Vårt evighetshopp

Alla själars dag, 3 nov 2024
Högmässa i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Hes 37:12-14
Epistel Upp 22:1-5
Evangelium Luk 12:4-7
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Det är dramatiska tider, i världen och i kyrkoåret. Hör bara på dessa ord från profeten Hesekiel: Så säger Herren Gud: jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.

Det finns förstås många skikt i profetorden, här och nu vill jag ta vara på hur det kan kännas i vardagen när man är osams med någon i sin familj. Ni har säkert varit med om det själva. Hur kallt och ödsligt det då känns hemma. De mysiga och välbekanta möblerna känns avlägsna, som om man inte hörde hemma där. Allt verkar vara sig likt – ändå är något fundamentalt annorlunda. Man är ensam, som i graven. Men så sker en försoning och plötsligt är den goda stämningen tillbaka. Man andas ut.

Ganska ofta kan vi hamna i det läget, gentemot Gud. Vi vänder oss bort, vi prioriterar inte gemenskapen med Honom, livet med Honom. Vi söker annat. Vi fattar dåliga beslut. Vi gör någon illa. Detta är då vad Gud kan åstadkomma i vårt liv, om vi bara låter Honom göra det: Han hämtar oss hem.

Det kan ske när vi i vårt inre ställer oss inför Honom och säger som det är. När vi övar oss i att lita på att Han är god. Då kan undret ske, när som helst när vi säger till Gud som det är kan undret ske. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Man brukar säga att när Adam och Eva ätit av frukten på kunskapens träd så var det helt nödvändigt att utvisa dem från trädgårdslivet, för annars hade de säkert förr eller senare också gett sig på att äta av Livets träd. Vad hade hänt om de gjort det?

En tolkning finns i den första Narniaboken, Min morbror trollkarlen. Där får barnen Digory och Polly i uppgift av Aslan att hämta ett äpple från ett träd som växer i en trädgård långt, långt bort. Digorys mamma är sjuk och trädet har helande krafter. När de efter många vedermödor kommer till trädgården är den inhägnad. Det är mycket viktigt att de inte försöker forcera muren eller klättra över den, de måste ta sig in på det rätta sättet.

När de är där kommer en kvinnogestalt som helt fräckt klättrar över muren och glufsar i sig ett äpple. När barnen så småningom träffar Aslan och berättar säger han ungefär såhär: nu har hon – för det var vita häxan – skaffat sig odödlighet. Men eftersom hon roffade frukten kommer den aldrig att ge henne glädje. Hon kommer att vara odödlig och förbli olycklig.

Evigt liv kan människan inte roffa åt sig. Det är något som vi får ta emot, en present som Gud vill ge. Vi kan inte kräva det, vi kan inte tänka att det är något vi får för lång och trogen tjänst. Det finns på en annan nivå. Något kan vi kanske närma oss detta märkliga när vi tänker på kärlek. Vi kan önska att någon ska älska oss men vi kan inte bestämma oss för att det ska bli som vi vill. Om kärlek ska vara på riktigt måste den ges som fri gåva. Och tas emot på samma sätt.

Men, tänker kanske någon, jag är rätt nöjd om jag får det här livet och sedan dör. Vad ska det där med evigheten vara bra för? Evighet kan verka väldigt läskig, särskilt om man tänker på det som en oändlig mängd tid. År på år på år på år som aldrig tar slut. Man kan få ångest av att tänka så.

Vi måste nog börja i en annan ända. Vi behöver tänka på ”liv” snarare än ”evigt”. Vad är liv? Ja, liv är gemenskap, glädje, frid, kärlek, nyfikenhet, kunskapssökande, omtanke och omsorg. När Bibeln säger att Gud är liv så betyder det att allt det vi kallar liv, det som gör att vi känner oss levande, det som är gott för oss, att allt det har sitt ursprung i Gud. Gud inte bara har liv, Gud ÄR liv. Det är pga Gud som vi finns till. Gud GAV oss livet och GER oss liv, varje dag.

Det livet tar alla människor emot, oavsett om man lever i relation med Gud eller ej. Alla människor andas, ständigt: tar emot liv från Gud, sekund för sekund. Men när Bibeln talar om ”evigt liv” så är det något delvis annorlunda. Det är vad vi tar emot när vi lever tillsammans med Gud: tackar för livet, läser Bibeln, firar gudstjänst, lever i församlingen. Då tar vi emot det eviga livet. Då finns det ibland oss och i oss. Det är det som gör att vi kan öva oss i att älska våra fiender, att vara generösa, att våga sådant som vi är rädda för – för att vi tar emot av Gud och vet att det finns mer få, bara vi ber om det.

Det är därför Jesus säger: gör er inga bekymmer! Han vill att vi ska lita på att Gud är vår Abba, vår far, som vill oss allt gott och som också förser med det vi behöver.

