Kristus är uppstånden

Högmässa i Stensjökyrkan

Påskdagen 2005
Stefan Risenfors

Texter
GT 2 Mos 15:1-11
Epistel 1 Kor 15:12-21
Evangelium Mark 16:1-14
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord
Den ursprungliga bakgrunden till vår kristna Påsk är den judiska påsken som firades till minne av att Gud befriade Israels folk från slaveriet i Egypten. Ett av underverken i samband med detta uttåg, detta exodus, var när Gud lät en vind fösa undan vattnet från Röda havet så att Israels folk kunde tåga rakt över den torrlagda havsbottnen med vattnet stående som en mur på båda sidor. Det finns en klassisk Negro Spiritual på det här temat som heter Wade in the water – vada i vattnet. Och bilden jag ser framför mig när jag hör den sången är folket som klagar över vattenpölarna som de tvingas vada igenom. De klagar eftersom de inte ser den mur av vatten som Guds föst åt sidan. Nog kan det vara en bild för våra liv – vi klagar över småsaker men samtidigt ser vi inte det enorma undret som vi är en del av. Vi ser inte hur Gud varje dag håller dödens kaosmakter borta från oss men vi har mage att klaga över de små kaospölarna som ligger kvar i vår väg. Låt oss i vår syndabekännelse be om att få perspektiv på våra liv så att vi upptäcker det underverk vi är en del av bara genom att finnas till...

Predikan
”Jag tänker inte sänka mig ner till din tro!” Ungefär så sa han jag talade med i telefon. ”Jag tänker inte sänka mig ner till din tro!”

De där orden ringde i mina öron när jag skulle förbereda den här predikan: ”Jag tänker inte sänka mig ner till din tro!” Mitt svar till honom blev att jag absolut inte ville att han skulle sänka sig ner till min tro eller till kyrkans tro eller till någon annans tro – för det vore just inget annat än att sänka sig. Nej, det jag ville var att han skulle höja sig upp till sin egen tro – att han skulle respektera det han faktiskt trodde och därmed respektera också sitt tvivel, för i hans fall så utgör tvivlet och frågorna en mycket stor del av tron. Det jag menade var att hans tvivlande tro hade en egenskap som gjorde den vida överlägsen kyrkans tro – nämligen egenskapen att den var hans egen.

Jag vet inte om han verkligen förstod vad jag menade och kanske berodde det på att jag inte riktigt själv förstod vad jag menade. Därför ska jag passa på att här och nu försöka förklara vad jag menar. Jag tycker nämligen att det vi talade om har betydelse för Påsken och för hur vi uppfattar det där påskropet som jag utstötte och som ni svarade på: Kristus är uppstånden från de döda! Ja, Han är sannerligen uppstånden

Här påstår jag att något otroligt har hänt – att en människa som levat här på jorden har varit död men blivit levande igen. Man kan fråga sig på vilka grunder jag påstår det här. Jag var ju inte där! Alltså lutar jag mig bara mot andras vittnesmål, dessutom 2000 år gamla vittnesmål som inte är styrkta av några vetenskapligt eller juridiskt gångbara bevis! Det enda påskrop jag rent logiskt har täckning för vore att ropa:

Det påstås att Jesus är uppstånden från de döda.
Och så skulle ni svara:
Ja, han är möjligen uppstånden!
Men varför står vi då där och ropar den där tvärsäkra varianten?
Att jag gör det kan möjligen ursäktas med att jag har betalt för det. Man skulle kunna påstå att jag lyder under samma regler som en ambassadör som har som uppgift att framföra inte vad han själv anser utan vad regeringen i hans land anser i en fråga. Och när jag har den här vita alban på mig så representerar jag inte mig själv utan Svenska kyrkan och Svenska kyrkan har bestämt att påskropet ska låta sådär tvärsäkert.

Men vad har då ni för ursäkt för att svara sådär självklart: Ja, Han är sannerligen uppstånden? Ja, låt mig ge några förslag till ursäkter:

1.Jag svarade inte alls – det var de andra som ropade men jag var faktiskt tyst!
2. Jo, jag svarade men det var ju bara för att det står så i agendan.
3. Jo, jag svarade men det är ju bara som en lek – ungefär som på julafton när vi påstår att pojkarna och flickorna och sotaren, muraren och bagaren gör vissa saker ”var dom sitter och var dom står” Så är det ju inte alls! Men vi sjunger ändå så för att den där sångleken ska fungera. Så är det med påskropet också – orden är inte så viktiga, det är gemenskapen och känslan som är det viktiga!

