Trons kraft

19:e sönd e trefaldighet, tredje årg 2020-10-18

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text - Josua kapitel 2, vers 1-15

Från Shittim sände Josua, Nuns son, ut två män som spejare med uppdrag att se närmare på landet och på Jeriko. De gav sig i väg och kom till en sköka som hette Rachav och låg över i hennes hus. Men när Jerikos kung fick reda på att israelitiska män hade kommit om natten för att utforska landet sände han bud till Rachav: ”Skicka ut männen som kom till ditt hus, de är här för att utforska landet.” Kvinnan gömde de båda männen och svarade: ”Visst kom de hit till mig, men inte vet jag var de var ifrån. När det blev mörkt och porten skulle stängas gick de ut, men jag vet inte vart de gick. Fort efter dem, så hinner ni ifatt dem.” I själva verket hade hon fört männen upp på taket och dolt dem under linhalmen hon hade utbredd där. Kungens män tog upp jakten i riktning mot Jordan, åt vadställena till, och när förföljarna var ute stängdes porten.

Innan männen lagt sig att sova gick Rachav upp till dem på taket. Hon sade: ”Jag vet att Herren har gett landet åt er, skräck för er har fallit över oss, och modet sviker alla som bor i landet. Vi har ju hört hur Herren lät Sävhavets vatten torka bort inför er när ni drog ut ur Egypten och hur ni gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon och Og, som ni vigde åt förintelse. När vi fick höra det rann vårt mod bort, och vi kände oss maktlösa inför er. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. Men nu har jag visat godhet mot er, så svär vid Herren att ni skall visa godhet mot min familj. Ge mig ett tecken på er trohet: låt min far, min mor, mina bröder och systrar och alla deras anhöriga behålla livet och slippa dö.” Männen svarade: ”Vi borgar för er med våra liv, men du får inte förråda oss! När Herren ger oss landet skall vi visa dig godhet och trohet.”

Hon firade ner männen från fönstret med ett rep, ty hennes hus låg i stadsmuren, hon bodde inne i själva muren.

EPISTEL – Hebr 11:29-33

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar.

Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap,

EVANGELIUM – Mark 2:1-12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” — och nu talade han till den lame — ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Beredelsetal
Det fanns en gång en prostituerad kvinna som bodde på Järntorget i Göteborg. På kort och bekvämt avstånd till prostitutionsstråket i Rosenlund där hon mötte sina kunder. Den 26 oktober 1986 fick hon besök av två sovjetiska landsmän. De var dykare och tillhörde den fruktade säkerhetstjänsten KGB och var i Sverige för att spionera på de svenska hamnanläggningarna. Samma år hade de marinarkeologiska dykningarna börjat efter Ostindiefararen så de låtsades vara en del av det projektet när de i själva verket ägnade sig åt en noggrann kartografering av bottenförhållanden i Göteborgs hamninlopp. Det handlade om kartläggning för att Sovjet skulle kunna minera de svenska hamnarna vid en framtida krigssituation. Den prostituerade kvinnan som hette Rakel gömde de båda dykarna i sin lägenhet …

Nej, det där var en helt påhittad historia inspirerad av dagens GT-liga text om skökan Rachav som gömmer två judiska spioner i Jeriko inför ett väntande judiskt militärt angrepp. I Gamla testamentet är hon en hjälte på samma sätt som Rakel på Järntorget skulle varit en hjälte i den sovjetiska historieskrivningen men i vår svenska historia skulle hon varit en simpel förrädare på samma sätt som invånarna i Jeriko förmodligen inte haft några höga tankar om den som förrådde dem inför den stundande massakern.

Vem som är god och vem som är ond handlar alltså bara om vems perspektiv man har när man betraktar situationen. Låt oss nu idag ställa oss frågan hur våra fiendebilder ser ut. Skulle rent av samma människor kunna vara våra vänner om vi betraktade dem ur ett annat perspektiv? Plötsligt blir våra domar och kategoriseringar inte längre lika självklara. Så låt oss då inför vår syndabekännelse be om förmågan att kunna skifta perspektiv så att varje människa kan bli möjlig att älska. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Det är en märklig samling troende vi möter i dagens tre texter. Först den där prostituerade Rachav i Jeriko som jag redan talat om. Sen i episteltexten det israelitiska folket på vandring genom det mirakulöst torrlagda Röda Havet under flykten från slaveriet i Egypten.
Sen i samma episteltext påminns vi om Josua och hans folk som trodde på det Gud sagt att om de gick runt Jeriko sju dagar i rad så skulle stadens murar falla. Om det nu är Paulus som skrivit Hebréerbrevet så påminner han dessutom i samma text om ett helt gäng av gamla testamentets hjältar: Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, Samuel och profeterna. Och allt utmynnar sedan i evangeliets berättelse om fyra troende från Kafarnaum som inte ens är namngivna, men som prisas för sin tro när de bär sin förlamade vän till Jesus och inte ens låter sig stoppas av att huset redan är fullt. De går upp på taket och bryter sig helt sonika in i huset genom att riva upp ett hål i taket och fira ner den lame framför Jesus. När man läser den texten snabbt är det lätt att missa att det inte är den lame utan hans fyra vänner som Jesus lovprisar för deras tro. En tro som helt enkelt inte lät sig stoppas av några som helst hinder – de bara skulle få fram sin vän till Jesus – till varje pris!

