Helgonen
Högmässogudstjänst i Kikås kapell
Alla helgons dag 2016
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jes 60:18-22
Epistel Hebr 12:1-3
Evangelium Matt 5:13-16

Predikan

Vi lever i en luthersk kyrka. Vi kommer att påminnas om det särskilt mycket nästa år då vi firar 500-årsminnet av reformationen. Vi kan på många sätt vara stolta över det lutherska arvet men dagens evangelium lyfter fram något som har varit lite problematiskt i den lutherska traditio­nen. Evangeliet handlar om att vårt uppdrag som kristna är att vara salt och ljus. Vi ska göra skillnad! Det ska märkas att vi är kristna för vi bär på en särskild krydda och vi ska lysa som ljus i mörkret. Det här till vår kallelse!

Men Martin Luther levde i en tid då något annat behövde betonas. Nämli­gen nåden, detta att vi inte kan klättra upp till Gud genom våra goda gär­ningar utan Gud liksom klättrar ner och hämtar upp oss genom det som Jesus gjorde när han dog på korset för våra synder. Vi kan inte göra oss själva rättfärdiga oavsett hur fromma och duktiga och kärleksfulla vi är. Nej, rättfärdiggörelsen är en gåva som vi får av Gud. Vi har bara att ta emot.

Allt det där är rätt, sant och viktigt men det som inte fanns i Luthers fokus på samma sätt var helgelsen, detta att nåden gör något med oss när vi tar emot den. Och det är ju detta som Jesus beskriver i evangeliet – förvand­lingen, också i moraliskt avseende, när en människa tar emot Jesus och försöker leva som han lär. Det finns en bok i Nya testamentet som särskilt betonar detta och det är Jakobsbrevet som bl a innehåller det kända bibelordet om att tro utan gärningar är död. Men Luther hade fokus åt andra hållet, han ville bort från all gärningsrättfärdighet och därför såg han ner på Jakobsbrevet. Han kallade det en ”strå- och halmepistel” i jämförelse med andra nytestamentliga brev, som t ex Romarbrevet, som mer drev det som var hans ärende – rättfärdiggörelse genom tro och inte genom gärningar.

Problemet kanske inte i första hand var Martin Luther för även om han var onyanserad och orättvis mot Jakobsbrevet så behövdes kanske den ensidig­heten för 500 år sedan. Problemet uppstår i det vi kallar den lutherska ortodoxin och det handlar om samma problem som all ortodoxi har. Ortodoxi betyder ”rätt lära” och den innebär att man fortsätter att bokstav­ligen upprepa vad en stor lärare sa flera hundra år tidigare. Ortodoxins misstag är att man inte förstår att läraren, ledaren, förgrundsfiguren, refor­matorn eller profeten INTE själv skulle sagt samma sak flera hundra år sedan för då var det en ny situation där nya och andra saker förmodligen behövde poängteras respektive bekämpas. Istället fortsätter de ortodoxa att bokstavligen upprepa den för länge sedan döde ledarens lärosatser utan att översätta dem till en ny tid.

Det som den lutherska ortodoxin skapat i bl a vår kyrka är ett märkvärdigt ointresse för gärningarna. Eftersom allt fokus ligger på förlåtelsen så spelar det liksom ingen roll hur du lever – ja, så blir karikatyren av det lutherska budskapet. Då spelar det ingen roll om du är som salt som förlorat sin sälta eller ett ljus som inte längre lyser. Det är ju ändå inte dig det handlar om utan Jesus, bara Jesus! Jag är medveten om att det inte var så Martin Luther menade men just ensidigheten i hans förkunnelse och lärosatser har skapat denna karikatyr i den efterföljande lutherska ortodoxin.

Just idag känns den här frågan särskilt aktuell, inte bara beroende på evangeliets innehåll utan också beroende på att det är Alla helgons dag. Helgonen försvann ju mer eller mindre ur kyrkan i och med reformationen. Inte heller det var Luthers avsikt för han ville bara avskaffa den katolska helgondyrkan, detta att man inte bara bad till Gud utan också bad till helgonen och det fanns och finns tusentals helgon att be till i den katolska kyrkan – både lokala helgon och helgon som tillbeds i hela världen.

Om jag använder en bild så ville Luther flytta ut helgonen ur husets finrum och ställa dem i farstun, men i praktiken blev det utkastade på gården. Och när helgonen försvann ur den svenska folkfromheten så förlorade vi åtmin­stone två saker: Dels förlorade vi ett mellanled mellan Gud och människa, ett mellanled som det kunde kännas lättare att vände sig till än att vända sig till den Allsmäktige. Dels förlorade vi moraliska föredömen, människor som levat här på jorden under omständigheter som vi kunde känna igen och som hittat rätt i sitt sökande. Människor som i denna förvirrade värld lyck­ats leva trovärdigt mot sin kallelse som kristna. Människor som verkligen varit salt bland allt det söta, människor som vågat gå mot strömmen också när det kostade livet. Människor som inte satt sina ljus under sädesmåttet utan frimodigt stått där som lysande fyrar i mörkret, också under förföljelse och inte sällan hela vägen in i martyrdöden.

Vi människor behöver föredömen. Och vår tid fullkomligt skriker efter moraliska föredömen. De unga muslimerna ute i förorternas utanförskap, de som lät sig lockas av en extrem mördarsekt – de fullkomligt skriker efter föredömen som visar på ett annat sätt att leva – de behöver helgon. Vi som så ofta går vilse i konsumtionssamhället, vi som så lätt dras med i ytliga trender och massrörelser, vi som famlar oss fram utan någon verklig rikt­ning i livet – vi behöver helgon som visar oss vad livet egentligen handlar om!

I avsaknad av verkliga föredömen, i avsaknad av helgon – vad har vi fått istället? Vilka människor är det som istället har stigit upp på scenen och fått uppmärksamhet från miljoner människor? Jo, de vuxna har fått ytliga kän­disfamiljer som viker ut sig i TV och tidningar och en amerikansk presi­dentkandidat med en människosyn på ljusårs avstånd från helgonen. De unga har fått sina idoler som de troget följer – i bästa fall kan de sjunga men särskilt pålitliga moraliska föredömen är de sällan. På den scen där helgonen tidigare rörde sig finns det idag alltså mest bara tomhet, en hög­ljutt skränande tomhet. Och konsekvenser ser vi överallt – i existentiell vil­senhet bland både unga och gamla, och i ett allt hårdare samhällsklimat där samtalen har ersatts av hatfyllda tweets där jakten ständigt pågår på syn­da­bockar som jag ostört kan demonisera eftersom vi aldrig möts ansikte mot ansikte.

Kanske är det dags att leta fram de gamla helgonen och kanske är det dags att leta efter nya helgon, nya föredömen att följa. Inte okritiskt följa men inspireras av! Tänk om den ytliga kändiskulten ersattes av att vi på bästa TV-tid varje kväll fick möta ännu ett helgonporträtt – en berättelse om en människa som bevarat sältan och hållit kärlekens låga brinnande. Ja, ibland flimrar de förbi i nyhetssändningarna men tänk om vi fick lära känna dem – de människor som på ett särskilt sätt återspeglar den himmelska kärleken. AMEN -