Änglarna
Högmässa i Stensjökyrkan
Den helige Mikaels dag 2021
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Dan 6:16-22
Epistel Upp 12:7-12
Evangeliet Luk 10:17-21

Beredelsetal

Den här söndagens rubrik är Änglarna men om jag fattat den här söndagens budskap rätt så handlar den mest om kamp. Sällan har den sockersöte pastelljesus känns så avlägsen som när han i dagens evangelium beskriver att han sett Satan slungas ner från himlen. Den här söndagens budskap är att ondskan finns och måste bekämpas.
Nu råkar jag vara pacifist och knappast nån expert på militärstrategiskt tänkan­de men jag inbillar mig att det allra första jag skulle göra som militär befälhavare inför en strid, det vore att försäkra mig om att jag inte har några dolda fiender på min sida fronten. Det är ju det här kontraspionage sysslat med i alla tider - att avslöja fiendens bundsförvanter i mina egna led. Det var ju därför amerikaner med japanska rötter internerades efter Pearl Harbour och det var därför kommu­nistskräcken härjade som en farsot framförallt i USA under kalla krigets höjdpunkt på 1950-talet.
Och vi ser samma paranoida föreställ­ningar idag när Putin försöker giftmörda politis­ka motståndare i och utanför Ryssland. Men också det kyrkliga samhället ha haft sina pogromer mot misstänkta femtekolonnare, som här i Sverige under de fruktansvärda häxförföljelserna på 1600-talet. De anklagades ju för att vara Satans kamouflerade bunds­förvanter mitt ibland oss människor.

Ofta har jakten på påstådda förrädare varit hjärnspöken hos paranoida envåldshärskare, men det har inte alltid varit inbillning för fienden finns inte bara på andra sida fronten, han finns också här.
Och när det gäller den andliga kamp som den här söndagen handlar om så är det alldeles uppen­bart att fienden finns inte bara där utan också här. Ja, inte bara bland oss utan dessutom inom oss! Enligt kristen människosyn bär vi alla på demoniska djup, vi har något inom oss som inte vill oss väl. En som tydligt lyfte fram detta var det katolska helgonet Ignatius av Loyola, han som på 1500-talet grundade jesuitorden. När han betraktade sitt eget inre landskap såg han ett slagfält framför sig - en kontinuerligt pågående strid mellan de två baneren, djävulens armé på ena sidan och på andra sidan Guds armé bakom baneret med Guds Lamm, den korsfäste Kristus och hans trogna.

Kanske skulle vi behöva lite av Ignatius blick när vi betraktar vårt eget inre så att vi lär oss bekämpa den ondska som så väl lyckats kamouflera sig bakom alla våra goda föresatser. Låt oss be och bekänna…

Predikan
Lärjungarna, inte bara de tolv apostlarna utan en större grupp på 72 personer, är glada när de möter Jesus efter att ha varit ute på något som låter som en lokal exorcismturné i omgivningarna. Det låter så eftersom de nämner just demonerna som de lyckats driva ut men eftersom också sjukdom vid den här tiden ofta betraktades som angrepp av demoner så vore det kanske bättre att beskriva det som en förbönsturné där de reste runt i byarna i trakten bad för sjuka och förkunnade Guds rike.

Upptakten till den här förbönsturnén finner vi i början av föregående kapitel hos Lukas där han berättar hur Jesus kallar samman de tolv och citat: ”gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar”. Det berättas sedan om hur apostlarna gick från by till by och utförde sitt uppdrag. Och därefter skickar han ut denna större grupp på 72 efterföljare med samma uppdrag.

Men detta med demoner och exorcism! Det är lätt att fastna i bilder av en föråldrad kyrka som envist fortsätter förkunna en världsbild som känns så där tusen år gammal. Den mest berömda demonberättelsen i evangelierna är när Jesus i Mark 5 befaller demonerna att lämna en bindgalen man i trakten av staden Gerasa och då bönfaller demonerna att istället få ta en svinhjord i besittning och det slutar med att alla svinen kastar sig ner i Genesarets sjö och drunknar… Måste man tro på såna berättelser för att få kalla sig kristen? De flesta kristna i Sverige skulle nog svara: nej du behöver inte tro på alla dessa konstigheter.

Men då invänder andra: fast då är vi ju på ett sluttande plan! Om vi bara kan bortse från vissa berättelser i evangelierna - hur ska jag då kunna tro på de mer grundläggande berättelserna om Jesu död och uppståndelse? Blir det inte väldigt subjektivt om du själv kan välja och vraka land Bibelns vittnesbörd? Vågar vi då tro på Jesu uppståndelse?

Jag förstår den invändningen. Och för den som vill ha Bibeln till en karta över tillvaron, en karta som måste stämma i varje detalj, så blir kanske det enda alternativet en väldigt bokstavstrogen tolkning av Bibeln. Men då är också risken att Bibeln mer än Jesus blir föremål för vår tro, det var trots allt ingen bok som blev uppspikad på det där korset! Och då återstår för de flesta av oss kanske alternativet att befinna sig på det där sluttande planet där det finns ett mått av subjektivitet och variation i hur vi ser på Bibelns berättelser, men jag tror inte det är så farligt att befinna sig på det där sluttande planet, inte så länge vi håller Jesus i handen.