Ibland tror jag att vi planerar för mycket, förutsägbarheten blir vår lilla avgud – och som kanske hindrar oss från att upptäcka mer av Guds godhet. Pröva nån gång! Jag har varit med om det, hur jag tänkte om något jag ville ha: jag går och köper det! Men så blev det kanske inte av och nästa gång jag träffade en god vän hade hon med sig precis det jag velat ha. Gud vill visa oss sin omsorg hela tiden, men ibland så är vi så om oss och kring oss att vi inte tar den möjligheten på allvar. Och en sak ska vi komma ihåg: ju mer vi ser det som en dygd att fixa allt själva, desto mindre möjliggör vi för andra att visa Guds kärlek till oss. Då behöver vi dem inte. Men i Guds rike är det ömsesidiga beroendet inbyggt. Det är gott att behöva varandra, få hjälpa varandra, bära varandra.

Det är mot slutet av Uppenbarelseboken som vi får läsa om livets träd, i det nya Jerusalem. Det nya Jerusalem, fredens stad. Det kan kännas avlägset nu och när Johannes nedtecknade det som blev Uppenbarelseboken hade Jerusalem förstörts av romarna. Men staden i det eviga livet kallas det nya Jerusalem och där finns livets träd. Vi kan inte föreställa oss ett träd som bär frukt varje månad, ger skörd varje månad. Trädets blad är läkedom för folket. Ingen förbannelse ska finnas mer. Vad betyder detta? Att äta av frukten på det trädet – det kommer att ge alla vad de behöver, på alla nivåer: kroppsligt, själsligt, andligt. Läkedom=therapeia, terapi.

Förbannelsen kommer från syndafallet, Adam och Evas ohörsamhet gentemot Gud: förbannad skall marken vara för din skull, säger Gud till Adam. Alltså: det kommer att bli svårt att odla, det kommer att bli svårt för människan att leva på jorden – ändå är det det som är hennes lott. Men i det nya Jerusalem: ingen mer förbannelse. Jorden är ny eller förnyad (det är oklart), med nya villkor, en ny, självklar enhet mellan Gud och människor. Det märks också på fortsättningen, att de som bor i staden ska se Guds ansikte. Då kan vi tänka på Välsignelsen, en önskan som prästen får förmedla till församlingen vid varje gudstjänst, att församlingen och alla de enskilda ska leva under Guds blick. Men här, i det nya Jerusalem, kommer det att vara alldeles självklart, ingen behöver önska det mer, ingen präst behövs för att förmedla välsignelsen. Närheten mellan Gud och människa kommer att vara fullständig. Behöver vi en bild så är den bästa jag kan komma på den mellan Emil och Alfred: du och jag, Alfred, säger Emil. Och det är allt som behöver sägas. De är helt tillfreds i sin gemenskap.

Jesus talar i evangeliet om att frukta Gud. Det kan låta som något annat än ”bekymra er inte”, ”var som barn hos Gud”. Men det är klokt att ha respekt för Gud och för Guds auktoritet. Det är Gud som håller livet i sin hand, ditt, mitt, allas, världens. Det är inte vi människor som styr över existensen – det tror jag de flesta, även de som saknar gudstro, skulle erkänna. Räknar man med Gud så är det något man får stå ut med: att Gud har makt över liv och död. Guds makt, enligt judisk och kristen tradition, är en kärlekens och omsorgens makt.

Gud har omsorg om sparven, heter det i en amerikansk gammal sång, efter ett bibelord. Och om det är så, hur mycket mer omsorg har han inte om dig och mig? I dessa tider är det kanske inte ett självklart statement. Somliga tycker ju att det är människan som är problemet, inte djuren. Men enligt biblisk tradition så har människan en särställning i skapelsen. Ett särskilt uppdrag, en särskild kallelse, Gud älskar henne på ett särskilt sätt. Vilket också innebär att hon har ett särskilt ansvar, som djuren inte har. De kan inte annat än leva enligt sin instinkt. Vi har möjlighet att välja ont och gott, varje dag har vi den möjligheten. Läskigt! Varför blev det så? Varför ville Gud ge oss denna förfärliga makt?

Det vet vi inte. Men om vi räknar med Gud förstår vi att Hans omsorg om oss är otroligt stor. Han bryr sig om vilka val vi träffar i livet, om vi är på väg åt rätt håll eller fel håll. Han vill inte att någon enda skall gå förlorad, står det i 2 Petrusbrevet. Petrus hade nog inte skrivit så om det inte fanns en möjlighet ATT gå förlorad. Detta talar vi inte så mycket om i kyrkan i denna tid. Vi vill hellre fokusera på Guds kärlek, på det ljusa och positiva. Men vi måste stå ut också med de bibelord som vi ogillar. Vi behöver stångas mot dem, brottas med dem, fråga Gud vad de betyder. Vi kan säga om Guds ord såsom Jakob sa: jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig.

Alltså: vi ska inte ge oss, Gud och livet i Honom är värt allt. Allt.

Vad menas då med ”helvetet” i texten? På grekiska står det ”gehenna”, från hebreiskans ”ge hinnom”, Hinnoms dal, där det genom tiderna förekommit mycket ondska och hemskheter. Det var periodvis en soptipp där Jerusalemborna slängde sitt skräp. Att vara utan Gud är att vara utan liv. Det är en fasansfull tanke, om man tar den på allvar. Vi är inte skapade för att vara utan Gud utan för att leva tillsammans med Honom. Verkligen leva.

Det är vad Gud räcker var och en av oss: här!
Det eviga livet. Låt oss ta erbjudandet om gåvan på allvar, varje dag.

.