Vad säger alla dessa exempel om vad tro är? När det gäller skökan Rachav så handlar det ju mest om att vara smart och byta sida för att hålla på det vinnande laget – hon hade ju hört om hur israeliterna gått segrande fram mot grannfolk. Men i de övriga fallen verkar tro röra sig om att helt enkelt förtrösta på Gud – att lita på att Gud trots alla tecken på motsatsen ändå håller världen i sin hand. Och i evangeliet tillkommer ju ingrediensen att tro på att Jesus verkligen har del i denna gudomliga makt.

Förtröstan på Gud, alltså. Eller tillit. Det verkar vara grundelementet när Bibeln talar om tro. Hos oss lutheraner har tro blivit det som precis allt handlar om. Rättfärdiggörelse genom tro var ju ett av Martin Luthers stora slagord, tro och inte gärningar! Vi som vuxit upp i eller i närheten av en luthersk kyrka är impregnerade av detta med tro, tro, tro, tro… Ständigt detta abstrakta ord som studsat mellan väggarna i kyrkor, kapell och bönhus men hur många av oss har inte saknat en rejäl landningsplats för det begreppet i våra konkreta liv. Jag tror att för många av oss har det trots alla predikningar om motsatsen ändå landat i två rätt missvisande betydelser. Antingen i den betydelse jag just använde när jag började meningen med Jag tror, nämligen betydelsen Jag förmodar, Jag håller för troligt eller också i den lika otillräckliga betydelsen som vi använder när vi frågar: Tror du på Gud?

Då blir betydelsen av tro att hålla för sant, ett statiskt begrepp helt utan dynamik och rörelse. Ett ställningstagande helt enkelt, ungefär som att säga Jag tror på demokrati.

Och då finns det anledning att ännu en gång hänvisa till den judiska filosofen Martin Buber. Han som formulerade Jag-Du-filosofin där han skilde mellan att ha en Jag-Det-relation till något och att ha en Jag-Du.relation. Har man en Jag-Det-relation så är det ingen ömsesidig relation utan man har förminskat den andre till ett objekt som jag definierat och som inte har nån chans att säga emot. Ungefär som vår relation just nu där ni inte har en chans att säga emot eller fråga utan är förminskade till en i bästa fall lyssnande publik.

I Jag-Du-relationen däremot är båda parter subjekt, ungefär som i ett samtal. Ett bra samtal alltså, där båda parter får chans att göra sig hörda och båda också lyssnar. Och det är i Jag-Du-relationen som det bibliska begreppet tro hör hemma men när vi använder det i de båda betydelser jag nämnde, alltså Jag gissar eller Jag håller för sant då har vi förminskat Gud till ett objekt som jag förhåller mig till men som aldrig får chansen att förhålla sig till mig. Det blir stillastående och dött.

Någonstans har jag sett en formulering om att Gud är Någon som man inte kan tala om utan bara tala till. Och det är ett annat sätt att uttrycka det Martin Buber menade. För om begreppet tro och begreppet Gud ska ha nån verklig betydelse i en människas liv så måste Gud komma så nära så att Gud blir ett DU för mig i en relation där min främsta uppgift inte är att definiera utan att lyssna och följa!

Men om man har lämnat den statiska betydelsen av tro och fått en relation där Gud är någon jag samtalar med i bön där jag också försöker lyssna, så är vi ändå inte riktigt framme enligt min uppfattning. Men här blir det lite problematiskt med Luther för han levde i en tid då han behövde ta avstånd från gärningslära, alltså läran att man liksom kunde klättra upp till Gud genom goda gärningar. Av den anledningen blev Luther närmast överkänslig mot allt som luktade gärningsrättfärdighet. Nu finns det en bok i Nya testamentet som särskilt framhåller sambandet mellan tro och gärningar och det är Jakobsbrevet som talar om att tro utan gärningar är död. Det brevet beskrev Luther som en strå- och halmepistel, alltså något mycket lättviktigt som man inte behövde lägga särskilt mycket vikt vid. Han var ju liksom på väg i motsatt riktning i den historiska situation där

han befann sig. Men om vi försöker läsa Nya testamentet med vår tids ögon så inser vi att Jakobsbrevets budskap är mer nödvändigt än någonsin. I vårt sönderpratade samhälle där vi ständigt dränks i ord och åter ord så längtar människor efter handling, alltså gärningar!