Sådär skulle man kunna se på påskropet och klara sig undan med den intellektuella hedern i behåll. Men så finns det ett annat alternativ där man möjligen kan anklagas för att i somligas ögon offra sin intellektuella heder. Och det är när man faktiskt menar det man ropar – trots att man inte var med när det skedde, trots att det strider mot vår västerländska världsbild så vågar man påstå att Kristus är uppstånden från de döda!

Bekännelsen ligger då redan i det första ordet – att kalla Jesus för Kristus är ju en bekännelse av att han är Den Smorde, den gamla kungatiteln i Israel, och i kristet språkbruk betyder det att man erkänner att Jesus är något mer än en vanlig dödlig människa – han är också Guds Son.

Nu kan man ju krångla till det här ytterligare genom att dra in boken ”Da Vinci-koden” som också jag nu har läst inför temakvällen här i kyrkan om två veckor. Även om boken är en påhittad spekulation så anknyter den ju till en uppfattning som har diskuterats rätt mycket under de senaste åren. Nämligen att beteckningen Guds Son i antiken var en vanlig beteckning på någon med kungavärdighet, och den synen på kungen har levt kvar långt in i vår tid. Man hävdar då att Jesus var en vanlig människa, men att Paulus förvandlade honom till en gudomlighet, och det är en myt som kyrkan gjort allt för att upprätthålla eftersom den ger kyrkan dess makt över människor.

När jag kommer i samtal med människor som har den här uppfattningen så hamnar jag lätt i nåt slags försvarsposition. Kanske beror det på att jag hör något som kanske inte alls finns där – jag hör en nedlåtenhet, ett förakt för 2000 år av kristen tro. Men om det bara hade varit det, så hade kanske samtalet varit lättare. Problemet är att det kommer ännu närmare mig när jag hör ett förakt för mitt eget sätt att tro. Jag hör outsagt det han i telefonen sa mer direkt: ”Jag tänker inte sänka mig ner till din tro!” Som att min tro var primitiv och ociviliserad! Som att hans tro på nåt sätt stod över min! Som att jag representerar ett slags omedveten fundamentalism som mänskligheten är på väg att växa ifrån förutom jag och ett par miljarder andra efterblivna halvtalibaner.

Jag tror att det är de känslorna av sårad stolthet, som gör att de där samtalen ibland är så svåra att föra. Men egentligen borde jag inte behöva bli så provocerad. Det är ju självklart att ingen ska behöva sänka sig ner till min tro, inte om det betyder att förneka sig själv och sin egen sanning. Inte heller jag behöver sänka mig ner till en tro som jag ur mitt perspektiv upplever som en villkorslös och onödig kapitulation under den västerländska hjärnans överhöghet.

Så står vi där då med var sin tro. Somliga tror att Jesus bokstavligen uppstod, medan somliga tror att det bara är en symbolisk berättelse. Men vad blir det då av kyrkan? Och vad blir det då av bekännelsen? Är det verkligen så att var och en blir salig på sin tro – måste inte en av de här båda uppfattningarna vara falsk – är de inte oförenliga?!

Ärkebiskopen påpekar i en samtalsbok som vi har på bokbordet att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en gudstjänstgemenskap. Och när vi, som vi gör just nu i Påsk, när vi står inför de stora kristna mysterierna så behöver vi påminnas om detta: Gemenskapen är större än åsikterna, gudstjänsten är inte en utlagd räls av godkända åsikter som alla måste motas upp på, utan gudstjänsten är mer av en trädgård att vandra i. En trädgård där vi var och en av oss har våra favoritblommor men där vi hela tiden utmanas att utsträcka våra promenader till nya områden. Och efter ett tag har vi insett att trädgården är så vidsträckt att vi inte kommer att ha upptäckt allt efter ett helt liv i kyrkan!

När vi säger att Kristus är uppstånden från de döda så kan det alltså betyda lite olika saker för oss, och det är som det ska vara. Så länge påsktron finns där och förvissar oss om att Gud är starkare än döden, så länge är våra åsiktsskillnader mer en möjlighet än ett hot. Och denna påsktro skulle jag vilja sammanfatta så här:

1. Vi tror att ingenting är omöjligt för Gud, att Gud är starkare än varje annan makt, också starkare än dödens makt.
2. Vi tror att Jesus visar oss en väg från död till liv.
3. Vi tror att vi kan gå Gud till mötes och öppna för påskens seger i vårt eget liv genom gärningar som är präglade av tro, kärlek och förväntan
4. Vi tror att vi inte har förstått hela sanningen, vi tror att det finns mycket mer att upptäcka om vem Gud är.