Predikan
Vem var han då, Johannes? Ja, namnet betyder "Gud har förbarmat sig" och även om namnet påtvingades föräldrarna av ängeln som besökte Sakarias i templet, så verkar det ju mycket passande. Gud hade verkligen förbarmat sig över det gamla paret Sakarias och Elisabet, deras sorg i livet var ju deras barnlöshet och här gav nu Gud dem en son. Sakarias vägrade ju först tro på undret och det var därför han straffades med stumhet för en tid. Han hade ju vägrat tro på Guds makt, han hade satt realismen som gränser för Gud och skapat ett reservat inom vilket Gud skulle röra sig.

Men Sakarias är inte ensam om den förseelsen. Kanske är det rent av den synden som är den allra vanligaste också hos oss – att vi vägrar erkänna Guds makt och att vi i våra förväntningar skapar de där religiösa reservaten som vi inbillar oss att Gud ska hålla sig inom. Att sätta gränser för Gud, att försöka dressera universums Skapare – det ett brott mot det första av budorden: Du skall inga andra Gudar av vid sidan av mig – om vi sätter vårt förnuft över Gud så har vi skaffat oss en annan gud och dessutom placerat denne gud inte vid sidan om utan över Gud och då har vi inte längre någon Gud som förtjänar att stavas med stor begynnelsebokstav!

Gud fortsatte att överraska med sina planer för Johannes men då hade förmodligen Elisabet och Sakarias för länge sedan dött. De var ju gamla redan när Johannes föddes och troligen fick de dö i den lugna förvissningen om att Johannes skulle föra deras släkt vidare. Men det blev ju inte så, Gud hade andra planer för Johannes än att han skulle gifta sig och få barn. Han blev en asket som levde i ödemarken. Han blev en profet av den hårda skolan, en totalt orädd sanningssägare som kompromisslöst fördömde all orättfärdighet han såg i samhället. Därför blev han ju också fängslad och halshuggen sedan han inte ens dragit sig för att kritisera självaste kungens privatmoral.

Det berättas i Lukasevangeliet att Johannes förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop och starkt förenklat skulle man kunna säga att om Jesus motsvarar evangeliet i en svensk högmässa så motsvarar Johannes Döparen syndabekännelsen som är tänkt att bana väg för evangeliet. Johannes ville visa människorna att allt inte stod väl till i deras liv, han ville få dem att vända om så att deras praktiska liv verkligen återspeglade deras läppars bekännelse.

Om vi då vänder uppmärksamheten mot oss själva! Om vi tänker oss att den Johannes som inte kunde tåla dubbelmoral och orättfärdighet skulle släppas lös här hos oss år 2007! Vad skulle hända då? Vad skulle han reagera på? Handlar det om vår privata ekonomi? Handlar det om våra konsumtionsvanor, om vad vi unnar oss samtidigt som en stor del av mänskligheten svälter? Skulle hans domsord handla om den miljöbelastning som en normalsvensk utgör genom sitt flitiga bilåkande, genom sin årliga chartersemester och genom sin förkärlek för mat som transporterats hundratals mil för att komma till den lokala mataffären?

Eller skulle han vända sig mot vår rädsla för varandra – detta att så många upplever ensamhet trots att de lever omgivna av människor? Eller kanske den svenska vapenexporten, eller de där 36 045 aborterna som förra året utfördes i landet? Eller skulle kanske Johannes chockerad granska vårt nya mediesamhälle där en avsevärd del av våra liv tillbringas framför TV- och dataskärmar? Kanske skulle han fundera över varför vi inte bättre skyddar oss mot den flodvåg av medialt strunt som sköljer över oss varje dag? Eller skulle han ge sig på våra umgängesmönster som verkar cementera social och etnisk segregering? Kanske skulle han förvånat konstatera hur effektivt vi bygger in klyftor av oförståelse genom att bara umgås med våra likar?

Ja, inte vet jag vad Johannes skulle ha profeterat emot i dagens Sverige, men jag anar att flera av de saker jag nämnt skulle triggat hans vrede och kanske fått honom att upprepa sin formulering från Jordanstranden, där han ropade till folkmassorna: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!"

I Bibeln finns det hos många av profeterna ett starkt rop på social rättvisa, här är Johannes Döparen bara den siste i raden. Vi märkte det hos Jeremia i dagens GT-liga text men vi möter det tydligt också hos t ex profeterna Jesaja, Amos och Mika. Behovet av rättviseprofeter är konstant – vi behöver ständigt människor som skakar om och ifrågasätter rådande samhällsordningar. När det gäller kyrkan så hör man ibland uppfattningen att kyrkans företrädare ska koncentrera sig på att förkunna istället för att lägga sig i dagspolitiken. Men problemet med den inställningen är att evangeliet i Jesu version hela tiden får sociala och politiska konsekvenser. Evangeliet och nåden simmar inte omkring i någon egen bassäng med särskilt helgat vatten! Nej, evangeliet och nåden kan inte separeras från resten av våra liv och det är det som är den innersta kärnan i inkarnationen, i detta att Gud blir människa. Det är EN verklighet det handlar om, EN verklighet där Gud hela tiden genom sina profeter har ärende också till vår privatekonomi, också till våra konsumtionsmönster. Ja, han drar sig inte för att lägga sig i hur vi tillbringar vår fritid och vilka vi väljer att umgås med.

Kyrkans profetiska röst behövs därför i vårt samhälle. En del av kyrkans uppgift är att ge röst åt de nedtystade, att tala för dem som inte har någon egen plattform. Men här verkar kyrkan på ett påtagligt sätt vara en spegel av den rådande tidsandan. När freds- och rättvisefrågorna var populära på 70- och början av 80-talet, ja då var kyrkan också aktiv i just de frågorna. Men när folk tröttnade på att demonstrera, tröttnade på slagord och alternativa gemenskaper, ja då drog sig också kyrkan tillbaka och blev en tystlåten del av det där alltmer privata 80- och 90-talet då alla skulle se till sin egen härd och bygga sin egen lilla aktieförmögenhet i en gränslös självupptagenhet. Det borde ju vara tvärtom! När alla andra ropar på rättvisa, ja då kan kyrkan med fördel lägga sin mesta kraft på andra frågor, men när ropen om fred och rättvisa tystnar, ja då skulle kyrkan fokusera den rättvisa som det inte längre är modernt att tala om!

Och när jag talar om kyrkan så talar jag om dig och mig! Det är vi som är kallade att i Johannes Döparens efterföljd vara ständigt motkulturella. ja, jag har ibland liknat vår uppgift vid livvakternas – ni vet de där välklädda unga männen med dolda öronsnäckor som man ständigt ser bakom den statsman som intervjuas. Livvakterna som ständigt tittar åt "fel" håll, om hela folkmassan ser åt ett håll så är det livvaktens uppgift att se i motsatt riktning för att leta efter möjliga hot som ingen annan ser. Just så är vi kristna kallade att göra – att uppmärksamma det som ingen annan uppmärksammar, att tala för dem som ingen annan talar för, att sätta fokus på de frågor som inte är TV-mässiga eller trendiga och att ständigt ha ögon som är känsliga för varje form av orättfärdighet! Det här fordrar en flexibilitet och en ständigt vaksam blick, för dagens förtryckta är ofta morgondagens förtryckare och den grupp som idag förtrycker andra kan behöva vårt stöd i morgon. Rollerna skiftar men uppgiften består – uppgiften att ständigt stå på den svages sida!