Här måste vi tänka på vad det är för berättelse vi har i episteltexten. Det är en uppenbarelse, en vision som Johannes hade på ön Patmos dit han förvisats, troligen år 95. Patmos användes nämligen som straffkoloni. Under 90-talet pågick under kejsar Domitianus en av de mest brutala förföljelser som den kristna kyrkan någonsin utsatts för. Detta är alltså bakgrunden till Uppenbarelseboken – en dröm, en vision som knappast hamnat i Bibeln om det inte var för att den tillskrevs Jesu egen lärjunge Johannes.

Johannes upplever sig se in i den himmelska världen och en modern psykolog skulle troligen uppfatta hans syner som en inre bearbetning av de fruktansvärda berättelser han hört om hur kristna plågades under den pågående förföljelsen. Det är ju det drömmar är till för – för att bearbeta också våra mest traumatiska upplevelser. Men hur relevant är då en drömbok för alla oss andra. Ja, den unga kyrkan som noga prövade vilka böcker som skulle ingå bland kyrkans heliga skrifter kom alltså fram till att Johannes drömmar hade ett budskap inte bara till honom utan också till hela kyrkan. Någon kanske tycker att jag förminskar Uppenbarelseboken när jag kallar den drömbok men jag menar att våra drömmar mycket väl kan vara den del av våra liv där vi är som mest mottagliga för budskap från Gud. Om vi återvänder till Ignatius så menade han att Gud oavbrutet försöker kommunicera med oss människor genom allt vi upplever. Och om det är så är det rimligt att tänka sig att vi rent av är som mest mottagliga när vi drömmer eftersom då är hela vår kulturellt betingade tolkningsapparat nerkopplad. Alla våra försvar är nermonterade och vi är vidöppna för tilltal på ett helt annat sätt än när vi är vakna och styrda av alla våra förutfattade meningar och rationaliseringar. Och även om Johannes beskriver sina syner inte som drömmar utan som Uppenbarelser som han fick i ett tillstånd av hänryckning så vet många av oss att drömmar verkligen kan kännas lika verkliga som det vi upplever när vi är vakna.

Den här utvikningen om drömmar handlar mest om en uppmaning till att ta våra drömmar lite mer på allvar, att pröva dem som möjliga tilltal från Gud.

Men låt oss nu återvända till den konkreta dröm eller uppenbarelse som vi fick i episteltexten. När Johannes ser hur Satan störtas ner till jorden så kan det ses som en bekräftelse av det Jesus säger i evangeliet när han säger: Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Och när Johannes hör berättelserna om hur hans kristna bröder och systrar förföljs och massakreras så bekräftar det ju Jesu ord. Jesus hade inte lovat dem en fridfull tillvaro här på jorden utan tvärtom talat om hur mycket motstånd hans budskap skulle mötas av. De var alltså förberedda för det som hände under kejsar Domitianus på samma sätt som de hade varit förberedda på förföljelsen under kejsar Nero 30 år tidigare. Och här finns också ett budskap till oss som är kristna idag: Sann kristendom retar alltid någon och oftast väldigt många! Så om vi aldrig möts av fientlighet pga. av vår tro så bör vi ställa oss frågan om det beror på att vi gömmer vår tro, anpassar vår tro till det rådande samhällsklimatet och helt enkelt inte lever ut den radikala tro som Jesus uppmarar oss att göra?

Den helige Mikaels dag handlar alltså i mina ögon om kamp, en kamp där vi inte står ensamma utan där änglahärar står och väntar i bakgrunden och då och då griper de också in genom övernaturliga händelser. De står inte under vårt befäl och vi kan ibland känna det som judarna i Warszawa­ghettot kände det när det gjorde sitt uppror i april 1943. Den sovjetiska armén stod utanför staden och motståndsrörelsen räknade med understöd men inget hände. Den sovjetiska armén stannade utanför staden, upproret slogs ner av nazisterna och tiotusentals judar miste livet och ingen begrep varför ryssarna inte ingrep. Ungefär så kan vi känna när hjälpen inte kommer trots alla våra böner – som att någon oerhört mäktig kan ingripa men av någon outgrundlig anledning ändå inte ingriper. Och den frågan vibrerar genom hela Bibeln alltifrån Jobsboken och framåt. Den fråga vi med akademiskt distanserat språk kallar teodicéproblemet. Men det är ingen akademiskt problem utan ett blödande sår rakt igenom mänsklighetens hela historia.

Vi står där med våra frågor, precis som judarna 1943 i Warszawa, och jag tror att samme Johannes som skrev Uppenbarelseboken ger oss det enda möjliga handlingsaltternativet. För vi måste handla, vi kan inte bara vara åskådare till den där kampen och hela livet gå och vänta på Mikael och hans änglar. Johannes ger sitt svar på ondskan inte lika mycket i sin drömbok som han ger det i sitt evangelium och i de brev som bär hans namn. För de texterna brinner av kärlek och budskapet blir: Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Och minns den mest absoluta sanningen om feno­menet ljus, både det fysiska och det andliga ljuset: Det finns inte nog mörker i hela världen för att besegra ett enda litet ljus! AMEN