad det har fått betyda i ditt liv.


På det viset kan Förklaringsbergen hållas vid liv utan att vi bygger några tält däruppe så som Petrus ville göra. Vi ska minnas hur det var däruppe, vi får längta dit upp men våra liv utspelas nere i dalen och det är här Gud möter oss varje dag. Och kanske kan våra livs Förklaringsberg hjälpa oss att se ett skimmer av det där förklarande ljuset i varje människa vi möter här nere i dalen.


Det är som att vi däruppe på berget får en dekrypteringsmaskin som hjälper oss att avkoda verkligheten här nere. Kanske får vi då lättare att se ett gudomligt mönster också i det som verkar allt annat än gudomligt. AMEN