Det är precis det Johannesevangeliet lyfter fram i första kapitlet i den sk Johannesprologen där Johannes skriver att Ordet blev kött när Jesus kom till jorden. Det är ju det vi kallar inkarnation – Jesus är Guds ord förvandlat till handling. Jesus var ingen pratmaskin utan en verklig människa som på ett mycket påtagligt sätt förvandlade profeternas gamla löften till praktisk verklighet när han botade sjuka och förlät synder som i dagens evangelium. För också förlåtelsen är en gärning! Förlåtelsen är inte bara ord utan en praktisk handling, ett verkligt skeende i den osynliga världen där den förlamade lämnade platsen läkt både till utsidan och till insidan!

En del av er har förmodligen hört att vi för första gången i år har något vi kallar Aktivistkonfirmander. Jag tror att Jakobsbrevets författare hade gillat att vi har den varianten för den vill uttrycka just detta att tro utan gärningar är död. Och ibland måste man börja i gärningarna. Helt enkelt följa sitt samvete i någon aktivistisk riktning och därefter reflektera över själva handlingen – varför gjorde jag det? Vad hände? Vad finns det för bibliska argument för mitt handlande? O s v. Vi vänder alltså på den traditionella pedagogiken där man går från teori till praktik och börjar i praktiken. När vi läser evangeliernas berättelser så ser vi att det ofta var så Jesus gjorde när han undervisade sina lärjungar. T ex när han tvättade deras fötter och efteråt frågade dem om de förstod vad de hade varit med om.

Men om det finns risker med den inåtvända tron så finns det också risker med den utåtvända aktivistiska tron och det är att den förvandlas till en krävande moralism där allt som räknas är det som syns utåt i moralisk renlärighet. Därför vill jag till sist återvända till den definition av tro som jag började med, nämligen tro som tillit och förtröstan. Jag tror nämligen att det är den mest grundläggande betydelsen av den tro som Bibeln talar om.

Vi föds med en grundtillit till själva livet. Det nyfödda barnet ifrågasätter inte den kärlek och omvårdnad det får och oroar sig inte för om hjärtat ska fortsätta slå också när det har somnat. Samma grundtillit till det egna livet finns hos varje djurart när det föds. Men vi människor kan så småningom fyllas av oro och misstro. Det kan gälla vår fysiska kropp där vi på goda eller överdrivna grunder kan oroa oss för vår egen hälsa. Men det kan i ännu högre grad gälla det inre livet. Vi kan fyllas av misstro mot att omgivningen vill oss väl och den oron kan sprida sig till i stort sett alla områden så att vi misströstar om livet och dess mening. Aldrig har svenska folket ätit så mycket psykofarmaka som nu och även om läkarnas tilltro till kemiska produkter ofta varit alltför stor, så är det ändå i många fall nödvändigt att på kemisk väg försöka rätta till obalanser i vår hjärnas funktion. Men det faktum att människor mår sämre psyksikt än kanske någonsin tidigare måste också få oss att ställa oss frågor, rent av aktivistiska frågor, om det samhälle vi skapat helt enkelt inte är gjort för oss människor. När det gäller klimatet är det ju uppenbart att det moderna samhället inte är skapat för knappast någon växt- eller djurart, men när det gäller den inre försurningen, stressen, meningslösheten och rotlösheten så är det kanske ännu mer allvarligt!

Därför vill jag avsluta på samma sätt som jag gjorde förra gången jag predikade här i Stensjökyrkan, jag vill återigen citera Karin Boye men den här gången med en enda mening och från en annan dikt än förra gången. Jag skulle vilja att vi lägger till ett JAG först i den meningen och tillsammans skanderar de orden, som är några av de vackraste ord jag vet på det svenska språket och det är samtidigt ord som uttrycker den allra djupaste innebörden i begreppet tro. Låt oss alltså skandera lite livsmod rakt in i våra egna liv när vi säger sju gånger på raken, alltså lika många gånger som judarna på den sjunde dagen gick runt Jeriko för att murarna skulle falla:

Jag vilar i den tillit som skapar världen!

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan