Guds mäktiga verk

Beredelseord

Hjältarnas båge är bruten, men de svaga rustas med ny kraft…

Det där är ord i dagens GT-liga text av den tidigare barnlösa och olyckliga kvinnan Hanna efter att Herren välsignat henne med en son. Hon hade blivit hånad av omgivningen för sin barnlöshet men nu prisar hon Gud i en lovsång som har uppenbara likheter med Marias Lovsång som också finns med bland den här dagens texter. I Marias lovsång eller Magnificat som den kallas lyder orden: Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

Det är som att det inte räcker med att tacka Gud för att Han visar barmhärtig­het mot den nödställde, dessutom måste den framgångsrike uppenbar­ligen förödmjukas. Hjältens båge måste brytas och den rike måste skickas tomhänt bort. Eller är det där bara en poetisk stilfigur för att skapa något slags dramatik i texten – ska någon upphöjas måste någon annan sänkas för att den där dramatiken ska uppstå.

Eller är det något mer än poetisk berättarteknik? Kan det rent av vara så att mättnad, rikedom, framgång och hälsa på något sätt blockerar kanalen till Gud? Om nöden öppnar dörren till Guds förråd är det då så att rikedomen och självbelåtenheten stänger samma dörrar? Ja, förra söndagen fick vi en antydan om det i andra årgångens evangelium som har en betydligt mer utförlig skild­ring av Jesu möte med synderskan som smörjer honom med dyrbar balsam. Där säger Jesus till den självbelåtne fariséen att den som upplever sig få lite förlåtet också kommer att älska Jesus lite. Men fastetiden skulle kunna vara en tid då vi ägnar lite mer tid än några sekunder före söndagens syndabekännelse till att försöka erinra oss det vi behöver förlåtas för. Låt oss ta oss den tiden för den kan öppna kanalen till så mycket mer av Guds kärlek. Låt oss bekänna…

Predikan

Låt oss tillämpa lite källkritik på den här berättelsen om Marias möte med ängeln. Den som berättar är evangelisten Lukas och han var inte med när det hände utan han har hört någon annan berätta. De enda som var med när det hände var ju Maria själv och Ängeln. Men eftersom ingen annan verkar ha sett den där ängeln vid det här tillfället så är det bara Maria som kan vara källan till hela berättelsen. Kanske var hon 14 år när det hände. Om du tänker dig att du har en fjortonårig dotter som kommer och berättar en sån här historia … ja, ni fattar! Det är liksom inte alldeles självklart att man som förälder skulle tro på den. Först skulle man bara vifta bort den som en fantasi och när det sedan visar sig att hon väntar barn och samtidigt bedyrar att hon och Josef inte har legat med varandra. Hon hade ju faktiskt en pojkvän när det här hände och han hette Josef. Ja, då skulle man väl dra den självklara slutsatsen att de visst hade legat med varandra och trots allt var det inte världens katastrof för i den här kulturen var det inte så ovanligt med så unga mammor. Detta att de inte hunnit gifta sig var visserligen kanske lite genant men Maria och Josef var faktiskt förlovade och inom judendomen räknades det i stort sett som att man var gifta.

Som förälder skulle du alltså dragit den självklara slutsatsen att Josef var pappa till barnet som Maria väntade. Och att hon envisades med att beskriva deras första samlag som att hon fick besök av en ängel – det kunde man kanske ändå räkna in som en ovanligt poetisk och fantasifull beskrivning av en sexdebut som givetvis kan vara en oerhört stark upplevelse.

Men vad är det prästen står och säger?! Förnekar han Marias jungfrudom på självaste Bebådelsedagen? Är det någon som har mailadressen till Domkapit­let? Ja, innan ni mailar så vill jag bara berätta att jag mycket väl kan tänka mig att det där änglabesöket verkligen gick till precis som Maria berättar. För jag tror på både änglar och gudomliga ingripanden. Jag berättar alltså inte om min egen trosuppfattning men däremot leker jag med en annan möjlig tolkning. Ja, en nästan självklar tolkning i en så materialistisk kultur som vår. Jag råkar dessutom tillhöra ett kyrkosamfund där man får leka med texter på det här sättet och det är jag oerhört tacksam för. Visserligen kan individer inom kyrkan tycka att det är opassande och rent av hädiskt, men för mig är det ännu viktigare att försöka göra den här berättelsen åtkomlig för fler än de självklart troende. Dessutom tror jag att Bibelns berättelser är till för att fantisera om på just det här sättet – de är öppna och har tusen ingångar i sig och minst lika många utgångar!

Jag fortsätter alltså att leka med tanken att Josef verkligen var pappan men då uppstår ju problemet att Jesus inte visar sig vara vilket barn som helst. Nu kan man ju säga att det gäller om alla barn för alla barn är unika och vissa barn är så unika att vi förser dem med diagnoser och bokstavskombinationer, men i fallet Jesus var det mer än så. 12 år gammal visar han sig kunna resonera på jämbördig fot med landets främsta religiösa experter i Jerusalems tempel! Sen återgår det mesta till det mer normala igen men i 30-årsåldern hände ju allt det där märkliga som evangelierna berättar om och som nån miljard människor 2000 år senare fortfarande tror på är sant. Också vetenskapsmän, också hyperintellektuella människor med knivskarpa intellekt som inte så lätt låter sig luras tror på att berättelserna om Jesus verkligen är sanna och majo­riteten av dem tror förmodligen också på att Marias berättelse om mötet med ängeln är sann, på riktigt!

Men jag vill ändå fortsätta leka med den där mer materialistiska tolkningen just för att jag råkar leva i världens mest materialistiska kultur. Och då kan man ställa sig frågan om Marias berättelse oavsett sanningshalt skulle kunna skapa en händelsekedja liknande den som Jesus fick uppleva. Ett barn som växer upp och från början injiceras med den självbilden att du är Guds egen Son! Vad skulle det inte kunna åstadkomma. Ta bara våra hjärnor – det påstås ju ibland att vi bara använder 10% av vår hjärnkapacitet och somliga forskare har ju med utgångspunkt i sk savanter menat att alla människor i själva verket har allt de upplevt lagrat djupt nere i sin hjärna, det är bara det att de sk friska inte har tillgång till de skikten av hjärnan. Savanter är ju barn med autistiska diagnoser som har extrema begåvningar inom avgränsade fält. Vi har t ex den brittiska dokumentären med pojken som efter en helikoptertur över London förmår rita in varje fönster och varje byggnadsdetalj på exakt rätt plats med utgångspunkt i ett tomt vitt papper.

Tänk om Jesus hörde till de där extremt särbegåvade barnen och att detta i kombination med den självbild som hans mammas berättelse gav upphov till – tänk om det i sig gjorde honom till den enastående människa han var?

Nej, jag tror inte själv på den berättelsen men däremot tror jag att den har något att säga om vad känslan av utvaldhet kan göra med en människa. Se bara vad den känslan har gjort med det judiska folket som menar sig vara Guds utvalda folk. Känslan av utvaldhet har skapat avundsjuka och utanförskap och gett det judiska folket ett lidande som inget annat folk tvingats utstå men samtidigt är t ex en helt orimligt hög andel av alla nobelpristagare av judisk härkomst.

Och därmed har vi ytterligare en ingång till det fantastiska evangeliet på Jungfru Marie Bebådelsedag. För många har påpekat en egenart i den judiska kulturen och det är alla frågorna. De judiska barnen växer upp med en religiös kult som i hög utsträckning förmedlas genom att barnen ställer frågor och de vuxna svarar. Det blir en tidig träning i reflektion och ifrågasättande och just precis det möter vi hos Maria i dagens evangelium: Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man. Det kanske låter som en helt självklar fråga i sammanhanget men att ifrågasättandet får sin plats t o m i mötet med Guds ängel – det är kanske inte helt självklart!

Guds mäktiga verk är alltså rubriken för den här söndagen. I Jantelagens Sverige där ingen ska tro att hon är nåt kan kanske sådant som en genuin upplevelse av utvaldhet och en frimodig tilltro till sitt eget förnuft så att man vågar tro att just mina frågor förtjänar att ställas. Kanske kan sådant ha en betydelse när Gud söker uppdragstagare för sitt mäktiga verk. Då behöver Gud människor som inte bara drar sig undan i verklig eller falsk ödmjukhet eller i ren feghet. Nej, då behöver Gud människor som inte frågar sig varför just jag? utan människor som likt Maria ställer sig frågan: Varför Inte Just Jag! Amen